Filmrecension: Happy End – Michael Haneke erbjuder inget lyckligt slut

När den österrikiske regissören Michael Haneke gör film gäller det att vara beredd. Beredd på att vad som helst kan hända, när som helst. Och om filmen heter Happy End så betyder det inte automatiskt att filmen har ett lyckligt slut.

Att Haneke gett filmen titeln Happy End är förstås ironi. För filmen är inte alls särskilt ”happy”. Precis lika lite som Hanekes film Funny Games (1997 och 2007) är ”funny”.

Filmen är en bitande satir hela vägen till slutet, som sedan kan tolkas på olika sätt. Hanekes version av det ”lyckliga slutet” är mest makabert. Den som gillar riktigt svart humor finner det också roligt.

Man kan också fråga sig om det överhuvudtaget finns någon i filmen som ens är lycklig? Döden däremot är starkt närvarande.

Handlingen kretsar kring familjen Laurent och det stora hus i den franska hamnstaden Calais där de alla bor.

Vi har den gamla patriarken Georges (Jean-Louis Trintignant), som är bitter, trött och vill dö. Hans dotter Anne (Isabelle Huppert) är en smart och skrupelfri fastighetsutvecklare. Hon styr familjebolaget med sin vuxna son Pierre (Franz Rogowski), men som vi snart förstår anser Anne honom vara inkapabel att ta över det hela. I huset bor ytterligare Annes bror Thomas (Mathieu Kassovitz) som är andra gången gift med en ung hustru och har en liten baby.

I början av filmen får vi veta att Thomas exfru tagit en överdos mediciner och nu ligger på intensiven. Den 13-åriga dottern Eve (Fantine Harduin) flyttar därför in.

Då alla andra är oerhört upptagna av sina egna liv blir den unga Eve ganska långt lämnad ensam. Med en laptop som hon är bra på att knäcka lösenordet till.

Inget kommer färdigtuggat

Haneke är inte en regissör som förklarar eller tar oss i handen och leder oss in i berättelsen. Tvärtom, vi får själva försöka reda ut vem personerna är och vilken relation de har till varandra. Lägg sen ännu till att Haneke också bekymmerslöst hoppar framåt i handlingen så att vi hela tiden själva tvingas fylla i vad som hänt mellan klippen.

Hjärnan får arbeta på högvarv för att hänga med. Det är också den här utmaningen i Hanekes filmer som är en del av fascinationen. Att han kräver uppmärksamhet av oss åskådare.

Vad är det vi ser?

Ett tema i Happy End är själva tittandet. Det har en betydelse var Haneke ställer kameran och vad han vill att vi ska se men viktiga är också de bilder vi ser från till exempel övervakningskameror, mobiltelefoner eller olika sociala medier.

Vad vi ser är en välbärgad europeisk familj där alla bär på någon hemlighet och där alla verkar missnöjda och olyckliga.

De lever i ett vackert hus och blir uppassade av immigranter men är totalt aningslösa om det som händer runtom dem, både vid middagsbordet och utanför. Om det så handlar om flyktingskris, överdos, ekonomiska problem eller en aggressiv hund.

För i deras värld kan det mesta lösas med pengar eller lite choklad.

Den som sett Hanekes tidigare filmer som till exempel Amour (2012), Det vita bandet (Das weiße Band, 2009), Dolt hot (Caché, 2005), Pianisten (La pianiste, 2001) eller Benny’s video (1992) kan sitta och pricka av en mängd likheter. Filmen känns också lite som en fortsättning på hans förra film Amour, där Jean-Louis Trintignant också spelade den ena huvudrollen.

Antingen tycker du det är oerhört stimulerande och intressant att Haneke återvänder till teman han behandlat förr och visuella knep han tidigare använt för att nu sätta in dem i ett nytt sammanhang.

Eller så känns det som en liten besvikelse. Speciellt om du berett dig på att Haneke i nåt skede slänger in en brutal chock. Oväntade vändpunkter finns det däremot gott om i filmen.

Att se Happy End handlar ändå mest om att vara beredd på att gå in i en kolsvart komedi eller en skoningslös satir.