Lindholm: Det finns en tid efter Marit Björgen – många vill ta över tronen på damsidan

Marit Björgen är det enkla OS-tipset som skiddrottning, men vilka åkare ska ta över efter den merittyngda norskan? Många har kapaciteten – även en finländska – skriver Yle Sportens skidexpert Glenn Lindholm.

Damerna ska ut först. De har äran att inleda de 23:e olympiska vinterspelen för längdskidåkningens del. Det handlar om skiathlon på lördag, för sista gången på den här nivån. Sedan begravs den här tävlingsformen, tror man åtminstone. Då skulle det också passa med nya namn i toppen.

Om man gör det enkelt för sig tippar man Marit Björgen och Charlotte Kalla på prispallen. Det är två erfarna damer som redan vunnit det mesta. Jag tar i stället en titt på gardet som är på kommande – framtidens Björgen & Kalla.

Jag ger lite perspektiv åt det hela och tar det ändå från början av det här årtusendet. Året var 2000 och Marit Björgen var sistaårsjunior, alltså en vanlig norsk 20-åring som tyckte om att åka skidor.

Året innan hade hon deltagit i junior-VM i Saalfelden i Österrike. Hon hade åkt bra på den klassiska femman och blivit åttonde. Det räckte ändå inte till för att platsa i den norska kvartetten i fristilsloppet, där till exempel Vibeke Skofterud blev 37:e.

Nu var det alltså sista chansen i ungdomsklassen för den kommande nationshjälten i Norge. Junior-VM gick i Strbske Pleso i Slovakien. Det är nog en skidort som Björgen knappast kommer ihåg med glädje. På fem kilometer med fri skidteknik förlorade hon drygt två minuter och tjugo sekunder åt segraren Ekaterina Stchastlivaia från Ryssland.

Behöver inte vara bäst som junior

Jag hör frågan. Vem? Inte vet jag! Ryskan bara försvann i mängden. Marit Björgen känner vi nog. Ungdomsåren lovade inte så mycket, men nu har hon arton VM-guld, sex OS-guld och en mängd andra medaljer på meritlistan. Det kan bli mera, det lär bli mera! Vad lär vi oss av det här?

Jo, man behöver inte vara juniorstjärna för att bli framgångsrik som senior! Med god träningsmotivation och en envis vinnarskalle kommer man långt. Jag tror att det här gäller i många idrottsgrenar.

Å andra sidan. Det skadar inte att vara duktig redan som junior, bara man inte har bränt allt krut under tonåren. Det framkommer här, genom att rabbla upp några namn: Krista Pärmäkoski, Ingvild Flugstad Östberg, Ragnhild Haga, Heidi Weng, Stina Nilsson och Teresa Stadlober från Österrike.

Den här sextetten har vunnit guld på junior-VM under det här årtiondet och de har också alla klivit upp på prispallen i årets världscup. De har från att ha varit juniorstjärnor tagit klivet in i finrummet. Lätt som en plätt, kan tänkas, eller så inte. De har nog gjort jobbet för att komma dit de nu är.

Det nämnda gänget har givetvis en stor talang för uthållighetsidrott, eller kanske rättare sagt, för idrott. Jag vet att många av dem, kanske alla, skulle ha kunnat bli framgångsrika också i andra idrottsformer, till exempel Flugstad Östberg i fotboll.

De har inte varit skidnördar i hela sitt liv, utan sysslat mångsidigt med olika former av idrott, eller fysisk aktivitet överlag. Den bakgrunden har också Pärmäkoski, som barn där ute på landsbygden i Luhalahti, en lång bit från centrala Ikalis.

De har inte varit skidnördar i hela sitt liv, utan sysslat mångsidigt med olika former av idrott, eller fysisk aktivitet överlag

Bara segern som räknas

Jag har stått i målfållan 2010–2013 då den här sextetten tagit sina VM-guldmedaljer i juniorklassen. Det har alltid varit lika fascinerande att kolla deras beteende både före och efter loppen. De skiljer sig nämligen ur mängden, ur den grå massan, som inte har det där lilla extra. Man ser viljan, segerinstinkten.

En händelse har fastnat extra mycket på näthinnan, Heidi Weng i Otepää 2011. Hon vann inte. Hon fick brons. Det var ett stort problem och en grym besvikelse för henne. Kanske för att hon blev slagen av två landsmaninnor. Ragnhild Haga och Kari Öyre Slind var några sekunder snabbare på fem kilometers åkning.

Vilka krokodiltårar, vilket drama efter förlusten på favoritdistansen. Det här berättar en hel del om viljan hos de bästa, att vara just bäst! Bronze is not enough!

Heidi Weng kan få sin revansch i Pyeongchang då alla tre norskor ställer sig på startlinjen här. Weng leder ju den pågående världscupen i överlägsen stil, det kan bli norskans OS. Hon vann redan Tour de Ski.

Slovenien på gång

Det blir väl inte slovenskornas OS, åtminstone inte ännu. Bäst att berätta varför jag tog upp det här. För sex år sedan hade Slovenien ett ungt och lovande garde bland flickorna på junior-VM i Erzurum i östra Turkiet. De var unga och ettriga.

I skiathlon tog Nika Razinger, Lea Einfalt och Anja Erzen hand om placeringarna ett, två och fyra. Den mest talangfulla, då 16-åriga Anamarija Lampic, fick inte vara med i skiathlonen, men hon fick vara med om stafettbronset på de turkiska stäpperna.

De övriga slovenskorna har under de senaste åren sporadiskt hävdat sig, men den nu 22-åriga Lampic har visat prov på kapacitet. Hon vann för-OS i klassisk sprint här i Pyeongchang för ett år sedan.

Det var bara Kerttu Niskanen av de våra som besegrade Lampic i den sista världscupdeltävlingen i Seefeld veckorna före OS. Vägen till en OS-medalj är fortfarande lång, för slovenskan, ännu i år, men kanske i Peking...

USA på frammarsch

I OS-spekulationerna ska vi också räkna med damerna från klockriket Schweiz. Nathalie von Siebenthal, Laurien van der Graff och Nadine Fähndrich tillhör världseliten.

Det gör sannerligen också amerikanskorna. Jessica Diggins är för närvarande totaltrea i världscupen och en medaljkandidat på alla distanser hon åker. Sadie Bjornsen har också varit på pallen i världscupen i år. Sophie Caldwell vann sprinten i Seefeld.

I stafett aspirerar USA också på en medalj, till och med framom Finland. De ovan nämnda var med som juniorer, men de har blivit riktigt bra först i vuxen ålder.

Sverige i framkant på att fostra ungdomar

Från Ryssland kommer det regelbundet nya juniorvärldsmästare, men det är först på sistone man lyckats fostra dem till medaljkandidater bland damerna. Natalia Nepriajeva tog JVM-guld för fyra år sedan och hon kommer att vara i täten även nu. Polina Nekrasova är den nya juniorstjärnan med guldglimmer på JVM de två senaste åren. Hennes tid är ändå inte nu.

Det samma kan väl sägas om Sveriges Ebba Andersson, som är dubbel individuell juniorvärldsmästare och med i den svenska truppen i Sydkorea, troligtvis även i stafettlaget. En till som är extremt bra också i en annan gren. Som 18-åring löpte hon ett par gånger 3000 meter på 9.29 och blev med det EM-sexa i 19-årsklassen.

I Sverige är man speciellt bra att fostra ungdomar i 18–20-årsåldern. Och då speciellt från att de fyllt arton fram till de första åren i seniorklassen. I nordiska mästerskapen i 18-årsklassen är svenskorna inte så märkvärdiga och finländskorna är ofta snabbare i spåret.

Redan bland 20-åringarna är rollerna ombytta. På det här årtiondet har förutom redan nämna Nilsson och Andersson också Jonna Sundling, Moa Lundgren och Frida Karlsson vunnit på junior-VM.

Blåvitt hopp: Johanna Matintalo

Skidvärlden på damsidan känns ändå ganska stor. Men jag skulle gärna se riktigt duktiga damjuniorer också från Italien, Frankrike och Tjeckien. I Tyskland har man under en längre tid haft bra juniorer, men steget in i seniorklassen har varit svårt.

Vi har också några att hoppas på, speciellt Johanna Matintalo, som nu byt spikskorna till skidskor. Hon är med i Pyeongchang och mest här för att lära, säger hon själv. Vi får se, det finns potential i 21-åringen, till stordåd, i framtiden. Men då ska hon lyckas med träningsupplägget, för motivationen, den finns.

På lördag morgon får hon visa upp sig i skiathlon med flankstöd av de mera rutinerade Krista Pärmäkoski, Kerttu Niskanen och Laura Mononen.

Från Norge kommer förstås en massa unga lovande jenter. Det gör det alltid på löpande band. De får presentera sig senare. Det kommer de nog att göra. Det är tiden efter Marit Björgen.

Glenn Lindholm
Yle Sportens skidexpert, på plats i Pyeongchang