Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Hundra år sedan Pellingeslaget - ortsborna talar fortfarande om inbördeskriget

Från 2018
en fundersam erik liljeström framför den snötäckta minnesstenen över pellingeslaget
Bildtext Minnesstenen över Pellingeslaget sopades fri från snö inför minnesdagen. Erik Liljeström bor på Pellinge och minns de historier om inbördeskriget han hört av sin far.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

De röda var överlägsna de vita som måste fly och gömma sig på Pellinge. Ortsborna talar fortfarande om slaget som utkämpades mellan två öar och ledde till den röda sidans seger.

I salen på föreningshuset Solhälla pekar Pellingebon Erik Liljeström på kulhål i en tavla.

Hans farbror deltog i Pellingeslaget. Efter striderna gömde sig vita krigare under huset där Liljeström bor idag.

- Min farfar sa aldrig hur länge det var men det var fråga om några dagar, berättar Liljeström.

kulhål i en tavla
Bildtext Kulhål i en tavla inne i föreningshuset Solhälla.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

Sedan frös Finska viken till och de vita kunde fly över isen, en del västerut och andra söderut till Estland.

- Inte bara min farfar utan många andra här i trakten gömde dem som flydde undan svåra tider. Det var terror på bägge håll så det var klokt att fly, säger Erik Liljeström.

Pellingeslaget utspelade sig under en dag. Den 11 februari 1918 befann sig de röda trupperna på Sundö, de vita hade sina ställningar på Tullandet och närliggande öar.

snötäckt minnessten på tullandet, i bakgrunden bakom sundet syns Sundö
Bildtext Minnesmärket finns på Tullandet, där de vita hade sina positioner. På andra sidan sundet stod de röda trupperna.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

Idag står ett minnesmärke på Tullandet, på den plats där de vita och röda sköt mot varandra över sundet. På stenen finns namnet på fem medlemmar i skyddskåren som dog i Pellingeslaget.

Henrik Sundbäck är uppväxt på Sundö och har bekantat sig med historien om Pellingeslaget. Han håller föredrag på slaget på söndagens minnesstund som ordnas i föreningshuset Solhälla.

- Skyddskåristerna var tvungna att dra sig tillbaka på natten. De var var betydligt färre än de röda och hade sämre utrustning så de drog från Pellinge, berättar Sundbäck.

porträtt på henrik sundbäck
Bildtext Henrik Sundbäck är med i styrelsen för Frihetskrigets södra traditionsförening.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

- Dagen efter slaget i Pellinge berättade min far att de röda kom och ville få alla hästar och alla slädar. De behövdes för att transportera de skadade och döda som fördes upp till Borgå, säger Henrik Sundbäck.

Henrik sundbäck visar en bok med en karta över hur trupperna stod.
Bildtext Henrik Sundbäck som idag bor i Borgå visar hur trupperna var fördelade i Pellingeslaget. De röda kom norrifrån och övertog hela Pellinge. De drog sig sedan tillbaka utan strider i april 1918.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

Sundbäck berättar att många Pellingebor höll sig gömda efter att de röda kommit ner till ögruppen. Några Pellingebor var aktivt med i skyddskåren och deltog i striderna.

- En del av släkten var med i skyddskåren, däremot inte min farfar. Han hörde till dem som bildade en stor grupp här i samhället - det var sådana som inte vill ansluta sig till någondera sidan utan ville leva i fred och frid. Men det var inte honom förunnat, han var tvungen att fly hemifrån och vara borta i fyra veckor för att rädda sitt liv, säger Henrik Sundbäck.

Erik Liljeström framför en snötäckt minnessten för pellingeslaget
Bildtext Pellingebon Erik Liljeström vill inte använda ordet frihetskrig, han tycker det var ett inbördeskrig.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

Erik Liljeström som bor på Pellinge berättar också om hur Pellingebor flydde och gömde sig, också de som inte deltog i striderna.

- Den röda övermakten var stor och vattnet kom emot. Det fanns inte annanstans att fly än att man lyckades gömma folk, säger Liljeström.

Föreningshuset Solhälla på tullandet i pellinge en dag med mycket snö
Bildtext På föreningshuset Solhälla ordnas på söndag en minnesstund för Pellingeslaget.
Bild: Yle/Helena von Alfthan

De röda gick från hus till hus och letade efter fiender, berättar Erik Liljeström.

- Min mormor, hon var från Storpellinge, berättade att de röda kom in och hon sade att de var bara två flickor här. Hennes man hade också gått och gömt sig, men han var minsann inte alltför vit i tankarna, säger Erik Liljeström.

Rödgardister har skjutövningar i Ruovesi, 1918

Kampen mellan de röda och de vita - inbördeskriget 1918

Inbördeskrigets sår tog lång tid att läka.