Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

”Jag bestämde mej för att jag måste överleva” – svenska skådespelaren Leif Andrée hämtar historien om sitt liv till Finland

Från 2018
Uppdaterad 06.03.2018 18:16.
Leif Andrée.
Bild: Carl Bengtsson

I Sverige har han gått från skådisen som ”spelade knäppskallar” till en folkkär artist som också alla skolbarn känner igen. Nu besöker han Svenska Teatern med historien om sitt liv, en historia om klass och våld och alkohol och kärlek och en riktigt tuff barndom. ”Det handlar om att överleva, för det var det jag ville, jag ville överleva”.

Det var knappast begreppet ”folkkär” som Leif Andrée hade siktat in sig på då han stod på kultteatern Galeasens scen i Stockholm på 1980-talet, samma scen där också Mikael Persbrandt slog igenom som skådespelare. Eller att hela landets skolbarn skulle känna igen honom från alla möjliga TV-barnprogramsuccéer.

- Nej precis, skrattar han sitt väldiga hesa skratt då jag påpekar det.

- De har inte sett då vi hade sex med grillade kycklingar på Galeasens scen. Tack och lov för det.

Leif Andrée på Svenska Teatern inför gästspelet.
Bildtext Leif Andrée på Svenska Teatern inför veckans gästspel.
Bild: Tomas Jansson / YLE

”Jag ville överleva”

Med Galeasen levde Leif Andrée sina vilda tonår som han aldrig hann med då han var tonåring på riktigt. Då han växte upp gick energin åt till att överleva.

Redan som treåring flyttades han av socialen till fosterföräldrar, då kassaskåp-sprängarpappan satt i fängelse och mamman inte fick ihop sitt liv.

- Jag minns det som igår. Det här att bli bortskickad på en tågstation, medan en mamma vinkar av, det var så smärtsamt, april 1961, jag var tre år och två månader och jag minns det som igår, jag minns det som igår, hur alla såg ut där på järnvägsstationen, allting...

Det var bara början. Han återvände småningom hem då mamman fick ordning på vardagen, fick en styvpappa som var okej, tills en ny våldsam man kom in i bilden.

- Det var en jävla elak människa som slog oss sönder och samman, och jag fick ta hand om mina småsyskon fast jag bara var tretton år.

- Men jag ville överleva. Jag ville inte gå under, jag ville inte knarka som många gjorde, eller sniffa thinner. Jag ville bara överleva och vara med tjejer, jag kände tidigt att jag måste vara stark och jag måste klara mej själv.

- Så denhär historien handlar mycket om att överleva, att inte skylla på sin barndom heller, att man måste ta tag i den helt själv. För det var så det var för mej, att jag så mycket ville överleva, bli nånting, i alla fall försöka bli nånting.

- Och här är jag nu!

Scen ur föreställningen.
Bildtext Scen ur föreställningen.
Bild: Petra Hellberg

Nära att lägga ner teaterprojektet

Det finns många anekdoter i Leif Andrées bagage, inte bara om det egna ”röriga livet” men också om familjemedlemmar som kan låta helt galna, ”knäppgökar” som han själv kallar dem.

- Men för mej var det helt normalt att ha dem omkring mej, att man kunde gömma vapen hemma, sånt, jag växte upp med att det inte var konstigt alls.

I Sverige blev hans historier kända i samband med ett realityprogram i TVn, och snart föreslog teaterchefen Anna Takanen (Stockholms stadsteater) att hans liv skulle bli en teaterföreställning. Många samtal med dramatikern Lucas Svensson följde, repetitioner kom igång, men några veckor inför premiären hösten 2016 var Leif Andrée beredd att lägga ner hela projektet.

- Jag har gått i terapi i fyra år och gjort upp med allt som har hänt, men det här var som att mitt liv kom över mej, jag kunde inte sova, jag drömde om alla mänskorna, det höll på att äta upp mej helt enkelt. Jag var gråtfärdig och... Jag är egentligen inte så dramatisk av mej men det här var riktigt jobbigt, det kändes som att jag inte kommer att klara det.

Produktionen sköts fram med några veckor, men till slut blev det ändå premiär - och en framgång som fortfarande håller föreställningen levande.

- Jag har fått så mycket respons av mänskor som efteråt kommer och berättar om hur de också blivit bortskickade eller hur de har upplevt våld som barn. Det känns både viktigt och roligt.

Kanske litet mer improviserande i Helsingfors

Nu är det Helsingfors som gäller, en stad där Leif Andrée knappt är känd överhuvudtaget.

Kommer det att bli en annan föreställning här, då du vet att du spelar för en publik som inte alls kan dig från tidigare?

- Ja det tror jag. Vi har ju ett manus som jag följer väldigt exakt, men så kan jag improvisera en del runt det. Så nu i Finland får jag väl improvisera litet mer, följa med när publiken kanske inte hänger med och... Jag menar, jag vet ju inte om publiken här vet vad sånt som Långholmen eller Galeasen är, men man får ju kommentera under föreställningen och fråga och så. Det blir nog bra.

Nu då det talas så mycket om autofiktion i litteraturen, om historier som framställs som sanna historier om författaren men som ändå är omskrivna så de passar den litterära formen. Hur är det med den här historien? Är den sannsann eller omskriven på något sätt?

- Det är sant sant sant sant, allt är sant. Klart att Lucas har komprimerat och förenklat, och min pilbåge jag talar om var faktiskt blå och inte gul. Men till 95 procent är allting santsant.

Scen ur föreställningen.
Bildtext Leif Andrée.
Bild: Petra Hellberg

Med sig har Leif också en gitarrist (Susanna Risberg), som kompar historien. Ett självklart grepp eftersom musiken alltid har varit en viktig del av hans liv.

- Jag menar, David Bowie! Jag hörde Starman som 14-åring, och det var sååå viktigt, det var livet, hans musik och låtar, det gav kraft också, och fick mej att börja spela gitarr. Så det här är en liten hyllning till honom också. Eller, en ganska stor hyllning.

Säger han, och så kommer det där stora skrattet igen. Det är precis som det står i pjäsens pressmeddelande; ”Här har ni en som inte lade sig ner att dö. Här har ni en som föll, men reste sig. Här har ni en som väsnades, som sjöng, som var tyst, som lever.”

Föreställningen Leif spelas fyra kvällar på Svenska Teatern, från tisdag till fredag.