Lejonanalysen: Anfallet för dåligt för medalj, Finland föll mot ett bättre lag

Lauri Marjamäki försökte desperat vaska om i kedjorna och hitta kombinationerna som kunde rädda Finlands turnering. Men Lejonens anfallsspel var helt enkelt för dåligt.

Helhetsintrycket:

Visst, det var en jämn match med små marginaler. Och visst kan Finland skylla på en enda förlorad tekning och några missade målchanser.

Men faktum kvarstår, Lejonen föll mot ett bättre lag. Finländarna var inte värda att vinna.

Efter en snabb och jämn första period tog Kanada över allt mer och den andra perioden var en väntan på ett kanadensiskt öppningsmål. När Lönnlöven till slut tog ledningen i början på tredje kändes 1–0-målet precis som matchavgörande som det sedan också blev.

Utslagsgivande:

Ett mål på två matcher mot Sverige och Kanada säger allt. Finlands anfallsspel var denna gång helt enkelt för dåligt för att sviten med OS-medaljer skulle förlängas.

Med klokt och uppoffrande försvarsspel lyckades Kanada nästan eliminera de finländska målchanserna, och Lauri Marjamäkis märkliga kedjelotteri bjöd aldrig på några vinnande kombinationer. Redan inför matchen ändrade tränaren i tre kedjor av fyra och i den tredje perioden kändes det som om han drog fram namnen han skickade ut på isen på måfå ur en hatt.

Utropstecknet:

Kanada har byggt upp sitt OS-projekt kring Ben Scrivens i mål. Men i början av andra perioden skadade sig Ufa-målvakten och Kevin Poulin hoppade in i stället. Reserven klarade sig med den äran och höll nollan efter en genomstabil insats.

Kan bättre:

Väldigt många Lejon, men Petri Kontiolas fina turnering fick ett mycket trist slut. Osynlig framåt och förlorade klockrent tekningen i egen zon som ledde till matchens enda mål.

Frågetecknet:

Finlands bästa KHL-målskytt under säsongen, Teemu Hartikainen, petades inför en match där Lejonen till slut gjorde noll mål. Tommi Kivistö hade en stark plusminus-statistik och hade spelat bra tillsammans med Sami Lepistö men var nu borta. Jukka Peltola hade balanserat upp en kedja med Eeli Tolvanen och Petri Kontiola och bidragit till deras poängproduktion, men fick nu inte göra ett enda byte.

Om Finland spelade så bra i gruppspelet som Lauri Marjamäki förklarat, varför petades då trion? Eller var det skador som höll Hartikainen och Kivistö borta från spel och den extra Sydkoreamatchen på så sätt blev ödesdiger?

OS-stämningen:

Märkligt nog var stämningen i Gangneung-hallen som sämst under kvartsfinalen. Mindre folk på läktarna än i gruppspelet, och skillnaden som natt och dag om man jämför med publikfesten mot Sydkorea i åttondelen.

Lejonkungarna:

***
Mikko Koskinen
Den ohotade förstakeepern gjorde turneringens bästa match med allt på spel. Utan Koskinen hade förlusten varit klarare, framför allt i andra perioden höll han ensam Lönnlöven på noll.

**
Sami Lepistö
Ville verkligen inte åka ur turneringen, stod för fler offensiva initiativ än de flesta finländska anfallarna och visade med sitt kroppsspråk att han inte tänkte acceptera en förlust.

*
Miro Heiskanen / Eeli Tolvanen
Finlands bästa skridskoåkare var två 18-åringar. När Finland jagade kvittering kändes det inte som om den kunde komma från någon av de många landslagsrävarna, utan det var tonåringarna som kändes hetast.

Fortsättningen:

Finland åker hem. När vet ingen, laget hade gjort upp alla planer med utgångspunkt att spela ännu på helgen och siktat på att flyga hem på måndag. Nu vill spelarna antagligen bort från Sydkorea så fort som bara är möjligt.