"Nu får jag aldrig mera se min pia!" - Kerstin Eklundhs memoarer skildrar krigstida bröllop och ett splittrat Ryssland
För nästan tjugo år sedan satt skådespelaren Riko Eklundh i sitt hem i Tölö och läste in sin farmors, Kerstin Eklundhs, minnesanteckningar för Radioteatern. Nu är det dags för fortsättningen på hennes livsberättelse, hur hon gifte sig mitt i inbördeskriget, åkte till Petersburg under revolutionen och riskerade livet för att få gå på opera.
Så illa som Kerstins pappa trodde att det skulle gå för dottern när hon avreste till revolutionens Petersburg gick det i alla fall inte: ”Nu får jag aldrig mera se min pia!”.
Det var aldrig meningen att det skulle bli flera program med Kerstin Eklundhs minnesanteckningar, men som så ofta, går saker och ting inte som man tänkt sig.
Nyligen råkade Riko Eklundh hitta fortsättningen av sin farmors anteckningar hos en avliden släkting och nu har han läst in fortsättningen på hennes livsberättelse, Hungervalsen, för Radioteatern.
"Huru jag njöt att gå alldeles ensam här idag"
När jag stiger in i Riko Eklundhs lägenhet blir jag betagen av all den historia som finns där. Alla fotografier, bröllops- och festinbjudningar, pass, möbler, målningar – allt fortfarande välbevarat och jag kan inte annat än slås av hur vackert allting är.
Människan ska uppleva historia – och det gör man hemma hos Riko Eklundh.
Vi sätter oss ner med en hel drös av gamla texter och foton och jag får också höra farmors brev upplästa av sonsonen Riko.
Men trots att det är Petersburg, trots smutset, trots tiderna, huru jag njöt att gå alldeles ensam här idag. Det är den där betagande känslan av storstad som alltid riktigt tog mig i London, att vara en försvinnande liten prick i något så oändligt stort och att ej känna en människa
Så beskriver Kerstin Eklundh ankomsten till Petersburg där hennes svärfar var högsta chef för det stora ryska oljebolaget Ural Caspian Oil Company.
Den 31:a januari 1918 gifte sig Kerstin (f. Furuhjelm) med ingenjören Lars Eklundh som också jobbade för Ural Caspian Oil Company. Tiderna var oroliga och det var osäkert om de alls kunde ordna ett bröllop.
Några veckor efter bröllopet satte sig det lyckliga nygifta paret på tåget till Petersburg. Därifrån skulle de fortsätta vidare till staden Gurjeff (i nuvarande Kazakstan) där arbetet väntade på Lars.
Isolerade i Petersburg
Revolutionen gjorde det i alla fall omöjligt för det unga paret att fortsätta resan och de kom att bli kvar i Petersburg hela våren 1918.
Under flera veckor hade Kerstin och Lars ingen aning om vad som hände i inbördeskrigets Finland eftersom postgången hade slutat fungera. Det lilla de visste hade nått dem via rykten och var, av allt att döma, osanna.
– Det måste ha varit fruktansvärt att inte veta om ens släktingar levde eller var döda, säger Riko.
När Kerstin fick veta att hennes kusin hade blivit skjuten av en rödgardist gick hon och grät på toaletten. Rätt som det var tittade hennes husa, Aino, in och frågade vad som stod på. När husan fick höra vad som hänt sade hon glatt:
– Det är ju bra det, en vit slaktare mindre!
Kaos och vardag
Inbördeskriget satte spår i den annars så glada och sociala överklassflickan Kerstin Eklundh.
– Det värsta som kan hända en nation är ett inbördeskrig och jag har varit med om det, konstaterade hon under en av de många gånger hennes barnbarn Riko Eklundh satt hos henne och lyssnade till hennes livsberättelser.
I Kerstins anteckningar ser man tydligt hur hon balanserar mellan de kaotiska politiska händelserna och ett försök att hålla fast vid vardagen.
Samtidigt som allt i revolutionens Petersburg håller på att kollapsa försöker hon och Lars envist hålla fast vid det normala livet och rutinerna.
Riko berättar om hur hon en dag bestämde sig för att gå på massage trots att både hon och Lars svalt och endast hade tevatten att livnära sig på.
– Det är fint att se hur de försökte hålla fast vid det normala livet. De drack varje dag eftermiddagste, men då tebordet rullades in fanns det ingenting att äta. Då satte sig min farmor lugnt vid flygeln och spelade valsen Donauwellen som hon kallade ”Hungervalsen”, säger Riko.
– I en mening talar min farmor om en stationsinspektör som skjutit tjugo personer och i nästa beskriver hon hur vacker hennes och Lars lägenhet är. Kontrasterna är otroliga, skrattar Riko medan han läser upp Kerstins brev från Petersburg.
Stationsinspektörerna ser något ovanliga ut nuförtiden, vår konduktör visade på en sådan och sade att den med egen hand skjutit tjugo f.d. inspektörer, bokhållare och dylikt. Nu lite till lokalen här: förtjusande! Stora rum, rymliga korridorer, två jungfrurum, stort ljust badrum, två wc osv. Kallt är här så jag saknar gruvligt min gröna tröja, men vågade ej ta en kappsäck till, Lasse gav mig det berömmet att jag verkligen har rysligt lite saker med.
Varje dag hos farmor
– Min farmor var jätteviktig för mig. Jag umgicks otroligt mycket med henne när jag var barn. Jag minns när jag vågade börja gå själv till henne, då var jag där nästan varje dag.
Riko berättar livligt om sitt nästan dagliga umgänge med sin farmor och farmoderns hembiträde Killa Villanen, en mycket glad och personlig men också bestämd husa som ibland styrde mera än farmodern själv gjorde.
– Killa brukade kalla min farmor för ”Nörskä” som var en förkortning för ”insinöörska” eftersom min farfar ju var ingenjör.
Trots Killas bestämdhet fanns det en tydlig skiljelinje mellan henne och farmodern. Riko minns hur hon ännu på 1970-talet inte använde badrummet utan tvättade sig nere i pannrummet där det fanns en liten dusch och att hon alltid höll sig i köket.
– Min farmor och Killa gnabbades ofta men uppskattade också varandra mycket. Jag intervjuade Killa på 90-talet och då berättade hon att de alltid hade kommit väldigt bra överens.
Historierna inspirerade
Riko Eklundh beskriver sig själv som ett lillgammalt barn, uppvuxen med många äldre personer och redan som liten intresserad av släkthistoria.
– Mitt språk påverkades mycket av farmor. Jag älskade att leka radio när jag var liten och jag inser att jag då använde mig av ett hemskt gammaldags språk, lite 1800-talsspråk helt enkelt.
Som barn och tonåring fick Riko höra massvis av historier hos farmodern, många av berättelserna finns också med i Radioteaterns serie ”Hungervalsen”.
- Hon var en bra historieberättare och inspirerade mig till att bli skådespelare, säger Riko.
Kerstin Eklundh skrev också mycket, både lyrik och prosa.
– Jag tycker ju personligen att hon skrev mycket bättre prosa vilket man ser i hennes minnesanteckningar, de berör verkligen en.
– Jag önskar att min farmor hade levat ännu längre och att jag skulle ha fått vara med henne som mera vuxen, då hade vi säkert rest till Petersburg tillsammans. Jag har så mycket jag skulle ha velat fråga henne om, berättar Riko.
– Mitt sista minne jag har av henne är när hon låg på sjukhuset och jag sakta smekte hennes kind, plötsligt såg jag ett litet leende på hennes läppar. Jag minns så tydligt den stunden.
Med start måndag 26.2 sänds de fyra delarna av Hungervalsen i Vega kväll. Både Hungervalsen och den tidigare serien Flickan skall uppleva historia finns tillgängliga på Arenan.
Hungervalsen: Del 1: Bröllop planeras och inbördeskriget bryter ut
