Filmrecension: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri – tuffaste kvinnoporträttet sedan Thelma & Louise

Den har inte lika många Oscarsnomineringar som The Shape of Water eller Dunkirk, men den väcker minst lika starka känslor. Med ett innehåll som upprör och rollgestalter som berör.

Filmen med årets krångligaste titel ser ut ungefär som en karg countrylåt. Vidsträckta slätter, slitna hus och slingriga vägar som tiden för länge sedan kört förbi.

Vid en av dessa vägar ligger den lilla staden Ebbing och där tvingar regissören/manusförfattaren Martin McDonagh oss att stanna in för att skaka hand med en kvinna vid namn Mildred (Frances McDormand).

Mildred är på krigsstigen mot den lokala polismakten sedan denna misslyckats med att lösa mordet på hennes dotter Angela (Kathryn Newton).

I hopp om att kunna blåsa nytt liv i den åtta månader gamla undersökningen hyr Mildred tre enorma reklamskyltar vid vägen för att låta stora, svarta bokstäver skrika ut frågan:

Varför har polischef Willoughby (Woody Harrelson) fortfarande inte arresterat någon?

En mental vilda västern

Det tar inte särskilt många minuter att inse att Martin McDonaghs manusbygge är genialiskt. En intrikat story med bara ett par huvudstråk, men med mängder av färgstarka sidospår.

På ett konkret plan fungerar inledningens reklamskyltar som startskott för en dramatisk thriller kryddad med svart humor.

På ett annat plan utgör skyltarna det röda skynke mot vilket samtliga karaktärer snart stångar sig blodiga.

Vissa för att de känner sig träffade, andra för att de upplever sig bli orättvist behandlade.

Poängen är att de alla är drabbade av något. Vare sig det handlar om cancer, alkoholism, depression, arbetslöshet, familjevåld, skilsmässa eller ensamhet.

Fördomar och förtryck

Till en början gör man som åskådare sitt bästa för att försöka dela in rollkaraktärerna i representanter för antingen det goda eller det onda.

Men ganska snart inser man hur dödfött det är. Mildred är allt annat än mild, Angel var ingen ängel och alla poliser är inte per definition maktmissbrukande skitstövlar.

Även om Sam Rockwells brutale konstapel Dixon gör sitt bästa för att kvala in i den kategorin.

Nej, poängen är att alla dessa gestalter formats av de förutsättningar och fördomar som omger dem. Rasism, homofobi, våld mot kvinnor och mobbning av personer med funktionsnedsättning – här frodas alla tänkbara former av förtryck.

Lilla Ebbing utgör helt enkelt ett koncentrat av allt det destruktiva som finns i stora världen. Just därför framträder problemen så tydligt.

Och just därför är det svårt att komma med en entydig lösning.

En medelålders Lisbeth Salander

När man ser Frances McDormands Mildred ta upp kampen mot alla dem som tycker att hon skall foga sig och låta bli att ställa till med bråk är det som att svepas med i en tyfon av #metoo-inlägg.

Mildred skulle nämligen kunna kryssa för stora delar av listan över saker som inte är ok.

Hon har blivit misshandlad både fysiskt och verbalt. Är van vid att bli kallad både fitta och bitch.

Hon befinner sig i ekonomiskt underläge i förhållande till exmaken som övergått till en 19-årig Lolita vid namn Penelope (Samara Weaving).

Mildred är med andra ord en ensamstående, medelålders arbetarklassmorsa som vet att hon måste ta till det tunga artilleriet för att alls bli sedd och hörd.

Och när Mildreds historia väl klarnar är det knappast någon som är förvånad över att sorgen, samvetskvalen, ilskan och frustrationen närmar sig kokpunkten.

Lite på samma sätt som den gjorde hos Michael Douglas i Falling Down – minus det mentala sönderfallet.

Onödigt snärtigt?

Välskrivna manus i alla ära, men utan rätt skådespelare kan vilken vinnarreplik som helst falla självdöd till marken.

I Three Billboards Outside Ebbing, Missouri finns aldrig den risken.

Frances McDormand hör inte utan orsak till huvudrollsfavoriterna inför årets Oscarsgala, medan både Woody Harrelson och Sam Rockwell ligger bra till i birollskategorin.

Men samtidigt som jag njuter av varje sekund i deras sällskap kan jag inte låta bli att tycka att trion levererar tolkningar som är helt i enlighet med den image de var för sig byggt upp.

Där McDormand utstrålar styrka och självförtroende spelar Harrelson och Rockwell med en släpigt cool jargong som mellan varven hotar bli snudd på störande.

Och sist men inte minst - visst finns det stunder då åskådaren lockas att luta sig ut över den klippavsats som markerar gränsen mellan teorin om att våld föder mera våld och känslan av att det finns våld som är berättigat.

Men det är väl det som är poängen - att var och en måste välja sin egen ståndpunkt.

Hur långt skulle du vara beredd att gå?