Kjell Ekholm minns diskotekens historia: Dödsfällor där man fick pissljummen öl och en smörgås med svettande ost

Då diskoteken dök upp i Finland på 1970-talet strömmade ungdomarna till dansgolvet och ölet flödade. Kjell Ekholm jobbade som DJ på Svenskfinlands populäraste diskotek under 70-talet, Gnägget i Ekenäs. Här är hans beskrivning av vad som hände då den nya kulturen först landade i huvudstaden.

Det fanns go-go flickor i korta kjolar som visade hur man skulle dansa och publiken stod bara och gapade. Alko visste inte hur man skulle hantera den nya modeflugan och i början var det en byråkratisk djungel för att komma in på ett disko. Musiken kunde variera mellan heavy och humppa.

Och alla som är + 50 har väl stått i en lång kö en smällkall vinterkväll för att komma in till det som då var näst intill himlen. För supén som kostade 15 mark fick man en smörgås med en ostbit och en dillstjälk som garnering.

Inne på Gnägget var det hett. Det var alldeles infernaliskt hett och till och med osten som hade en fin böjning uppåt i båda ändar svettades. Såna där små fina droppar på ytan. Medan de som var på dansgolvet var genomdränkta.

Rökmaskinerna var då ännu på planeringsstadiet men i stället fanns det flere hundra som såg till det skapades en naturligt förtätad atmosfär av röken från cigaretterna som en del nonchalant fimpade på den heltäckande mattan på golvet.

Det var alldeles infernaliskt hett och till och med osten svettades

Serveringspersonalen bar ut ölstop på dignande brickor och sällan har väl pissljummet öl smakat så otroligt gott. Och vi drack, vi drack orimliga mängder. Tuffast var ju de som satt vid ett bord med 4 personer och beställde in en meter öl. Det betydde 18 flaskor.

Hot utifrån

Och trots att platsen officiellt var registrerad för 120 personer så kunde det under lördagskväll trängas över 300 ungdomar i det gamla saltmagasinet. Det märkliga var att det sällan var några bråk.

En gång kom det ett gäng från huvudstaden med stora amerikanska bilar som stannade utanför på parkeringsplatsen. Ryktet inne på diskot gick snabbt. I värsta fall skulle det bli slagsmål utanför då diskot stängde.

En av gästerna tog cykeln hem till gamla stan efter en meterlång machetekniv som han viftade med i luften då han kom tillbaka och passerade raggarbilarna. En efter en gled bilarna långsamt iväg från platsen.

Det började på Brändö casino

Hela diskofenomenet startade i USA och England i början av 60-talet men oftast var det då fråga om små klubbar som spelade musik från skiva istället för levande orkestrar.

Också på många ungdomsgårdar runt om vårt land började man i mitten av 60-talet ha kvällar då man lyssnade på nya skivor och i äkta skivrådsanda gav poäng. Många hade en egen topplista som publicerades varje vecka.

Men det dröjde inte länge så såg det första diskoteket dagens ljus också i Finland. Under början av 60-talet var Paavo Einiö en väldigt idérik promotor som tillsammans med sin bror Antti introducerade många nyheter inom underhållningsbranschen i Finland.

Tillsammans med Tom Hertell startade de ett diskotek på Brändö casino den 1 februari 1966.

I boken Stadion diskohistoria hänvisar författaren Mikko Mattlar till en annons i Ylioppilaslehti där det översatt stod så här:

”Discoteca är en ny och annorlunda underhållningsform som för tillfället är väldigt populär i USA och i de flesta storstäder i Europa. Vi har högklassiga Discoteca utrustning och hi fi stereo. Ingen orkester, nu kommer det non-stop musik från skiva.”

Diskot var öppet måndag till fredag under hela februari månad men observera att platsen var enbart för studerande. Enligt en artikel i Apu var det här ett experiment för att locka en ung publik till restaurangen så de skulle bli bekanta med miljön.

Dessutom fanns det två stycken s.k. gogo-flickor som dansade så att publiken kunde lära sig de rätta rörelserna.

Med Sue kom soulen

Men diskofebern på Brändö sjönk snabbt och varade bara en månad för att igen återuppstå på Fiskartorpet med samma dragare. Där behövde man inget studentkort för att komma in, enda kravet var att man hade fyllt 18 år och det bidrog till att det blev en succé.

Men man skall komma ihåg att det var fråga om en restaurang och då krävde man istället att klädseln skulle vara vit skjorta och kravatt och på borden var det vita dukar och bestick.

Jag hoppade upp på borden och dansade och skrek hey come on everybody

Sue Lemström som måste skrika ut låtarna utan mikrofon

Och den populäraste låten lär enligt Mattlars bok ha varit Oh Sheriff med Siw Malmkvist så det säger säkert också en hel del om hur man försökte anpassa musiken till den anrika krogmiljön. Snabbt återgick också Fiskartorpet till levande musik men diskoteken hade fått ett starkt fotfäste i synnerhet bland studerande i huvudstaden.

Sue Lemström som idag är skådespelare var en av de första kvinnliga dj:arna och det var också hon som introducerade soulmusiken i landet. Hon hade börjat karriären som redaktör för ungdomsprogram på radion men tröttnade då man började kräva manuskript av henne.

Förebilderna var dj:na på Radio Luxemburg som man då kunde lyssna på i Finland. Så hon lämnade Yle och 1968 började hon spela skivor på TF som var ett studentdisko i Teknologiska föreningens regi i Otnäs. Men utrustningen var skral.

Med en skivspelare men ingen mikrofon skulle hon underhålla en musiksugen publik på 200-300 personer.

- Jag hoppade upp på borden och dansade och skrek hey come on everybody och det var jag som introducerade soulmusiken i landet då det ännu var väldigt mycket tango, tango, tango i landet, berättar Sue Lemström.

Från heavy till humppa och från purkka till soul

Och i början av 70-talet var musiken på diskoteken ännu väldigt varierande. Musiken gick från tung rock till tuggummipop och smöriga ballader. Och om man som DJ:s behövde en längre paus så fanns det Greatest hits med The Bee Gees som under den första delen av sin karriär på 60-talet gjorde fenomenala ballader.

Under en och samma timme kunde du höra låtar av Deep Purple, Led Zeppelin, Sweet, Carpenters, Simon and Garfunkel, Neil Diamond, Elvis Presley och CCR bara för att nämna några. Det var långt senare som musiken på diskona blev mera strömlinjeformad.

Med filmen Saturday Night Fever kom sedan det man idag förknippar med uttrycket diskomusik.

Men det var också musiken som drog ungdomarna till diskoteken. Om det var ett ställe med bra dj:n så kunde du få höra de senaste stora hitlåtarna från USA och England långt före de blev spelade i radion. Men för många dj:n var det ett enormt arbete att få tag på nya låtar.

Stor byråkrati för att få komma in

Folke West som senare blev känd från många reseprogram i TV, startade sin karriär som dj på Sven Duva som fanns i Botby öster om Helsingfors. Han hade varit i England 1963 då Beatleshysterin startade och han hade lyckats få ett avtal med en engelsk skivdistributör som skickade nya låtar direkt då de publicerades.

Man måste lämna in en medlemsansökan som sedan behandlades av styrelsen

Folke West om byråkratin på diskotek Sven Duva.

Enda problemet var att han på förhand måste välja vilka grupper och artister han ville ha utan att ha hört låtarna. Och alla var inte hitlåtar. Men ambitionsnivån var väldigt hög:

- Jag ville ju göra min show som ett radioprogram och på Sven Duva hade vi två skivspelare och en mikrofon så det gick ju att mixa låtarna jättesnyggt. Och mellan låtarna brukade jag presentera musiken litet närmare och berätta vilken placering de har på engelska listan just nu.

Inträde till Sven Duva hade man enbart om man hade ett medlemskort. Och det var en ganska byråkratisk process.

- Man måste lämna in en medlemsansökan som sedan behandlades av styrelsen och det fördes protokoll och det fanns medlemslistor vid dörren som portieren kollade. Och en kväll i veckan kunde man bjuda in en vän, berättar Folke West.

Alko visste inte vad diskotek betydde

Men långt tidigare hade man på många orter i Svenskfinland börjat med det som kallades för limonad-diskon eller limudiskon som fanns för de som var under 18 år. När sedan mellanölsreformen genomfördes 1969 betydde det ett stort genombrott för diskoteken.

Men det betydde också nya utmaningar för Alko som beviljade utskänkningsrättigheter. Ibland hade de lite svårt att hänga med i svängarna. Gnägget i Ekenäs som öppnade den 4 maj 1970 blev det första diskot i Svenskfinland med ölrättigheter.

Men för krögaren Nalle Lindqvist blev glädjen kort.

- Vi hade det bara några dagar så kom det ett telefonsamtal från Alko som meddelade att de drog in rättigheten. Men det visade sig att de inte visste var ordet diskotek betydde, de trodde antagligen att det var fråga om en ungdomsgård så vi fick nog tillståndet tillbaka efter några dagar.

En dödsfälla som ingen brydde sig om

Lindqvist hade inrett det gamla saltmagasinet, med stockar från 1800-talet, mycket pietetsfullt med gamla föremål som stod i kontrast till både musik och publik. Platsen var idyllisk i ändan av Stallörsparken nere vid havet. Och Gnägget blev enormt populär och samlade ungdomar från hela svenskfinland.

Ekenäs var då en central ort då det gällde utbildning. Där fanns Ekenäs seminarium som utbildade lärare samt Sjukvårdsskolan. Som motvikt till de då kvinnodominerade utbildningarna fanns Dragsvik garnison med över 1000 nya beväringar per år.

Om man är 20 år så är man odödlig

Putte Rönnberg om hur man tänkte om brandrisken på Gnägget

Jag jobbade själv på Gnägget som dj under åren 1974 till 1977. Och efteråt har jag många gånger tänkt på vad som kunde ha hänt.

Torra stockar, en massa lättantändligt material överallt, heltäckande mattor, begränsat med nödutgångar och den största faran: alla de som rökte. Platsen var av myndigheterna godkänd för 120 personer men nästan varje lördag kom det över 300 personer.

Och de flesta som besökte diskoteket tänkte antagligen som Putte Rönnberg som var en av stamgästerna.

- Nog tänkte man på det ibland men så tog man ett stop till och så var det glömt. Om man är 20 år så är man odödlig. Det är de som är 30 som kan dö och så gammal ville man ju aldrig bli.

Var finns solidariteten idag?

Diskoteken erbjöd ungdomarna en form av fri zon där man kände en glädje och gemenskap som var alldeles unik. Även om rockkonserterna i landet sedan mitten av 60-talet hade gett starten till det hela var det ändå på den tiden få förunnat att uppleva något dylikt. Däremot så spred sig diskoteken snabbt över hela landet så det fanns ett på nästan varje ort i mitten av 70-talet.

Den ungdomsrevolution som hade startat med The Beatles och fortsatte med Woodstockfestivalen gav grunden till den gemenskap och solidaritet som ungdomarna kände för varann. Och för Sue Lemström blev diskovärlden just det som hon då saknade i vuxensamhället.

- Det här kanske låter lite naivt men det fanns en viss form av kärlek, make love not war. Fan va´ de´ sku´ behövas idag!

Och var finns den solidariet som vi kände då. Jag tycker synd om dagens ungdomar som bara lever framför skärmar i olika format och inte får uppleva det här, säger Lemström.

I Yle Vega lördagen den 10/2 kl 13.03 och på Arenan en månad

Fokus på de första diskoteken i Finland

Programmet är inte längre tillgängligt