"Vi är stolta över att vi kunde bidra till Finlands födelse" - minnet av de finska jägarna vårdas ömt i tyska Hohenlockstedt

Inom den finska historieskrivningen är ofta utbildningen av de finska jägarna i Tyskland 1915 till 1916 bara en parentes eller en fotnot. För invånarna i Hohenlockstedt nära Hamburg är det däremot en mycket betydelsefull tid.

Man kan till och med säga att de finska jägarna är kittet som binder samman det lilla samhället med sina 6000 invånare. Den finska jägarrörelsen syns inte bara i stadsbilden, utan också på många andra plan.

Vänkommunen heter Lappo, en central gata heter Finnische Allee, ett stort minnesmärke över de finska jägarna finns i en park mitt i staden och informationstavlor runtom i staden har text på tyska och finska.

Men det allra viktigaste, berättade man för mig, är den så kallade Finnentag, Hohenlockstedts i särklass största fest som firas varje år under det sista veckoslutet i februari med parader, kransnedläggningar, besök från finska föreningar och till och med officiella delegationer från Finland.

När man kommer körandes till Hohenlockstedt påminns man direkt vid infarten om den lilla stadens säregna förhållande till landet långt borta i norr. En informationstavla upplyser besökaren om vänorten Lapua, det vill säga Lappo.

Det är lite speciellt att det står just vänort, Freundschaftsgemeinde, på skylten. Den andra vänorten benämns som Partnergemeinde som är det officiella tyska ordet för en vänkommun.

Med ordet Freundschaftsgemeinde vill man direkt uppmärksamma det alldeles speciella förhållandet man har med den österbottniska staden Lapua. Hohenlockstedt vill inte vara en banal partner, kommunen vill vara en vän.

I staden stämde jag träff med Siegfried Schäfer, pensionerad flygledare och amatörhistoriker. Hans specialgebit som forskare är tiden då staden var en jättestor arméförläggning och hette Lockstedter Lager.

Han har gett ut flera publikationer i en serie som heter Lockstedter Lager Courier. Bland publikationerna hittar man ett häfte med titeln Ausbildung der finnischen Freiwilligen im Lockstedter Lager (De finska frivilligas utbildning i Lockstedter Lager).

Det är med honom jag ska gå på upptäcktsfärd, inte bara i Hohenlockstedt utan också utanför staden, där det förr fanns enorma övningsområden. Färden drar också till de angränsande städerna Kellinghusen och Itzehoe.

Men vi börjar i Hohenlockstedt. Det första han visar för mig är tågstationen, dit de finska jägarna anlände från och med januari 1915. I dag går det inte längre några tåg hit, men den gamla tågstationen finns kvar.

Sedan går vi till de finska jägarnas baracker, längs samma väg där de en gång gick. Vi passerar stadens snyggaste hus, den gamla kommendörsvillan som numera är Hohenlockstedts rådhus.

Mitt emot kommendörsvillan finns ett annat ståtligt hus: soldathemmet (Soldatenheim). Hemmet byggdes några år innan de finska jägarna anlände.

Den byggdes av CVJM (Christlicher Verein Junger Männer), den tyska motsvarigheten till YMCA. Här fick man umgås och festa, dock utan alkohol.

Soldathemmet i Lockstedter Lager blev förebilden för de finska soldathemmen som finns på våra kasernområden än i dag.

Det nästa vi ser på vår rundvandring är den forna lägerklockan, ett litet torn i korsvirkesstil. Tornet fanns förr vid huvudporten men flyttades senare till sin nuvarande plats.

Vid tornets nedre del finns en informationstavla på både tyska och finska.

Om vi fortsätter förbi lägerklockan kommer vi till några bastanta tvåvåningshus i tegel, de så kallade massivbarackerna. Här bodde de finska jägarna.

Den tiden var barackerna omgärdade med taggtråd. I början var finländarnas närvaro i Lockstedter Lager så hemligt att jägarna nästan levde som i ett fångläger.

Massivbaracken M1 är i dag ett konstmuseum. Herr Schäfer hade ordnat så att vi fick komma in och titta på de gamla stugorna som hade renoverats och som används som utställningsutrymmen.

Det kändes nästan högtidligt att gå upp för de gamla trapporna och in i de gamla stugorna med de slitna originalgolven som för hundra år sedan har blivit nötta av de finska jägarnas fötter.

Stugorna var förhållandevis små och man kan ännu idag ana sig till trängseln som måste ha rått när de finska jägarna bodde där, med upp till 40 rekryter i en och samma stuga.

Bakom massivbarackerna finns krogen Zum Kühlen Grunde. Krogen är den forna Kantine 7 (matsal 7) som de finska jägarna åt i.

Krogen ägs fortfarande av samma familj som under de finska jägarnas tid. I krogen finns det finska flaggor och historiska fotografier från den finska tiden.

Jag får mig en pratstund med nuvarande ägarinnan fru Peters. Hon är barnbarnsbarn till fru Böge som för hundra år sedan tog hand om finländarna.

Siegfried Schäfer och jag fortsätter vår färd genom det som en gång i tiden utgjorde kärnan av Lockstedter Lager. Lägret avvecklades för övrigt redan 1919 bara några år efter att de finska jägarna hade lämnat det.

Vi passerar ett litet egnahemshus i två våningar. "Här, på övre våningen, satt de finska jägarna och sket", säger herr Schäfer till mig. Det här var nämligen manskapets latrin när det begav sig.

Nästa anhalt är den så kallade minneslunden (Ehrenhain) som ligger i slutändan av Finnische Allee. Här finns Jägarnas minnesmärke på en central plats.

Minnesmärket avtäcktes på våren 1939 med stor pompa och ståt. Många forna finska jägare och deras anhöriga var närvarande. Nationalsocialisterna var inte heller sena att hylla de finska jägarna.

Minnesmärket som stod på ett annat ställe förr och flyttades hit på 50-talet gjordes av konstprofessor Lauri Leppänen. Han tjänstgjorde själv i Lockstedter Lager.

På minnesmärkets framsida ser man en finsk jägare i preussisk uniform och på baksidan en finsk jägare i civil och på skidor på sin väg över Kvarken och vidare till Lockstedter Lager.

På framsidan läser jag:

Det mäktiga Tyskland tog emot Finlands unga män och uppfostrade dem till soldater i sin ärorika armé.

Das mächtige Deutschland nahm Finnlands junge Männer auf und erzog sie in seinem ruhmreichen Heer zu Soldaten

Inskrift på framsidan av Jägarnas minnesmärke i Hohenlockstedt

På baksidan finns följande inskrift inristade:

För att befria sitt fädernesland gjorde den finska ungdomen uppror och begav sig till främmande land för att lära sig soldaternas hantverk.

Zur Befreiung des Vaterlandes erhob sich Finnlands Jugend und ging in die Fremde, um dort das Waffenhandwerk zu erlernen

Inskrift på baksidan av Jägarnas minnesmärke i Hohenlockstedt

Bredvid minnesmärket står en ståtlig gran. Det är inte vilken gran som helst. Det är en äkta finsk gran.

Vi får tacka familjen Rautavirta från Suolahti för "hemgranen" (kotikuusi).

Minnesmärket besöks fortfarande av anhöriga till de finska jägarna. Om det här vittnar bland annat ett kort som lades ner där i fjol. Kortet plockades senare upp av en vänlig själ och finns numera i stadens lilla museum som vi snart kommer till.

Vår rundvandring i Hohenlockstedt slutar vid den lilla stadens landmärke, vattentornet. Också vattentornet fanns redan när de finska jägarna bodde här.

Vattentornet hade då en annan viktig funktion än bara vattenförsörjningen. När man sköt skarpt på de väldiga övningsområdena kring lägret hissades en boll upp i tornet för att varna befolkningen.

Vattentornets gamla maskinrum är i dag ett litet museum som berättar om den militära tiden. Framför museets ingång står en finländsk haubits som berättar vad som komma skall inne i museet.

Museet är en skattkammare över de finska jägarna och deras historia, inte bara i Lockstedter Lager utan också längre fram i tiden.

Här finns bilder, dokument, uniformer, brev, böcker, vapen, modeller och så vidare. Jag tillbringar en lång tid här inne. Det finns mycket att upptäcka, läsa, betrakta.

Museet är föredömligt tvåspråkigt, tyska och finska. Det har ett tätt samarbete med Jägarbataljonens minnesförening i Helsingfors och det finska jägarmuseet i Kauhava.

Här i vattentornets skugga känner man av historiens vingslag. Jag är glad att jag for hit till den lilla staden nära Hamburg som verkligen spelade en stor roll för den finska statens tillblivelse.

Staden Hohenlockstedt med alla sina minnen över de finska jägarna är väl värd ett dagsbesök. Den tar verkligen hand om minnet efter jägarna på ett föredömligt sätt.

Efter att man varit här får man en helt annan känsla för de unga finska pojkarna som flydde det ryska storfurstendömet Finland med bara en vag förhoppning i bagaget om att kanske kunna hjälpa till med någonting när självständigheten skulle hägra.

Jag säger farväl till min utmärkta guide Siegfried Schäfer som är en levande uppslagsbok när det gäller de finska jägarnas historia i Tyskland.

Om jag återkommer ska det ske under det sista veckoslutet i februari när Hohenlockstedt firar sin traditionella Finnentag.

Det sista jag gör innan jag återvänder till Finland är ett besök till grannstaden Kellinghusen för att minnas de finska jägarna som inte kom tillbaka härifrån.

Här i skuggan av den lilla gråstenskyrkan finns graven av fyra finska jägare. De mår vila i frid i den tyska jorden.