Uppskattas idrottarna tillräckligt i Finland? Strandvall: ”Alla måste fråga sig om vi faktiskt vill ha framgång i idrott”

För att kunna kräva medaljer måste man satsa pengar på idrottarna, sammanfattar Matias Strandvall ett grundproblem inom finländsk toppidrott. Finland ligger långt bakom sina nordiska grannar.

Norge 43, Sverige 25, Danmark 15, Finland 7. Siffrorna, som anger den sammanlagda medaljmängden i sommar-OS 2016 och vinter-OS 2018, berättar flera saker.

Dels att Norge med sina 39 pallplatser i Pyeongchang är en overkligt duktig vintersportnation, dels att Sverige med potten rätt jämnt utspridd mellan Rio (11) och Pyeongchang (14) uppvisar en imponerande bredd och att Danmarks prioritering på en del sommargrenar bar frukt i Rio.

Och att Finland ligger långt efter.

Den blåvita OS-truppen klarade sig sett till utgångsläget enligt förväntningarna i Pyeongchang, men den stora frågan lyder varför inte utgångsläget är närmare vintersportjättarna Norge och Sverige?

Ett svar är pengar.

Om det upplevs som en viktig grej i samhället, så ska man satsa på det!

― Timo Ritakallio

– Vi ligger väldigt långt bakom, medger den mångfaldiga seglingsvärldsmästaren Sari Multala som numera sitter i såväl riksdagen som olympiska kommitténs styrelse.

– Vi måste höja nivån så vi har fler idrottare, och kanske allra mest tränare, som kunde jobba med sin idrott fulltid. Och om vi vill vara mer professionella behövs det mer resurser.

Lättare sagt än gjort.

Till exempel har Olympiatoppen i Norge cirka 15 miljoner euro att dela ut mot sex för Finlands olympiska kommitté. Men det beror inte enbart på att den norska (och svenska) staten pumpar in pengar i toppidrotten – Finland är framför allt akterseglat på den privata finansieringssidan.

– I Sverige har de lyckats samla in otroligt mycket egna pengar. De får i själva verket ytterst lite statsbidrag – egentligen bara för att skicka lag till OS – allt som går till träningsstöd och annat är pengar de själva först måste skaffa in för att sedan ge vidare till sina idrottare.

– Det är här vi ligger efter, säger ex-spjutkastaren Mikaela Ingberg som jobbade för olympiska kommittén innan hon vid årsskiftet blev verksamhetsledare för Vasaregionens idrottsakademi.

Den svenska olympiska kommitténs framgång på sponsormarknaden är slående. Medan statsbidragen sjunkit från 50 miljoner kronor 2010 till 44 miljoner 2016, har sponsorintäkterna under samma tidsspann nästan fördubblats från 48 till 81 miljoner kronor.

– De har jobbat fram en massa olika slags produkter och evenemang och via dem fått in pengar. Där finns potential också i Finland, men det är ingenting som händer genom att bara knäppa i fingrarna, påminner Ingberg.

Strandvall: För resultat krävs pengar

Utrymme för förbättring finns inom både statsfinansieringen och sponsorinsamlingen, säger olympiska kommitténs ordförande Timo Ritakallio, som vill se en debatt i Finland om hur viktig toppidrotten egentligen är.

– Om det upplevs som en viktig grej i samhället, så ska man satsa på det! Man ska satsa samhällets resurser och försöka få företagen med så brett som möjligt, sade Ritakallio till Yle Urheilu i Pyeongchang och fortsatte att idrottens uppskattning är på en helt annan nivå i Norge.

Matias Strandvall efterlyser likaså en diskussion kring toppidrotten och dess betydelse för det finländska samhället.

Ifall man vill ha framgång måste det även synas i resurserna, betonar landslagsskidåkaren.

– I grund och botten måste samhället förstå att för att kunna kräva medaljer, så måste man också kunna offra pengar på dem som ska ta medaljerna, slår Strandvall fast.

– Jag skulle gärna se att folk fattar att man måste engagera sig mer i hela Idrottsfinland för att faktiskt få de här medaljerna på ett OS. I princip varje individ måste fråga sig själv om man faktiskt vill ha framgång i idrott. Och om man vill ha resultat måste man vara beredd att satsa pengar.

Här är det bara guld och silver som betyder nåt, men det hör väl till den finska mentaliteten – och jag är ju precis likadan själv

― Matias Strandvall

Strandvall är en av många finländska idrottare som genom hela karriären fått göra mycket arbete för att skrapa ihop pengar för att upprätthålla ett tillräckligt proffsigt träningsupplägg.

Idrottare behöver inte bli rika på sin sport, säger Strandvall, men investeringar i träningsmöjligheter skulle lätta på stressen över den sinande kassan och minska på gapet till konkurrenterna.

– Är man inte absolut topp, utan kanske som jag hela karriären legat mellan ungefär tio och tjugo i världen, så får man som individuell idrottare i Finland inte den trygghet man behöver.

– Jag har varit tvungen att lägga krafter och energi på att sköta sponsorsidan eftersom mitt marknadsvärde inte varit tillräckligt högt för att ha råd att anställa en manager – och du borde ha precis all fokus på idrotten för att nå den absoluta toppen. För att faktiskt ta medaljer.

Bara segrar räknas

Strandvall, som representerat Finland i ett OS och sex VM, upplever samtidigt att medaljer framhävs för kraftigt i Finland jämfört med många andra länder.

– Om du i Finland är en olympier utan OS-medalj är du helt som en vanlig medborgare, medan om du utomlands säger att du är en professionell idrottare som varit med på OS är de genast att wow!

– Här är det bara guld och silver som betyder nåt, men det hör väl till den finska mentaliteten – och jag är ju precis likadan själv, det är i princip bara segern som räknas.

Budskapet till unga idrottare tydligt: Ångra dig inte i gungstolen – våga satsa innan det är för sent!

Iivo Niskanen: Det finns inte utrymme för kompromisser.

”Satsning på idrott en risk” – Finland kan inte jämföra sig med rekord-Norge

Finland 18:e i medaljtabellen, långt från grannländerna.