Ett okänt kapitel i finländsk historia: Så levde (och dog) de första finska jägarsoldaterna i Tyskland. Del 3

Den 13 juli 1915 dök det upp några skräddare och skomakare hos finländarna som befann sig på den så kallade scoutkursen i Lockstedter Lager, några mil väster om Hamburg. De tog mått av alla rekryter. Äntligen, äntligen skulle finländarna få en riktig uniform.

Den de hade hittills var i det närmaste en fantasiuniform som väckte mycket uppmärksamhet och till och med åtlöje i lägret. Finnarna hatade den.

Så här skriver Olof Lagus om "uniformen" i sin dagbok den 10 maj 1915:

- Överallt väckte vi ett kolossalt uppseende, vartill nog vår uniform bidrar, ty när har man förr sett fullvuxna män i Pfadfinderkostym. En del tro att vi är jägare, andra kolonialtrupper.

Men nu skulle det alltså vara slut på det. Nu skulle finländarna kläs i samma uniformer som de tyska soldaterna. Det här berodde förstås också finländarnas annalkande upphöjning till soldater i den tyska armén.

Skräddarna och skomakarna verkar ha jobbat för högtryck. Redan två veckor senare anlände de nya uniformerna. Lördagen den 24 juli var således en högtidsdag. Så här skriver Olof Lagus den 27 juli 1915:

- Senaste lördag var en minnesvärd dag för oss. Då anlände nämligen de väntade uniformerna. Kl.3 kommo hit 6 stora packlådor, vilka genast begynte uppackas.

- Det är utomordentligt roligt att uniformerna nu äntligen kommo efter den långa väntan på närmare 3 månader. Alla ynglingar äro mycket nöjda, och nu ser det också helt annorlunda ut i kasernerna.

- Uniformerna äro alldeles vanliga preussiska fältgrå soldatuniformer, endast med den skillnaden att vi ha inga numror på epåletterna, då vi ännu ej äro tilldelade något regemente.

Men också i den här frågan var en förändring på gång. Ännu den 7 augusti hade den tyska kejsaren Wilhelm den andra förklarat att han inte tyckte om att i hemlighet utbilda finska soldater. "Jag vill inte bidra till en revolution i tsarens länder", hade han sagt då.

Ich will in den Ländern des Zaren keine Revolution anzetteln.

― Wilhelm den andra

Tillblivelsen av den finska jägarbataljonen

Redan en vecka senare hade han ändrat sig. Den 15 augusti kom beslutet att man fick fortsätta med utbildningen i Lockstedter Lager. Och inte bara det.

Man skulle höja rekryternas antal till 2 000. Truppen skulle få namnet Ausbildungs-Truppe-Lockstedt. Den 26 augusti undertecknade den preussiska krigsministern Wild von Hohenborn ukasen.

I ukasen står det bland annat att man strävar efter att bilda en hel bataljon som skulle bestå av fyra kompanier - två vanliga, ett pionjärkompani och ett maskingevärskompani.

Truppen skulle finnas till för utlänningar som inte skulle bli tyska medborgare. Den skulle utrustas med vapen och ammunition som uteslutande skulle bestå av erövrade ryska vapen.

Kommandospråket skulle vara tyska och varje månad skulle det avges en rapport till krigsministeriet. Och, mycket viktigt, dess existens skulle fortsättningsvis hemlighållas.

"Die Existenz der Formation muß soweit wie möglich geheim gehalten werden,

― Krigsminister Wild von Hohenborn. Berlin, den 26.8.1915. M.J. 13630/15 A.I. Geheim.

Den 31 augusti fick finländarna veta om saken av sin major. Från och med den dagen var det officiellt. Major Bayer visste också att berätta att finländarna skulle bli jägare. Det föll dem i smaken.

Fredagen den 3 september skriver Olof Lagus i sin dagbok:

- En angenäm överraskning var att vi bli jägare, ty de äro ju Tysklands bästa trupper och ha det största anseende.

Den 2 september 1915 grundades så den 27:e Kungliga preussiska jägarbataljonen under ledningen av major Bayer. Den bestod av fyra kompanier.

Det nya livet som tysk soldat

Samtidigt befordrades många finländare till underbefälsrang, så kallade Zugführer, Gruppenführer och Hilfsgruppenführer. Beteckningar användes inte inom den vanliga preussiska armén, något som väckte förvåning bland finländarna.

Olof Lagus kommenterar saken i sin dagbok fredagen den 3 september 1915:

- Det förvånar mig att vi ej fingo vanliga preussiska underofficers kännetecken, då vi ju annars ha alldeles samma uniform. Det är nu åter något påhitt, en reminiscens från Pfadfindertiden och kommer kanske snart att ändras, det är ju löjligheter. Väcker blott uppseende.

Men det väckte inte bara uppseende utan ledde också till komplikationer som blott kan uppstå i det militära.

De finska underbefälen hade nämligen bestämt att de hädanefter inte längre gör honnör för de tyska underbefälen eftersom de ju stod i samma rang.

Så här skriver Olof Lagus den 20 februari 1916:

- Vi tycka, att det i princip är onödigt att hälsa på dem, då vi ju i själva verket ha samma rang, dels emedan vi ansett att det kunde verka oförmånligt på vår auktoritet mot våra egna rekryter, om vi gjorde det. De skulle då tycka, att vi ej alls äro bättre än de.

Olof Lagus råkade själv ut för "problemet" när en tysk sanitetsunderofficer hade anmält honom. Lagus hade gått förbi honom utan att hälsa varpå den tyska underofficeren hade skrikit till honom "Wollen sie nicht grüssen" (vill ni inte göra honnör).

Lagus struntade blankt i det och smålog bara åt honom varpå den tyska underofficeren hade skrivit upp hans namn. På kvällen fick han sedan en reprimand av kompanichefen. Olof Lagus skriver:

- På parolen sade sedan väbeln, att det åter hänt att en Gruppenführer ej hälsat en tysk underofficer, förmanade oss strängt att göra det, om vi ej ville bli straffade. Det hade naturligtvis ingen verkan, ty allt har blivit vid det förra.

Internt gräl

Ibland förekom det också slitningar finländarna emellan. Det fanns motsättningar mellan pojkar från städerna och de från landet. Också mellan språkgrupperna kunde det ibland hetta till.

Olof Lagus skriver söndagen den 11 juli 1915:

Bierdrickande och samspråk ända till kl. 12. Några voro ganska livande, då vi slutade, och det kom t.o.m. till handgripligheter. En från min Stube klådde ordentligt upp en från Stube 5, emedan denne uppträdde skamlöst.

Alltid där det är finnar med tycks det bli slagsmål.

― Ur Olof Lagus dagbok den 11 juli 1915.

Den 30 september skriver majoren och kommendanten Mayer sin första rapport till det tyska krigsministeriet. Det finns bara 235 jägare (i parentes står det Ausländer) men han förväntar sig en stark ökning nu, då det finns en riktig bataljon.

Han berömmer de finska soldaternas disciplin och deras vilja att lära sig nytt. Han framhäver finnarnas förmåga att röra sig i terrängen och framför allt deras skytte.

- Det kommer väl ifrån att det är ett lugnt och sävligt folk med goda nerver och en god syn. De har tydligen vanan hemifrån att titta långt.

Aus ihrer Heimat sind sie das Sehen auf weite Entfernungen gewöhnt.

― Bericht über die Ausbildungstruppe Lockstedt. M.J. 13630/15 A.I. geh.

Han skriver vidare att stämningen bland finnarna är bra eftersom de nu har ett rejält hopp om att verkligen kunna hjälpa sitt fädernesland. Men han skriver också om motsättningar.

Alla hatar förvisso ryssarna men det finns de så kallade Sverigevännerna (Schwedenfreunde) som tycker att Finland åter borde gå samman med Sverige. Också språken nämner han:

- Också de två helt olika språken, svenska och finska, som folk pratar på och som de ofta behärskar bara en av, skapar en viss gräns och vissa svårigheter.

Men eventuella problem löser finländarna på egen hand eftersom de har inrättat en intern hedersdomstol (Ehrengericht).

Den dåliga maten

När Raumobon Thure Ström (som du lärde känna i del 1 av berättelsen) anländer till Lockstedter Lager, ungefär ett år efter att de första finska frivilliga hade anlänt dit, är det kallt och snöigt.

Han kommer till en då redan ganska stor och sammansvetsad trupp som utökades med hela 225 personer under februarimånaden. Det är numera mycket trångt där upp till 40 personer måste dela på en enda stuga.

Men det var inte bara ohyggligt trångt. Också maten var dålig och det var ett stort problem särskilt för de nyanlända. Olof Lagus skriver:

- Maten är minsann ej sådan att man fetmar. Rekryterna äro särdeles missnöjda med födan och klaga alltid, att de få för litet, och sant är det. jag tror att vi nu blott få 84 pfg. per dag och man för maten. Det är kolossalt litet.

Mestadels fick man bara en soppa. De olika soppor fick smeknamn av de finska jägarna. Sämst var en soppa som kallades för Drahtverhau, trådnysta. Den bestod av torkade soppgrönsaker i en vattnig buljong.

I april 1916 infördes en köttlös dag i veckan. Olof Lagus kommenterar den 4 april 1916:

- Maten dålig, emedan Fleischloser-Tag, vilket även i veckan införts för oss. Vi hade Schellfisch och potatis, vilket ingalunda mättar, åtminstone ej efter så långt och strängt arbete som i dag.

Men det skall för rättvisans skull sägas att det här gällde för alla soldater i Lockstedter Lager. Och också för civilbefolkningen. Kriget började göra sig påmint våren 1916.

Värsta tiden

Jägaren Thure Ström hade kommit under den värsta tiden. Det var trångbott och dålig mat. Väderleken var också som värst den tiden på året.

Ute på de stora hedarna som utgjorde övningsområden kring Lockstedter Lager var det kallt, blåsigt, fuktigt och lerigt.

De nyanlända rekryterna fick ingen smekmånad. Det ryktades nämligen att bataljonen snart skulle dra ut i fält, så det blev bråttom med deras utbildning.

En vanlig dag i Thure Ströms nya liv kunde se ut så här (enligt Olof Lagus):

- Kl. 8 på morgonen marscherade vi ut till vår pionierövningsplats ungefär tre kilometer härifrån, och begynte gräva löpgravar, varmed vi fortsatte på e.m. ända till kl.6. Halv 7 hade vi "Gewehrreinigen", och ännu kl. 8.15 ha vi Unterricht.

- Det känns nog att i sex timmars tid gräva i jorden, i synnerhet som vi denna gång måste utföra löpgravarna synnerligen omsorgsfullt. De måste göras mycket smala, vilket naturligtvis i hög grad försvårar arbetet.

- Dessutom byggde vi in ett maskingevär i ställningarna, och det tog ganska lång tid. Till råga på allt kommenderades vi att företaga ett stormangrepp mot dessa gravar.

Det var 10 till 12 timmars arbetsdagar, ofta 6 dagar i veckan. De gamla rävarna hade vid det här laget vant sig vid det. Men för en nykomling som Thure Ström måste det ofta ha känts omänskligt.

Till och med Olof Lagus som har varit i Lockstedter Lager redan i över ett år skriver:

- Jag känner mig liksom litet matt, men det är naturligtvis en alldeles övergående trötthet, ty man har redan blivit så härdad, att sådana ansträngningarna ej betyda alltför mycket.

Mobiliseringen

Den 15 mars 1916 hade sedan bataljonen nått sin krigsstyrka på 1 502 soldater. Majoren Bayer rapporterade till Berlin att man kunde rycka ut med sex veckors varsel, alltså den 15 maj. I fall man får en befallning senast i början av maj.

Die Truppe hat am 15. März 1916 ihren Sollbestand erreicht. Deshalb wird die Truppe voraussichtlich am 15. Mai 1916 zur Front ausrücken können.

― 7. Bericht über die Ausbildungstruppe Lockstedt. 31. März 1916

Men de här nyheterna nådde finländarna bara ryktesvägen. Man var rädda att skickas till skyttegravarna i Belgien eller Frankrike och bli kvar där.

De flesta föredrog en stationering i Baltikum eftersom man då var i närheten av Finland, i fall det skulle hända något där. Det var faktiskt också tyskarnas tanke men om den visste man alltså intet.

Olof Lagus skriver uppgivet i sin dagbok, den 4 april 1916:

- Det sades ju också i mars, att vi skulle bli mobila den 1 april, sedan den 10, och ingenting har hörts av. Den 10 maj har det sagts att vi rycka ut, men inga tecken tyda därpå.

- Alla äro ganska pessimistiska och utleda. Ynglingarna tro allmänt, att det är alldeles på tok, anse att hela truppen snart upplöses, eller också sändes någonstädes ut för att "kämpa för Tyskland". Och det vilja de ej, ifall det ej går mot Finland.

Det här visar att tyskarna gjorde rätt i att ha Baltikum i åtanke när de tänkte på en möjlig placeringsort för den finska bataljonen. Finländarna var nog inte beredda på att strida som tyska legoknektar långt borta hemifrån.

Den 30 april meddelade majoren till sin bataljon att den skulle komma ut den 25 maj, troligen. Det här föranleder Olof Lagus till kommentaren:

- Allt åter uppskjutet. Få se om det alls bli av.

Den 3 maj kom så mobiliseringen. Och målet var Mitau. Finländarna fick alltså sin önskan uppfylld. Mitau heter i dag Jelgava och finns i Lettland 40 km väster om Riga.

Birger Lemberg antecknar den stora dagen i sin dagbok:

- I dag har det kommit, som fyllt oss med glädje, efter tretton månaders enformiga liv. Kl.6 voro vi alla befordrade kallade till majoren, där han förkunnade, att ett kejserligt telegram mobiliserat oss.

- Vi hurrade tre gånger och hurraropen återljödo som ett eko i manskapsbarackerna. Från och med i morgon stå vi under krigsdagarna.

Det aviga tecknet

Nu fick de finska pojkarna som hittills hade fungerat som Ausbildungstruppe Lockstedt också sitt riktiga namn, det namn de i Finland är kända under: Königlich preußisches Jägerbataillon Nr. 27.

Finländarna fick äntligen bära sitt tecken på bröstfickan. Det tecken som de hade ritat långt innan och som fanns färdigt att användas. 27:an med den märkvärdiga sjuan som vid närmare åsyn är en felvänd tvåa.

Men vad skulle man göra när man lagade tecknet och sifferuppsättningen inte innehöll en sjua? Man vände på en tvåa helt enkelt.

Det här knepet förde det goda med sig att man kunde bära tecknet både fram och bak utan att det blev en skillnad.

Tyskarna knusslade inte när de utrustade sin nyaste bataljon. Alla fick nya fina uniformer och så blev man äntligen av med sina ohyggligt dåliga ryska gevär med sin kolossala Streuung (spridning) på litet längre sträckor.

Nöjd skriver Birger Lemberg i sin dagbok:

- Idag har vi fått nya gevär, tyska gjorda 1916. Det är skönt att slippa de ryska knarrarna, och får ett ordentligt gevär i handen.

Avsked

De flesta fick ännu åka på permission för några dagar, till Hamburg eller Berlin. Birger Lemberg åkte till Hamburg som säkert de flesta.

Här träffade han på sin plutonchef Per Zilliacus som var där tillsammans med sin fästmö, en fröken Sederholm från Helsingfors som han hade sett förut. Han skriver:

- Underligt. Därhemma har vi känt varandra i år till utseendet men aldrig blivit presenterade. Här i fiendeland mötas vi och bli det.

I lägret rådde det fortsatt febrilt aktivitet. 1500 soldater skulle skickas i väg i två långa tåg. Därtill utrustningen, maskingevär, haubitsar och 199 hästar.

Högst troligen var också Thure Ström en av de som packade ihop sina ägodelar för att följa med till fronten. Hans utbildning torde ha slutförts just innan avfärden.

Samtidigt medan man packade höll man också på att ta avsked. De jägare som kom först hade ju tillbringat hela 15 månader här på de blåsiga hedarna nära Nordsjöns kust och en och annan relation hade säkert uppstått mellan jägarna och ortsbefolkningen.

Birger Lemberg skriver den 18 maj 1916 i sin dagbok:

- På kvällen gingo vi ut för att fira. Vi småberusade oss med öl och brännvin, sjöng och voro glada. Kl. 11 borde vi hava varit i kasärnen, men tiden led till 1/2 12 då vi bröto upp. Att slingra igenom vakten var omöjligt utom vi smögo oss genom taggtrådsstaketet. Till mitt beröm måste jag säga, att det var första gången under min 13 månaders soldattid, jag varit ute på olaga tid.

Men inte alla var glada. Det fanns också de som ansågs vara olämpliga eller för opålitliga för att ta med till Baltikum. Och så fanns det de som for sin kos.

Den finska sjuksköterskan Ruth Munck skriver så här i sin bok Bakom jägarnas front (1934):

- Där (på tågstationen i Hamburg) såg jag för första gången en jägare i grön uniform. Denne unge man var tyvärr inte värd att jag med sådan glädje betraktade honom. I allvarets stund, då bataljonen skulle ut till fronten, svek han sina kamrater och sin fana.

Sjuka och friska

Men Thure Ström stack inte. Han blev sjuk i stället. Den 25 maj 1916 togs han in på lasarettet med stark magont. Läkarna hade svårt att bestämma vad som riktigt felades honom.

Det här kunde också bero på en viss språkförbistring. Eller så var läkarna kanske inte de allra bästa på den stora arméförläggningen.

Olof Lagus beskriver läget så här i sin dagbok den 24 februari 1916:

- Det måste medges, att läkarvården är arrangerad på ett otillfredsställande sätt. Vi har här en civil militärläkare, som har överuppsikten, men han är alldeles omöjlig. Nervös och jävlig.

- Och sedan doktor Sahlmann (Salminen) vår Sanitätsgruppenführer. hans ställning är verklig outhärdlig. En medicinedoktor som behandlas som sanitätssoldat. Det är egentligen han som gör allting, och utan honom torde de tyska läkarna knappast reda sig med språket och allting.

Lasarettet var dessutom fyllt till bristningsgränsen med sårade från fronterna. Det hade till och med inrättats ett reservlasarett i en byggnad bredvid.

Medan jägaren Ström tillbringade sin tid på sjukstugan var man så småningom redo att bege sig i väg. Man visade en gång till upp sig och allt man hade lärt sig.

Ruth Munck, jägarnas sjuksköterska vid fronten i Baltikum skriver entusiastiskt om de sista dagarna i sin dagbok den 28 maj 1916:

- Nu kan jag inte tänka på annat och ser och hör inte annat än våra fältgröna, bussiga, förtjusande gossar därute! Fick nu se parader, Gefechtsübungen, exerciser o.dyl. i mängd. De blevo en gång filmade t.o.m.

(Filmen som gjordes då har bevarats. Den heter de finska jägarna och gjordes av Anton Podworsky. Den är väldigt sevärd och kan beskådas på Finlands nationalfilmografis webbplats.)

Ruth Munck noterade också metamorfoserna många av de unga pojkarna hade genomgått:

- De flesta hade ju till oigenkännlighet förändrat sig härute. Den förra sprätten som hela dagen släntrat på Esplanadgatan i Helsingfors var nu solbränd och brunbarkad och hanterade sitt tunga gevär med samma elegans som förut sin käpp med silverkrycka.

Nu insågo de att det kunde finnas moment i livet, då det var viktigare att fundera ut hur man flinkast putsar ett gevär blixtrande blankt än att grubbla på cirkelns kvadratur, och viktigare än att kunna räkna upp alla Ibsens verk var att kunna räkna stjärnorna på befälets axelstycken!

― Ruth Munck. Bakom jägarnas front. (1934)

- Den bleke ynglingen som turvis hållit mjölkdiet hemma och turvis legat på Eira sjukhus för att sköta sina njurar var nu vorden en kraftig karl, som inte ens brydde sig om att spänna av sig den tunga tornistern, när han under pauserna i en marsch slukade sin ärt- eller bönsoppa.

Slutet

Medan 1500 finländare begav sig iväg till fronten och kriget i Baltikum under hurrarop och applåder gick det sämre och sämre för stackars jägaren Thure Ström som för bara tre månader sedan hade lämnat Finland.

Han hörde och såg ingenting av det som Ruth Munck berättade om på det till bristningsgränsen fyllda lasarettet. Hans hälsotillstånd försämrades snabbt och tisdagen 6 juni 1916 drog han sina sista rosslande andetag i Lockstedter Lager. Han blev 25 år och 1 månad gammal.

På dödsattesten står det: lunginflammation. Fastän han hade tagits in med svåra buksmärtor. Han begravdes den 8 juni 1916 på gravgården i grannstaden Kellinghusen eftersom det inte fanns en kyrka i Lockstedter Lager.

Thure Ström, jägare i första pionjärkompaniet av 27:e Kungliga preussiska Jägarbataljonen, gravlades medan hans kamrater var på väg till fronten i Mitau. Därför ledsagades han av 85.e Reservbataljonens kapell och medlemmar ur Kellinghusens krigsförening.

Ruth Munck sammanfattade deras vara och vardag i Tyskland med de rätta orden:

- Så där på avstånd såg bataljonen trots sitt halvtannat tusental män ut som en handfull gröna, ivriga små gestalter, som tappat bort sig i denna stora, vida värld av ödsliga marker. En bataljon finska män och gossar marscherande på dessa tyska hedar! Kunde det vara möjligt eller var det en synvilla från trettioåriga krigets dagar?

- Vilka underliga och mäktig ödets vindar det var som drivit dessa unga män från Finlands kuster ända hit till dessa holsteinska övningsfält!

Han var inte den enda finska jägaren som dog utanför Finlands gränser. På gravgården i Kellinghusen hittar man tre finska jägare till. En tågolycka nära Osnabrück kostade 11 jägarnas liv och många dog vid fronten i Lettland och Estland och i inbördeskriget.

De som överlevde steg i land i Vasa den 25 februari 1918 och utgjorde stommen av den vita armén under inbördeskriget. De tyska jägarna byggde sedan också upp den finska armén som vilar stadigt på preussiska grunder.

Många av de tyska jägarna fortsatte sin karriär inom armén och ca 700 av dem stred också för Finlands bästa i vinter- och fortsättningskriget. Men det här är andra historier som har berättats många gånger om.

Men den här historien om de första finska jägarna som levde och dog på hedarna i Lockstedter Lager har fallit i glömska eftersom det hände utanför landets gränser och innan Finland blev till.

Ett okänt kapitel i finländsk historia: Så levde (och dog) de första finska jägarsoldaterna i Tyskland. Del 2

De första finska jägarna anländer till lägret i Tyskland.

Ett okänt kapitel i finländsk historia: Så levde (och dog) de första finska jägarsoldaterna i Tyskland. Del 1

I tre år drillades de i den tyska armén. Sedan var de redo.

P.S. Lockstedter Lager stängdes kort efter att de sista jägarna hade begett sig därifrån 1919. Men samhället finns kvar. Den heter i dag Hohenlockstedt och den vårdar fint arvet efter de finska jägarna. Ett besök kan rekommenderas.

De viktigaste källorna:

Siegfried Schäfer. Ausbildung der finnischen Freiwilligen im Lockstedter Lager. Hohenlockstedt. Privat tryck. 2015

Olof Lagus. Dagbok 1915-1916. Helsingfors 1918

Ruth Munck. Bakom jägarnas front. Helsingfors 1934

Magnus Lemberg. En Pfadfinders dagbok. Historiska och litteraturhistoriska studier 76. Helsingfors 2001

Ett stort tack till Siegfried Schäfer från Hohenlockstedt som lät mig ta del av sitt fantastiska arkiv och sin materialsamling om de finska jägarna i Lockstedter Lager och som visade mig alla de platser av betydelse i och runt Hohenlockstedt.

Tack också till Museet i Hohenlockstedt som har en fin utställning om jägarna och jägarrörelsen.