Tomas Jansson: Den teaterproduktionen avgjorde min framtid

Ibland stiger slumpen fram och förändrar ditt liv. Tomas Jansson berättar om en händelse för 30 år sedan då rock- och fotbollsjournalisten skuffades in på en helt ny bana.

Alla gör väl det ibland. Funderar på hur man kommit dit man står idag. Vad det var som ledde till att man bor där man bor, har just det jobb man har, lever ensam eller tillsammans med den man lever.

I mitt cv står det att teater är mitt specialområde. Ändå var det inte alls min plan. Det behövdes många skuffar av ödet för att det skulle bli så, och stunder i en teatersalong som öppnade dörrar till en ny obekant spännande värld. Där kunde en svartklädd ung kvinna berätta att hon sörjer sitt liv - och som om en trollstav hade svävat över mitt huvud förflyttades jag till en annan värld där allt kändes möjligt.

Hur gick det till? Var det teatermagi? Och varifrån kom den? Och hur kom det sig att jag som 26-årig teaterovan journalist plötsligt satt i en teatersalong så mycket jag bara önskade och orkade?

Vi snurrar klockan tillbaka. Långt tillbaka.

Rock- och fotbollsjournalisten får ett teateruppdrag

Allting börjar hösten 1987.

Jag studerar litteraturhistoria, frilansar som rock- och fotbollsjournalist, har sett hundratals fotbollsmatcher och rockkonserter men bara 21 teaterföreställningar. Det är rockmusik som är min stora passion. Det är där jag hittar något som kan bjuda på de riktigt stora känslorna.

Men så stiger slumpen in på scenen.

Jag får ett vikariat på Åbo Underrättelser, Åbo Svenska Teater tipsar om en teaterproduktion som kunde vara värt ett reportage, och så frågar chefredaktören om jag har lust att följa med repetitioner och skriva om hur en föreställning blir till.

Då jag tackar ja, hade ödet redan röjt tre hinder ur vägen.

1) Det händer inte att teatrar skulle be om att ha en journalist hängande i salongen då det repeteras. Alltså hittade ödet någon som försökte få en svårsåld pjäs att väcka extra publikintresse.

2) Tidningens kulturjournalist måste väl ha fått erbjudandet först, men så fick ödet honom av någon orsak att tacka nej.

3) Också jag borde väl ha tackat nej. Jag hade aldrig skrivit en enda rad om teater, och var inte helt bekväm med att handlöst kasta mig in i något obekant.

Men jag tackade ja. Av någon orsak ville ödet tydligen att jag skulle fastna för just teater.

Fyra unga skådespelare hittar till Åbo

Det sena 1980-talet var en spännande tid på Åbo Svenska Teater. Många utmanande produktioner, men spännande också för att fyra unga skådespelare samtidigt hade sökt sig direkt till Åboteatern från Teaterhögskolan; Ylva Ekblad, Dan Henriksson, Dick Holmström och Pia Runnakko.

Hur kom det sig? Det har annars nästan aldrig hänt att så många nya unga skådisar skulle dras till Åbo.

Då jag kontaktar Pia Runnakko, får jag höra att också det var en slump.

- Dick ville till Åbo, men för mej och Ylva var det viktiga att vi skulle jobba på samma teater. Det hade vi bestämt, också fast vi på teaterhögskolan fick höra att vi absolut inte skulle göra det.

Varför det?

- Det sades att vi var för goda vänner!

- Men så tog ÅST-chefen George Dolivo kontakt och berättade att han hade plats för fyra nya skådespelare. Så blev det så, och det kändes bra också för att det blev en så fin gruppkänsla. Det var en tid då ensemblen var viktig på en teater, det där att en stor grupp människor som kände varandra bra gjorde något tillsammans.

- Det kan jag sakna från den tiden, den där stora ensemblegruppkänslan.

Krossade drömmar och olycklig kärlek

Tillbaka till 1988.

Måsen. Skriven 1895. Av Tjechov själv kallad komedi men av så gott som alla andra i världen sedd som en tragedi. En pjäs fylld av drömmar om konst och kärlek, krossade konstnärsdrömmar och olycklig kärlek.

Den svartklädda Masja som slår fast att hennes roll i livet är att vara olycklig. Nina, flickan som drömmer om att bli stor skådespelerska, satsar allt på ett kort, förlorar, och i slutet är en desillusionerad tredje klassens skådis. Och Konstantin som vill förnya teatern men krossas av att aldrig hitta fram, aldrig riktigt hitta sitt liv, och aldrig få sin stora kärlek.

Så mycket sorg, så mycket stora känslor, så mycket liv.

- Nina var en drömroll då, minns Pia Runnakko.

- Hon var flickan som så väldigt mycket längtade efter att bli skådespelare, de där konstnärsdrömmarna, dem kunde jag ju känna igen. Men då var jag väl inte tillräckligt erfaren för att kunna greppa det där slutet. Jag tänkte att, så illa kan det väl inte gå. Men idag så...

Men var det inte konstigt att ha en journalist hängande där hela tiden?

- Man vande ju sej, du var ju med ända från början. Och jag var så ung då, det kändes litet speciellt också, att bli uppmärksammad sådär.

Mysteriet med Teatermagin

Vad var det då som hände där i salongen? Som fick mig att sugas in i denna nya obekanta värld? Var det den där teatermagin som det talas så mycket om? Och vad ÄR teatermagi för något?

Nu långt senare tänker jag att slumpen – igen – spelade in. Att det råkade handla just om Måsen, berättelsen om livets stora drömmar och besvikelser, olycklig kärlek, stora känslor, det som känns så viktigt för en 26-åring. Att teatern just då råkade ha så många skådespelare i min egen ålder betydde också något. Det fanns mycket i deras energi och sökan och uttryck som jag direkt kände igen och kunde relatera till.

I rockmusiken längtade jag efter något som fick det att hända saker inom mig. Suget i maggropen, ilningarna längs ryggraden, stora känslor i bröstet, stunder av att vara med om något omöjligt, det som också kunde locka mig till fotbollen, de där magiska passningarna och dragningarna och målen.

Nu fick jag på riktigt uppleva just det också i en teatersalong, för första gången.

Och magin?

- Det var den som fick mig att bli skådespelare, skriver Ylva Ekblad då jag mailfrågar om hennes minnen av Måsen.

- Men hur man beskriver den? Det är som om det jag ser på scenen och upplever plötsligt får en dimension till. Jag anar något bakom och bortom. Jag glömmer mig själv och låter mig uppslukas. Det är trösterikt och vackert och det rör vid mitt innersta. Magin är en känsla av att vara en liten del av alltet och alla. Kanske.

”En dimension till”. Ja. Det känner jag igen.

Teatermagin handlar om ett slags trolleri. För mig var det något som jag inte hade förstått att var möjligt, att en skådespelare bara med sin närvaro kan trolla fram så mycket känslor. Och hur jag såg att en och samma mening kunde betyda så många olika saker, beroende på hur man spelar den, tonfall och gester och kroppsspråk. Och hur snabbt man känner när det inte finns belägg för de stora känslorna, hur allt också kan klinga bara tomt.

Men då allt är rätt. Hur stort det blir! Detta att förflyttas till en annan verklighet. Som ibland kunde kännas verkligare än den riktiga verkligheten. Hur underbart var inte det! Att låta sig dras in i ett känslornas universum, och för en stund försvinna i en värld där allt är möjligt.

Jag minns hur jag sitter i salongen och följer med hur Lasse Fagerström och Ylva Ekblad om och om igen repeterar pjäsens första scen, den där Medvedjenko och Masja direkt ska slå fast föreställningens ton och leda publiken mot de stora känslor som vi kommer att möta.

”Varför är du alltid klädd i svart?” frågar Medvedjenko. Och Masja svarar ”Jag sörjer mitt liv”. Samma fem minuter om och om igen. Hur orden ibland inte betyder något alls då de inte hittar rätt ton. Men hur de, då allt stämmer, får det att dallra i ens kropp, av att se och känna den där unga kvinnan som har gett upp.

En dramatiker som har ”ett tråkigt rykte”

Då jag idag bläddrar igenom den åttadelade reportageserien ”från text till föreställning” ser jag att jag kom till teatern utan någon som helst relation till den där teatermagin. Det läser jag mig till i reportageseriens första del där jag som inledning intervjuar teaterchefen Peter Snickars, och frågar varför teatern satsar på en dramatiker ”som har ett så tråkigt rykte”.

Idag då jag ser frågan tryckt i tidningen skrattar jag till åt mitt unga jag. Idag är Tjechov nämligen en av mina största klassikerfavoriter. Om Måsen 1988 var min första Tjechov-upplevelse, har jag nu hunnit se sammanlagt 38 produktioner av hans pjäser.

Det vet jag, eftersom jag en dag på 1990-talet bestämde mig för att arkivera alla föreställningar jag besöker. Därför vet jag också att jag under mina år efter Måsen har gått på teater sammanlagt 946 gånger.

Och jag vet också att det aldrig hade blivit så många utan chefredaktörens fråga då för 30 år sedan.

Före Måsen hade jag gått 21 gånger på teater. Nu 30 år senare närmar jag mig 1.000-strecket.

Då, när jag sätter mig i ett rum för att för tusende gången se en ny teaterföreställning, då måste jag väl nog fira litet. Och ännu en gång minnas den där slumpfyllda stigen till det mitt journalistiska jag är idag.

Tack till Matti Kivekäs för de 30 år gamla pressbilderna.