Ett okänt kapitel i finländsk historia: Så levde (och dog) de första finska jägarsoldaterna i Tyskland. Del 2

Det var en iskall vinterdag i Lockstedter Lager, vinden ven från väst och var rå och fuktig. En tysk officer, major Bayer, och några befäl och underbefäl stod på tågstationen och väntade på tåget som snart skulle komma.

De väntade på de första finska frivilliga som skulle börja en fyra veckor lång utbildning hos den tyska armén den 25 februari 1915. Nitton unga män från Finland som i smyg hade tagit sig över gränsen till Sverige.

De hade försetts med tyska resedokument i Stockholm, åkt ner till Trelleborg, tagit färjan till Sassnitz på den största tyska ön Rügen och sedan åkt vidare till Berlin. Och i dag skulle de alltså börja sin utbildning i ett tyskt arméläger på de stora och sandiga Lockstedthedarna.

Utbildningen var hemlig. Så hemlig att den gick under benämningen Pfadfinderkurs (scoutkurs). De nitton finländare hade åkt ut rakt in i det okända. Med bara en svag förhoppning om att senare kunna hjälpa sitt fosterland på sin väg in i självständigheten.

När de äntligen anlände till den lilla stationen hade mörkret redan lagt sig. De togs emot av den tyska majoren och de andra tyska befälen och underbefälen. Män som de aldrig hade sett förut men som de skulle lära känna bra. Mycket bra till och med.

Männen gick sedan i samlad trupp till det jättestora kasernområdet som hade plats för upp till 20 000 soldater. De leddes genom huvudporten och sedan till de så kallade massivbarackerna.

Massivbarackerna vid Gravelotte Straße nära huvudingången hette så eftersom de var byggda av tegelsten till skillnad från de många plåtbarackerna som också fanns på området.

De äntrade massivbaracken nummer fem och fick här sin första stuga. Ett trist rum fyllt med tvåvåningssängar av järn och smala plåtskåp som heter Spind på tyska. Vid en vägg stod ett bord och tre stolar.

Samma dag skulle det komma ytterligare 36 frivilliga och nästa dag hela 76. En månad senare hade deras antal vuxit till över 150 frivilliga.

Det var de här unga männen som bildade ryggraden till det som senare skulle bli den 27:e Kungliga preussiska jägarbataljonen. Många av dem skulle först tre år senare beträda finsk mark igen.

På dagen exakt tre år senare skulle nämligen många av dem hoppa ner från ångaren Arcturus på Bottenvikens is och tåga in till Vasa. De skulle tas emot med jubel.

De skulle strida mot sina egna landsmän i ett blodigt inbördeskrig och skulle gå segrande ut ur den striden. De skulle också utgöra stommen som blev den finska armén och många skulle uppleva ännu ett krig, den här gången mot den ryska grannen.

Men allt det här står på ett annat blad i historieboken. Här skall det berättas vad som hände med de unga finska männen i Lockstedter Lager, en arméförläggning ca 70 kilometer väster om Hamburg.

Utrustningen

Nästa dag fick de finska frivilliga sin uniform: ett par långa och korta byxor, strumpor, ett brunt bälte, en grön hatt, två par kalsonger, två underskjortor, en halsduk, två par fottrasor och två par gamascher. Och en tältduk.

Det måste sägas att det var en underlig uniform. Den hade väldigt lite gemensamt med de andra uniformerna som man kunde se i lägret. Och det måste också sägas att finländarna hatade den där uniformen.

De kallade den med en smula förakt för scoutuniformen. Men det var alltså den de fick. Den skulle sättas på och ordnas in i det lilla avlånga plåtskåpet enligt ett mycket bestämt mönster.

Utbildningen

Redan nästa dag, den 27 februari 1915, började utbildningen. Språket utgjorde i början inget problem eftersom de första finska frivilliga för det mesta hade gått ut gymnasiet och påbörjat sina studier. Tyska var deras första främmande språk.

Påfallande många av männen som fanns i den första kontingenten var dessutom svenskspråkiga och hade därmed lättare att göra sig förstådda på tyska än sina finsktalande landsmän.

Tjänsten började klockan halv sju. Klockan halv ett var det lunchdags. Tjänsten slutade först klockan halv åtta och ljuset släcktes klockan 22.

Mellan klockan åtta och tolv och femton och aderton hade man militärisk tjänst (exercis) och däremellan undervisning. De lärde sig att bädda sina sängar, hur man använder fottrasorna i stället för sockor och hur uniformen skulle bäras.

Också undervisning i tyska fanns på schemat. Allt genomfördes med den ökända och ytterst noggranna preussiska disciplinen. Det var en tung början för de finska frivilliga, både psykiskt och fysiskt.

Fet och frodig med mina 100 kgr hade jag det dystert tungt att springa och gno. Men allt som våren skred blev det lättare för mig och jag kunde med lätthet smita i häftiga språng över hela fältet.

Ur Birger Lembergs dagbok den 8 april 1917

Förplägnaden

Finländarnas barack var omgärdad av taggtråd. De fick inte yttra sig till någon annan om deras nationalitet och uppdrag och knappt lämna sina stugor.

Maten intogs i Kantine 7 (matsal 7) direkt bakom deras barack. Här intog alltså de nyanlända finländarna sin första måltid efter att de hade kommit till lägret.

Vi fördes direkt till matsalen, där Pfadfindrarna sutto och slevade i sig sin kvällsgröt. Ett öronbedövande sorl steg emot oss. Ny gycke, ny gycke urskiljdes ur larmet.

Ur Birger Lembergs dagbok

Familjen Böge som hyrde matsalen hade fått order om att låta finländarna äta i den bakomliggande salen. De måste se till att ingen annan tysk skulle befinna sig i salen, förutom finländarnas tyska befäl.

Dessutom fick de inte sälja starka alkoholhaltiga drycker till finländarna. Inte heller starköl. Skillnaden mellan att vara rekryt eller fånge var bara hårfin under den första tiden i Lockstedter Lager.

Först i början hade vi ingen frihet, utan måste hållas inom det taggtrådsstängslet, med vilket våra baracker äro omgivna, liksom ett fångläger. På en stor skylt står det "Pfadfinderkursus", och vid alla portar "gesperrt".

Ur Olof Lagus dagbok den 10 maj 1915.

Ovissheten

Ännu en sak var väldigt påfrestande för finländarna. Kursen skulle enligt planerna hållas i bara fyra veckor. Vad skulle hända sen? Vart skulle de ta vägen? De var ju landsflyktiga och kunde inte så där bara återvända till Finland.

Den 2 april 1915 förlängdes kursen med ynka två veckor. Den 10 april fick finländarna av major Bayer veta att Krigsministeriet hade beslutat att kursen skulle upplösas den 16 april. Beskedet togs emot med bestörtning.

Så här skriver Olof Lagus i sin dagbok:

- Jag kan ej beskriva den betryckta stämning, som låg över oss alla. Det var som om allt plötsligt tagit slut. Alla våra käraste förhoppningar voro grusade. Vi skulle aldrig bliva i tillfälle att göra något för vårt land och den sak, för vilken vi kommit hit och för vilken vi i alla fall uppoffrat vår framtid och ställning där hemma.

Vad skulle vi taga oss till, vi ett hundratal "högförrädare"?

Ur Olof Lagus dagbok den 27 april 1915.

Men den 16 april svängde opinionerna inom den tyska arméledningen. Major Bayer fick veta att en utökning av truppen till 1000 personer planerades. Kursen skulle förlängas med tre månader.

Finska pojkar till tyska soldater

Den 30 april blev det officiellt. Kursen och antalet deltagare skulle utökas. Den nuvarande första kullen på 170 rekryter skulle sedan hjälpa till med utbildningen av de nyanlända.

Men det här skulle samtidigt betyda att finländarna skulle bli en del av den tyska armén och utbildningen skulle bli mera och mera praktiskt inriktad.

Det här beskedet togs inte emot med odelad glädje. Olof Lagus skriver i sin dagbok den 10 maj 1915:

- Det fanns t.o.m. några som ansågo, att det nu var alldeles på tok, "ty nu vill man göra tyska soldater av oss för att sedan sända oss Gud vet vart".

Beskedet betydde samtidigt att tyglarna släpptes något. Finländarna fick kvällspermission och till och med Urlaub, semester.

Fritidsnöjen

På kvällen eller veckoslutet företog man därefter gärna utflykter i omgivningen. Den närmaste lite större staden Itzehoe blev välbesökt. Så också en krog som fanns inklämd mellan de stora övningsområdena: Gaststätte Waidmannsruh.

Så här skriver Olof Lagus om ett besök där tillsammans med sin vän Jarl Olof Wegelius som för övrigt skrev den svenska texten till Sibelius Jägarmarsch:

- I går var jag jämte J.O. Wegelius på en längre spatsertur till ett litet Wirtschaft vid Moltke-Höhe, vid pass 6 och en halv km härifrån. Där var det utomordentligt gemytligt. En grammofon spelade, och vi dansade i den trånga lokalen med värdens döttrar, två ganska nätta bondtöser på en 17-19 vårar.

Lagus fortsätter skriva om krogen i sin dagbok den 7 juni 1915:

- Dessa små värdshus, som finns överallt här i trakten, äro så utomordentligt gemytliga. För en 50-60 penni kan man ha det synnerligen roligt. Värden eller värdinnan serverar själv, så inga drickspengar komma ifråga.

Och så drömde man sig bort till Finland:

- Där sitta nu Ole Lagus och J.O. Wegelius på en liten krog i "fiendeland" och dricka öl à 20 Pfg. flaskan jämte tyska soldater och dansa med tyska bondflickor, utan att de därhemma kunna föreställa sig något sådant.

Restaurangen som frekventerades överlägset mest var dock Lohmühle, en gammal kvarn som fanns söder om lägret, i den västliga ändan av Lohmühlenteich som var en bekant syn för de finska rekryterna.

Träsket utgjorde nämligen det så kallade vattenövningsområdet. Här lärde sig finländarna att bygga broar och bryggor och att ta sig över vattendrag med hjälp av självbyggda flottar.

Träsket finns där ännu i dag. Det är mycket idylliskt och man kan fortfarande ana sig till ramper som man använde sig av för att sjösätta flottar och båtar.

Den forna restaurangen Lohmühle är däremot en bedrövlig syn i våra dagar. Den ägs av en rik knös från Hamburg som inte tycks bry sig om den överhuvudtaget.

Annat var det på jägarnas tid. Då var Lohmühle i ropet. Man träffades där om kvällen eller på veckoslutet, satt inne i den mycket mysiga stugan eller ute i den fina Biergarten, det tyska ordet för en uteservering under höga träd.

Så här skriver Olof Lagus i en dagboksanteckning daterad torsdagen den 3 juni 1915:

- Jag företagar numera varje dag efter kvällsvarden en spatsertur till Lohmühle. Naturen vid Lohmühle träsk påminner ganska mycket om hemlandet och uppväcker alltid längtan hos mig att resa till Finland och riktigt njuta där.

- Först nu kan jag fatta till fullo, vad fäderneslandet och hemmet är för en människa, och jag vet inte, huru jag någonsin skall kunna trivas i ett främmande land.

Lohmühle var så omtyckt att man smög dit om kvällen efter att mörkret hade lagt sig. Det fanns enligt jägaren Oivo Willamo en lucka i taggtrådsstängslet som kallades för katthålet. Där slank man genom.

När man sedan var framme i Lohmühle täcktes fönstren med täcken så att finländarna inte blev upptäckta. Sedan stekte ägarinnan fru Sievers pannkaka för de hungriga finska soldaterna.

Pannkakorna som de inte mäktade med fick de ta med som proviant. Husets dotter Minna, som de finska pojkarna kallade Gretchen, tog också emot post för finländarnas räkning.

De hade träffat henne första gången när hon var ute och hängde upp tvätt medan finnarna övade vid Lohmühlenträsk. En finländare såg det, lämnade övningen, tog den tunga korgen från henne och bar den in i huset.

Den tyska utbildaren var mycket förvånad. Men han svalde sitt vrede när den unga finnen kom tillbaka, gjorde honnör och sade med ett snällt leende: Förlåt, men jag hade inget annat val.

Gretchen hade tydligen också en romans med en finländare. En dag hittade nämligen Magda, Lohmühlekrögarens yngsta 11-åriga dotter en papperslapp under en vas som stod på ett bord i trädgården.

Ett litet kärleksrim på fyra rader på tyska som slutar med orden "Hela mitt hjärta är vigt åt dig". Hon visade den för sina systrar och den näst äldsta systern krävde att få ha brevet med orden: "Min finska vän har skrivit den till mig."

Också Olof Lagus beskriver ett illegalt besök i sin dagbok den 30 april 1916:

- Kl. är nu halv 9. Har just återkommit från Lohmühle, dit jag "flitzade" i väg med Alle Henriksson och Fidde Karlberg, ehuru jag ju egentligen ej fått göra det såsom Unteroffizier vom Dienst, vilken hela dagen måste vistas inom kasernområdet.

- Det var härligt att sitta här nere vid Teichen i den sjunkande solens sken. Drack två "Helles". Fick vigga tre mark av Chryscinicz.

Högtider

Också högtider firades i Lockstedter Lager. Så här skriver Olof Lagus om midsommarfirandet vid det kära Lohmühle torsdagen den 24 juni 1915:

- Ja, i dag är det midsommardagen! Jag längtar till hemlandet, så jag ej alls kan beskriva denna längtan. I går hade vi Urlaub till kl.12 och firade en liten fest på Lohmühle. Det var helt gemytligt, men vad var det mot en midsommarafton i Finland!

Såsom militärer anstår gick det dock ej till överdrift, och precis kl. 12 voro vi i sängen.

Ur Olof Lagus dagbok den 24 juni 2015

Och så beskriver han en i Tyskland utbrett sed, att dricka öl i lag ur en glasstövel (Bierstiefel):

- Vid det bord, där jag satt, hade vi en två liter rymmande stövel, från vilken vi tur vis drucko. Den som lämnade den ifrån sig, så att den följande kunde dricka ut den, fick lov att satsa, varför det blev ett ganska friskt supande.

Midsommaren förlöpte ändå ganska civiliserad till skillnad från julen samma år. Så här skriver major Bayer i sin rapport till krigsministeriet den 31 januari 1916:

- I rapporten den 31 december hade det anmälts att det krävdes flera disciplinära åtgärder under jultiden. Den då uttalande förmodan kunde bekräftas att det hade att göra med landets sed att intaga för rikligt med alkohol under jul- och nyårshelgen. Sedan mitten av januari beter sig alla mönstergilla igen.

Die damals ausgesprochene Vermutung, dass das mit der Landessitte zusammenhänge, in der Weihnachtszeit und zu Neujahr zu reichlich dem Alkohol zuzusprechen, hat sich bestätigt.

Tageb. Nr. 44. Geheim. M.J. 13630/15 A.I. geh. 5. Bericht über die Ausbildungstruppe Lockstedt

Olof Lagus berättar ingenting om det här när han skriver om julen och nyåret måndagen den 17 januari 1916:

- Julaftonen förflöt mycket högtidligt. Sedan alla fått sina gåvor, höll Jacobson ett tal, "Vårt land" sjöngs, "Suomis sång" och många andra sånger.

Det var nog en säregen jul. Sent skall jag glömma den.

Ur Olof Lagus dagbok den 17 januari 1916

- Jag tror att alla voro mycket nöjda, fast det ju kändes en smula vemodigt, då tankarna gingo till hemmet, när man tänkte på nuet och framtiden.

Och så här skriver han om nyåret:

- Nyårsaftonen firade vi med hela kompaniet tillsammans, ungefär lika som julen. Precis kl. 12 avlossades tre skott, vilka ringde in det nya året, det första krigsåret för Finland. Jag tror envar då i dem såg ett varsel för det nya året för vårt land.

Han hade nog rätt, Olof Lagus. Det nya året 1916 skulle bli det sista för de finska jägarna i Tyskland. Den 31 maj 1916 drog den 27:e Kungliga preussiska jägarbataljonen för tyskarnas räkning ut i kriget. Till Lettland och Estland.

I del 3 kan du läsa hur tiden i Tyskland slutade..

Ett okänt kapitel i finländsk historia: Så levde (och dog) de första finska jägarsoldaterna i Tyskland. Del 1

I tre år drillades de i den tyska armén. Sedan var de redo.

Ett okänt kapitel i finländsk historia: Så levde (och dog) de första finska jägarsoldaterna i Tyskland. Del 3

Livet i Lockstedter Lager fram till flytten till Lettland.

P.S. Lockstedter Lager stängdes kort efter att de sista jägarna hade begett sig därifrån 1919. Men samhället finns kvar. Den heter i dag Hohenlockstedt och den vårdar fint arvet efter de finska jägarna. Ett besök kan rekommenderas.

De viktigaste källorna:

Siegfried Schäfer. Ausbildung der finnischen Freiwilligen im Lockstedter Lager. Hohenlockstedt. Privat tryck. 2015

Olof Lagus. Dagbok 1915-1916. Helsingfors 1918

Ruth Munck. Bakom jägarnas front. Helsingfors 1934

Magnus Lemberg. En Pfadfinders dagbok. Historiska och litteraturhistoriska studier 76. Helsingfors 2001

Ett stort tack till Siegfried Schäfer från Hohenlockstedt som lät mig ta del av sitt fantastiska arkiv och sin materialsamling om de finska jägarna i Lockstedter Lager och som visade mig alla de platser av betydelse i och runt Hohenlockstedt.

Tack också till Museet i Hohenlockstedt som har en fin utställning om jägarna och jägarrörelsen.