Bosse Hellsten skriver om konstnärliga mansmyter - om att hamna i ett tillstånd av totalt mörker

Författaren Bosse Hellsten bor som stipendiat i Villa Biaudet i Lovisa. Där skriver han om mansmyter och driver med mäns misslyckade försök att erövra världen och konsten.

Det knarrar i snön när jag stiger in på gårdsplanen genom den smala porten. Gången upp till Villa Biaudet är beströdd med pulkor och kälkar. Förutom poeten och sambon bor två barn i skolåldern i författarbostaden vid åsen i Lovisa.

På den elektriskt blå ytterdörren dinglar en gul hästsko på ena spiken. Efter en knackning öppnar Bosse Hellsten, jeansklädd och barfota.

- När vi kom hit hade vi inget förhållande till Lovisa överhuvudtaget. Vi kom ju inte hit på grund av någon bestämd idé om staden utan för att Villa Biaudet är här. Det fanns en chans att få skriva och jobba i fred.

Idag trivs familjen bra i villaområdet med utsikt över Lovisaviken. De har vänner att umgås med och bekanta som man hälsar på när man möts på stan.

- Nu börjar staden öppna sig, till och med för en emerit som mig.

Förutom att skriva vikarierar Bosse ibland i stadens skolor. Den nya kulturmiljön har blivit påtaglig genom barnen och den östnyländska dialekten.

- Jag har två barn som var ganska små då vi kom till Lovisa. Jag som är en ganska stolt Kokkolabo märker att jag har svårt med att mina barns dialekt blir östnyländsk. Jag känner att det är märkligt att mina barn kommer att få en identitet som delvis inte är min.

Att vara på drift från sina rötter

Rötter och identitet är frågor Hellsten funderat mycket på och som bildar en röd tråd i hans författarskap.

- Ur jord är du kommen och allt det här, men det handlar inte bara om kompostering utan om geografi och identitet. Den amerikanske westernförfattaren Cormac McCarthy skriver om cowboys i gränstrakten mellan Texas och Mexico.

McCarthy undersöker ingående platsens betydelse för sina ensamma cowboys. De kommer från en viss plats men är alltid på drift.

- Jag har alltid tänkt att det skulle vara fint om man kunde flytta hans projekt och göra med Kokkola det som McCarthy gjorde med Texas.

I både Hellsten dikter och prosa betonas vikten av att komma någonstans ifrån samtidigt som diktarjaget i tanken ständigt reser bort för att hitta sitt själslandskap. Det är en inre och en yttre kamp som många gånger är fullkomlig paradoxal.

Om man ska leva sitt liv med nån slags allvar så måste man också ta itu med varifrån man kommer

- Jag tror att det är frestande att föreställa sig en rotlös identitet. En del människor glider outtalat mot att det inte spelar någon roll varifrån man kommer. Jag skulle vilja göra det till en sak igen, för att det är en sak. Det spelar en roll. Om man ska leva sitt liv med nån slags allvar så måste man också ta itu med varifrån man kommer. Man kan inte glömma bort det.

Dekonstruera myten om machokonstnären

I diktsamlingarna Tango för babianer, Solen går ner och Eldorado och i romanen Jökel försöker Hellsten med ett satiriskt grepp dekonstruera myten om den machomanliga konstnären.

I huvudrollen möter vi ett diktarjag som försöker hitta skaparådran genom att supa hejdlöst och leva som en eremit. Den så kallade konstnärliga livsstilen in absurdum har han anammat efter att ha överdoserad på machomanlig litteratur.

Det här är ett grepp som läsarna inte alltid riktigt verkar förstå.

- Jag har monterat ner och gjort satir på dom här manliga konstnärliga machomyterna. Det finns ju inte något förhärligande av den där jävla machovärlden.

Boken är en beskrivning av det tillstånd där du hamnar i, inte ett förhärligande

- Jag blir ibland missuppfattad att jag romantiserar den bilden, men det är absolut inte någon slags idolisering eller idealisering. Tvärtom kan man se Jökel som en beskrivning av det absoluta träsket eller tillståndet som man kunde hamna i efter en sådan diet av macholitteratur. Man skulle hamna i totalt absolut mörker.

Hellsten menar att det är knepigt att navigera i de här frågorna och att han absolut inte är en politisk författare. Han ser också Jökel som en feministiskt roman.

I Jökel förekommer bara män, de flesta på väg mot personlig konkurs eller någon annan katastrof. Kvinnorna gestaltas genom några romanser och hägrande halverotiska drömmar.

Det här beror på att romanen är en beskrivning av just det mörka tillstånd mannen har uppnått efter att ha förläst sig på explorerlitteratur och skäggobbar på samma sätt som Don Quijote förläste sig på riddarromaner.

- Om saker skär sig eller jag stiger någon på tårna eller något inte låter korrekt eller politiskt korrekt så det skiter jag i. Men om man läser Jökel som något slags förhärligande av manlig hårdhet så är det bara jävla blind läsning av den boken.

Skäggobbarna är romanens förebilder

De manliga författarna som författarjaget har förläst sig på är amerikanerna Hellsten litet raljerande kallar skäggobbarna. De är samtidigt hans egna förebilder i verkligheten.

En viktig grupp är 1800-talets transcendentalister som i industrialismens skugga sökte kommunikation mellan människa, natur och ande. Välkända sådana är Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau med essän Walden (Ett skogsliv vid Walden) från 1854.

Den andra gruppen utgörs av 1950-talets beatförfattare till exempel Jack Kerouac, William S. Burroughs, Allen Ginsberg och Gary Snyder.

Som Saarikoski men på svenska

Hellsten skriver fiktivt med en släng av självbiografi. Diktsamlingen Solen dånar på beskriver han i en bisats som en dagboksdikt á la Saarikoski.

- Jag är jättedålig på att hitta på saker så jag använder ganska fritt sånt som i någon mening hänt i mitt liv, till exempel människor som jag har mött.

Det fanns en längre period när Bosse Hellsten sökte sig bort från de finlandssvenska sammanhangen. Han ville varken bo i Helsingfors, Åbo eller svenska Österbotten.

Han hade en slags romantisk idé om att bosätta sig i ett Esso-Finland eller Kaurismäki-Finland. Bo i en miljö från tiden före kulturkloningen där varje parti av en landsväg blev utbytbar mot en annan.

- Jag kände att jag behövde bo i hjärtat av Finland och läsa massor. Jag hittade en övergiven tågstation utanför Tammerfors där jag fick bo billigt.

Hellstens ambition var att försöka hitta ett sätt att på svenska skriva ett lika kärnfullt språk som till exempel finska författare som Pentti Saarikoski.

- Jag pratade inte svenska på flera år, därför att ingen pratade svenska där jag var.

Flytten till helfinska miljöer var en del av Bosses egen kamp med identiteten och språket. Målet var att försöka beskriva den finska verkligheten på ett rättvist sätt på svenska utan att göra den finlandssvensk.

- Det är jävligt svårt. Jag är långt ifrån det fortfarande, men det är något som jag skulle vilja lyckas med.

Det här är orsaken till varför diktsamlingarna bland annat utspelar sig vid en övergiven tågstation i Orivesi och en stuga i Lappland.

- Det finns en finlandssvensk litteratur som är väldigt finlandssvensk. Den är bra, men jag vill skriva något annat. För att skriva måste man vara ärlig och för att vara ärlig måste man hitta en position från vilken man kan berätta eller skriva.

Den amerikanska drömmen

Vi har redan konstaterat att de amerikanska beatförfattarna och transcendentalisterna är tydligt närvarande i Hellstens författarskap. De ingick också i Hellstens egen litterära diet som han konsumerade före han debuterade som poet 2005.

Där finns den amerikanska drömmen som då förstås var död och som de dissekerar i sina romaner. För mig är det en allmänmänsklig romantisk dröm om frihet. Det är en fin dröm och den är inte ens typisk amerikansk, säger Bosse Hellsten.

För Kerouac och hans gelikar handlade det om att bryta upp, kasta skrivmaskinen i bakluckan, flytta ut till något ruckel någonstans i bergen och skriva den stora amerikanska romanen.

Denna snöiga eftermiddag sitter vi uppe i andra våningen. Barnen har byggt om salongsbordet till en koja. Det passar bra eftersom Hellstens diktarjag för det mesta drömmer om ett indianliv i vildmarken eller bestiga berg.

Fast i Jökel är huvudpersonens förhållande till naturen i det närmaste aggressivt och fientligt. I trädgården besprutar han upprepade gånger blommor och grönväxter med bekämpningsmedel.

Han är hårdhänt mot gräsmattan medan han förgiftar myror och samtidigt fnyser åt kärnkraftsverket som förstör utsikten.

Han hyser också förakt för andra män, i synnerhet moderna män med matlagning som hobby. Det är ett tillstånd Hellsten kallar långkoket.

- Det finns en massa konstiga spänningar i det där och eventuellt en bild av vilken jävla småborgerlighet huvudpersonen själv har hamnat i. Där finns en ren Nietzscheansk längtan efter sublima bergslandskap, men själv kämpar han med baggar i rabatten. Allt ska dö, men samtidigt finns där en slags märklig längtan efter kontroll ens över en liten plats i världen.

Att vara i bergen så mycket som möjligt

Bosses förhållande till naturen är kopplat till transcendentalisterna. Här finns resorna och den storslagna naturen, men framför allt bergen.

Filosofen Martin Heidegger kopplade ihop bergen med det onåbara och möjligheten att klättra så högt att ingen skulle kunna säga emot honom.

Hellstens förhållande till bergen är betydligt mer konkret.

- Bergen har alltid varit otroligt viktiga för mig. Jag minns att redan när jag var liten och såg bergen så visste jag att det var där jag skulle vara. Jag har sökt mig till samma teman via litteraturen.

Bosse har också försökt komma överens med skogarna genom att ägna sig åt traillöpning.

- Jag löper massor i skogen, men skogen är inte mitt element. Det finns inga berg här så jag ser allting som en förberedelse för sommaren när vi är i bergen i Nordnorge.

Hellsten och havet

Vi blickar ut över Lovisaviken och kärnkraftverket ute på Hästholmen. Vi är inte så långt ifrån Pellinge och Klovharun där Tove Jansson tillbringade många somrar.

- Jag är uppvuxen vid havet men är inte en havsmänniska. Jag tycker inte om skärgården eller båtar. Båten är ett begränsat utrymme i motsats till bergskedjan som på något vis är oändlig. Jag trivs inte i en båt utan blir rastlös. Jag skulle inte kunna leva på en ö för att jag skulle gå i cirklar. Hela finlandssvenskheten med seglarliv har jag missat helt totalt.

Samtidigt hyser Hellsten en förkärlek för sjömansromantik via till exempel författare som Herman Melville. Där finns samma längtan som till bergen, vildmarken och äventyren.

I Janssons bok Pappan och havet, tar Muminpappan med familjen med till en ö för att förverkliga sina författardrömmar medan han extraknäcker som fyrvaktare.

- Pappan och havet är en förbannat bra bok. Muminpappans töntiga idéer om den stora resan och ön påminner mycket om mina töntiga idéer om andra resor med andra mål. Det är en gemensam längtan.

Universum på gångavstånd

I likhet med Cormac McCarthy och 1800-talets amerikanska transcendentalister vill Hellsten i något skede göra en riktig djupdykning i naturen och skriva om skogarna och bergen.

Som bäst finns hos Thoreau en uppmaning att ta livet på allvar för man har bara ett liv, men frågan är hur du vill leva det

- Thoreaus Walden är nog den viktigaste boken för mig. Vissa står inte ut med den för den är så småskalig och fylld med detaljer. Fast han försöker koncentrera sig på det som finns för handen så expanderar den över hela universum.

- Som bäst finns hos Thoreau en uppmaning att ta livet på allvar för man har bara ett liv, men frågan är hur du vill leva det.

I den nyutkomna essäsamlingen Poeter om Poeter skriver Hellsten om den österbottniske aforistikern och poeten Ragnar Rudolf Eklund.

- Eklund var envis med en österbottnisk leråker som i sitt författarskap vägrade att lämna. Han var en hård Schopenauersk diktare vars landskap skulle vara absolut osublima; en leråker med på sin höjd dammet från en traktor i horisonten. Där skulle han dikta.

- Idén är väl att vem som helst kan dikta om bergen, men Eklunds motto var att stanna kvar och dikta under de hårdaste av förutsättningar. Samtidigt som han satt vid sin leråker söp han ihjäl sig för i någon mening så stod han väl inte ut. Det är en spännande kontrast, men ändå vägrade han att röra på sig. Sånt här intresserar mig.

Både Eklund eller Thoreau var fullkomligt fokuserade på det som fanns där de bodde. Thoreaus värld sträckte sig inte mycket längre än till sjön och stugan, ungefär så långt som en människa kan gå under en dag.

- Det är en fin idé istället för att flacka runt. Det är bra att resa men det handlar om i vilken anda man gör saker, att inte resandet blir en enda checklista.

Tassiga polarforskare

Sedan skoltiden har Bosse Hellsten varit fixerad vid de tidiga polarforskarna som i vetenskapens namn kände sig tvungna att erövra de arktiska polerna.

Fridtjof Nansen (1861–1930) var den förste som korsade den grönländska inlandsisen 1888. Roald Amundsen (1872–1928) var den förste som nådde Sydpolen.

Han var också den förste som färdades genom Nordvästpassagen, men han försvann under sina försök att nå Nordpolen.

För Hellsten ligger det mest intressanta och komiska i de djärva männens projekt som var dömda att misslyckas från första början. De var naiva och saknade kunskaper om arktiska förhållanden.

I Jökel förekommer den svenske ballongfararen Salomon August Andrée (1854–1897) vars expedition till Nordpolen slutade med ond bråd död efter bara någon vecka.

I juli 1897 försökte den svenske ingenjören flyga till Nordpolen med en vätgasballong tillsammans med fotografen Nils Strindberg och ingenjören Knut Fraenkel. De krachade efter bara någon dag.

- Han var en hopplös upptäcktsresande, men samtidigt det bästa materialet för han är så förbannat komisk.

Många polarfarare var experter på sjöfart och bland annat eskimåer hade lärt sig metoder för att överleva. Andrée var ett undantag, menar Hellsten.

- För Andrée var expeditionen mer som en fantasi att åka festklädd i luftballong, segla över Nordpolen och eventuellt landa i Kanada eller Alaska där bordet var färdigt dukat, utan nån aning om det ens var möjligt.

- Han visste väl i princip att det aldrig kommer att lyckas för det fanns vetenskapliga uträkningar på.att hans ballong läcker så mycket att han aldrig kommer att flyga så långt. Men han satt bort pappren och dolde dem för resten av expeditionen.

Vilka drömmar hade den festklädde Andrée när han lämnade Svalbard med korgen lastad med champagne?

- Andrée hade ingen Plan B. De kraschade norr om Svalbard men hade ingen utrustning att ta sig därifrån. De kunde bara knäppa fast kostymen, dra hatten över öronen och plumsa på i några dagar tills de dog.

I polarforskarnas värld utmålas den ultimata manliga världen med till exempel Nansen och hans eldare som delade sovsäck på en ödslig ö nånstans i Ishavet.

- Det är en rörande bild och någon slags studie i manligheten och manlighetsaspekten i forskandet och resandet.

Småborgerliga dikter från villaområdet?

Villa Biaudet ligger mitt i ett trevligt villaområde. Författarhemmet är ett egnahemshus i två våningar. I nedre våningen finns farstu, kök och sovrum.

I övre våningen sträcker sig ett stort vardagsrum ut mot söder med ett salongsbord, låga bokhyllor längs väggarna, tavlor av diverse konstnärer och välmående grönväxter i fönstren.

Här finns en soffa och en sjömanskista som donatorerna Leon Biaudet och Ulla Bjerne-Biaudet lämnade efter sig när de testamenterade sitt hem till Finlands svenska författareförening 1969.

Den som flyttar in i villa Biaudet får finns sig i att hemmet är färdigt möblerat, till skillnad från till exempel diktarhemmet i Borgå som också var i föreningens ägo fram till 2001.

Författarhemmet förekommer i Jökel och mot slutet av romanen joggar huvudpersonen omkring i de östnyländska skogarna i Pernå och Mörskom. Kommer vi att få läsa mer om de här miljöerna i framtida verk?

- När jag flyttar så verkar det vara någon sorts fördröjning på saker. Jag tycks inte vara bra på att skriva rakt av det som är på gång just då. Jag är inte där ännu, fast i Jökel finns det ju överraskande mycket egentligen.