Filmrecension: Phantom Thread – Daniel Day-Lewis i en elegant och vacker spökhistoria

Phantom Thread är så förföriskt elegant att du ryser av välbehag, den är storslagen och gåtfull och utstuderat störande. En film som är både spökhistoria och kärlekshistoria.

Möt Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis), en hyllad modeskapare i 1950-talets London. I hans händer formas sidentygen till de mest underbara kreationer som inte bara smeker kvinnokroppen och gör den som bär dem vacker. Hans skapelser ger bäraren värdighet och finess och på nåt oförklarligt sätt också självförtroende.

Woodcock är en mästare, en virtuos som också är mycket medveten om sin ställning. Han är stilig, både till sin klädsel och han talar med en låg, mjuk röst.

Men Woodcock är också kolossalt krävande och hans strävan efter perfektion ställer orimliga krav på omgivningen. Han är lättstött och stingslig och verkar besatt av att minnas sin döda mor och den brudklänning han som ung sydde åt henne.

Rutiner och ritualer är den lag som alla andra skall anpassa sig efter.

Och alla anpassar och jämkar och böjer sig, för Woodcock är Mästaren.

Hans högra hand är systern Cyril (Lesley Manville). Hon sköter affärerna, både i butiken och vid frukostbordet. Frukosten är för Woodcock en ritual som skall ske i tystnad. Om en ung kvinna sitter och äter det rostade brödet med alltför mycket störande knaster. Ja, då är det Cyril som ser till att kvinnan inte längre sitter där nästa morgon.

En dag kör Woodcock långt ut på landsbygden, stannar vid ett litet värdshus och möter den blyga servitrisen Alma (Vicky Krieps). Woodcocks aptit är väckt och han är inte enbart hungrig då han beställer allt på menyn och får den unga Alma att rodna.

Alma blir Woodcocks nya modell och musa. Hon är förälskad och han barnsligt lycklig.

Tills Alma en dag sitter vid frukostbordet och ljudligt breder marmelad på sitt rostade bröd.

Kulturmannen och hans musa?

Senast nu tror man att man inringat personerna och handlingen. Här har vi en Kulturman. En charmig men självupptagen man, känslig för kritik men behöver beundran. En man för vilken det egna skapandet är allt.

Och så har vi den unga, oskuldsfulla kvinnan som handlöst förälskar sig utan att veta vad som står på spel.

Men skenet bedrar.

Titeln Phantom Thread (spöktråden) kan tolkas på olika sätt, det är kanske det osynliga band som finns mellan Woodcock och Alma. De är inte enbart Mästaren och hans Musa.

Här finns nämligen ett ömsesidigt beroende. En åtrå som sakta utvecklas till en mycket farlig lek.

Eller är Woodcock ett monster, som framkallar ett annat?

Sista filmen?

Som Woodcock gör Daniel Day-Lewis en av sina bästa roller någonsin och är även Oscarsnominerad.

Men Day-Lewis har sagt att det här blir hans sista film. Om det verkligen stämmer återstår att se.

Phantom Thread har för övrigt sex Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film och regi.

En förtrollande film

Regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson är en av de intressantaste filmskaparna just nu. Han är oerhört skicklig och exakt och har en imponerande lista av lysande filmer som till exempel The Master (2012),There will be blood (2007), Punch Drunk Love (2002) och Magnolia (1999).

Med Phantom Thread har han skapat en magisk film som börjar väldigt vackert för att sedan sakta avslöja de allt mörkare och farligare lagren som finns gömda under ytan.

Det som först ser ut som en romantisk kärlekshistoria är kanske egentligen en spökhistoria.

Kusligt ljuvligt är det i alla fall hela filmen igenom.