Teaterrecension: Sommarboken – en varm och fantasifull teaterlek

Lilla Teaterns uppsättning av Tove Janssons Sommarboken är en hyllning både till den lekande människan och teatern som lek. Resultatet är både avväpnande och insiktsfullt – men ibland också en smula bökigt.

Ska det här verkligen föreställa Farmors och Sophias sommarö ...?

För alla som levt sig in i Tove Janssons sinnliga skildring av naturen på den magiska utskärsön bjuder Lilla Teaterns uppsättning inledningsvis på en liten chockbehandling.

Inte en tillstymmelse till sammetslen mossa eller vildblomster i klippskrevorna, ingen doftande tång vid vattenbrynet. Nej, i Sven Haraldssons visualisering har klippor och stenar stiliserats ner till staplar av omålade trälådor i alla tänkbara storlekar.

Det är fyrkantigt och stramt, på gränsen till kliniskt. Som en lagerlokal eller ett jättelikt träklosspussel.

Men när träklosspusslet sedan sätts i rörelse visar det inte bara sina dolda hemligheter.

Plötsligt ser vi det också med andra ögon, med den blick som bara leken och fantasin förmår framkalla.

Stöd för den resan får vi dessutom av en ljudvärld som till övervägande del skapas i stunden, också den som en lek med oväntade element och effekter.

Teatern som representation och provlaboratorium

Det krävs både varmt hjärta och is i magen när man tar sig an en älskad berättelse och ger den kropp på scenen. De flesta i publiken har sannolikt sin egen läsning av Sommarboken i bakhuvudet och därmed också sin egen bild av berättelsens huvudpersoner.

Det har regissören Jakob Höglund helt uppenbart haft mycket klart för sig. Han låter skådespelarna träda in och iklä sig sina roller inför våra ögon.

Det är en markering.

Vi påminns om att det vi ser på scenen uttryckligen är en form av representation, en representation som inte gör anspråk på att återskapa utan skapa.

Men samtidigt markerar gesten också sambandet mellan teatern som konstform och de fantasilekar som utspelar sig där på sommarön.

Leken och teatern, bägge är ett slags provlaboratorium som tillåter oss att möta och bearbeta känslor vi knappt förmår namnge ens. Här deltar vi alla i leken.

Det stundande stafettbytet

Sue Lemström och Jessica Grabowsky gestaltar de två rollerna som Farmor och Sophia.

Farmor är gammal och fysiskt skör. Hennes sondotter sprudlar av liv men är också skör.

Sophia har många rädslor att övervinna, allt från rädslan för djupt vatten till skräcken för att förlora ytterligare någon av dem som står henne nära. Hennes mamma finns inte längre, nu är pappa och farmor de två som representerar tryggheten. Men hur länge?

Barnets oro är påtaglig men inte så att hon alltid varseblir den själv. Farmoderns roll blir att få syn på den och kanalisera den i rätt riktning.

Den gamla kvinnan låter barnet utforska sina egna gränser samtidigt som hon förvandlar lekarna till ett slags förtäckta bearbetningar av de rädslor barnet inte ser eller vill kännas vid.

Också när det gäller farmoderns egen sorti.

I Pipsa Lonkas dramatisering lyfts också den varsamt upp till ett huvudtema.

I Lonkas bearbetning framstår Sommarboken både som ett slags inträde i livet och ett avsked. Genom att korsklippa en aning i romanens korta episoder förvandlar hon berättelsen till en helhet där barnets och den vuxnas roller diskret förskjuts.

I den första akten står barnets tillväxtprocess i centrum, i den andra gör den åldrade kvinnan sig redo för avsked.

Den utvecklingen är också klart skönjbar i Lemströms och Grabowskys samspel.

Inledningsvis står Sue Lemströms Farmor för styrkan och insikterna men efterhand växer Jessica Grabowskys Sophia både i självförtroende och myndighet. Hennes lillgamla förnumstighet är förstås ofta smått komisk men den varslar samtidigt om att farmoderns uppdrag snart är fullbordat.

Livets stafettpinne kan gå vidare.

Utan åthävor

En skådespelare som gestaltar en roll betydligt äldre än hon själv och en skådespelare som förutsätts ta klivet ännu längre, till en purung barnroll, är ingen självskriven ekvation men Sue Lemström och Jessica Grabowsky gör sina generationsresor utan överflödiga åldersklichéer.

Lemströms Farmor är en insiktsfull fostrare, lyhörd också för de nödrop sondottern aldrig formulerar, medan Grabowskys Sophia nästan omärkligt utvecklas från ett ängsligt barn till en allt självständigare individ.

Och i bägge bor naturligtvis också den indignation som tänds så fort den får vittring på den förmyndarmentalitet som ofta riktas mot de yngsta och äldsta.

Bägge sitter stadigt i sina roller. Att en iscensatt version bygger mer på handling än text leder visserligen till en del övertydliga tonfall och signaler ibland men det största problemet med uppsättningen är nog rastlösheten.

Att varje träkub kan ges nya funktioner eller gömma någon form av rekvisita är fyndigt men i något skede blir det bara för mycket.

Skådespelarna släpar och staplar oavbrutet fram nya iscensättningar där lådorna blir till stigar, grottor, båtar, stugor. Rörelsen och den oavbrutna lådflytten stjäl nästan showen ibland.

Och så kunde det också ha gått med uppsättningens ljudeffekter. Effekter som inte bara hörs utan också syns.

Hanna Mikanders ljuddesign är nämligen en upplevelse i realtid och tillsammans med de två skådespelarna arbetar hon själv också som foleykonstnär på scenen.

Det dröjer kanske ett tag innan publiken är beredd att ta in ljudvärlden utan att fokusera enbart på hur den görs men efter ett tag tar den sin plats som den värld där just det sinnliga elementet i Janssons text får sin motsvarighet på scenen.

Med handfatsplask över havet

Kärlekskranka allor, stormande hav och puttrande båtmotorer – ljudvärlden är en fascinerande blandning av prassel och kluck, människoröster och maskinsurr från något som mest av allt ser ut som en stavmixer där i scendunklet.

Och klokt nog integreras Hanna Mikander också i handlingen.

Efterhand framstår hon inte bara som föreställningen diskreta ljudfé utan också som något av öns ande, en osynlig kraft som verkar i symbios med farmodern.

Kanske rentav som den allseende modern?