Filmrecension: Red Sparrow - femtio nyanser av sadism

Den lanseras som en spionthriller och säljs med sexiga bilder på Jennifer Lawrence. Men det som erbjuds är våldtäkt och tortyr.

Dominika (Jennifer Lawrence) är prima ballerina vid Bolsjojbaletten i Moskva fram till det ögonblick då en olycka sätter punkt för karriären.

Hur skall hon nu kunna försörja sin halvt förlamade mor (Joely Richardson)?

Knappt har frågan ställts innan hennes farbror Vanya (Matthias Schoenaerts) erbjuder henne ett jobb - varför inte utnyttja sin skönhet till att locka fram information ur inflytelserika män och därmed tjäna fosterlandet?

Och knappt har han ställt frågan innan hon utsätts för sin första våldtäkt och skickas till rekrytutbildningen för de så kallade "röda sparvarna" - unga, vackra människor med förutsättningar att kunna bli experter på att manipulera köttets lustar.

Spionthriller i modern tappning?

Tittar man bara på själva ramverket så är Red Sparrow en modern spionthriller med ett stänk av Luc Bessons lönnmördardrama Nikita (1990).

Visst är det stundvis spännande med hemliga agenter, farliga planer och information som skall förmedlas hit och dit utan att budbärarna råkar illa ut.

Och visst gör Jennifer Lawrence en solid insats i huvudrollen (om man frånser den plågsamt krystade ryska accenten) medan megakändisar som Charlotte Rampling och Jeremy Irons sprider glans över birollerna.

Men vad hjälper det när stora delar av helheten är outhärdliga?

Det gör ont

Samtidigt som Red Sparrow är en thriller så är det också möjligt att se den som en modern version av 1970-talets "rape & revenge"-filmer - en subgenre vars struktur bygger på att utsatt kvinna reser sig och utkräver hämnd.

Men då måste man minnas att Dominika redan innan den avgörande vändpunkten visat prov på ett temperament där hat och ilska snabbt kanaliseras ut i våldshandlingar.

Den som sett henne angripa en fiende i ett dimmigt duschrum tvivlar inte på att hon kan gå långt i en bransch där kroppen fungerar som vapen.

För det här är en film där kroppen är i fokus. Den starka men sårbara kroppen vars ben brister så lätt och vars vener så snabbt kan tömas på blod.

Med en välriktad spark eller ett snitt på rätt ställe.

I närbild.

Varför?

Samtidigt som jag lämnar salongen med en smutsig känsla - som om jag besudlat mina ögon - kan jag inte låta bli att fascineras över att det inte verkar finnas några gränser längre.

Brutalitet av ett visst slag kan man förvänta sig i skräckfilmer, lemlästning i alla krigsfilmer, tortyr i vissa politiska thrillers.

Men i en spionfilm i lättviktsformat - tänkt för en bred publik?

Vad är det tänkt att våldet skall fylla för funktion? Spänningsmässigt tillför det liksom ingenting att se folk få armar och ben flådda.

I närbild.

Den tuffa kvinnan?

Det kanske allra mest problematiska med Red Sparrow är ändå bilden av kvinnan som vapen. En kvinna som visserligen skolas till att bli hård - men inte förrän hon först brutits ner.

De våldtäktsscener som radas upp bjuder dessutom på kvinnoförnedring av ett slag som känns extra absurd i en tid då allt fler talar allt högljuddare om kvinnors rätt till sin kropp, sin själ, sin integritet.

Regissören Francis Lawrence och Jennifer Lawrence (som efternamnet till trots inte är släkt) jobbade senast tillsammans i samband med Hunger Games och man kan bara hoppas att varken de eller publiken ser Dominika som något slags vuxen variant av Katniss.

För då kan man verkligen tycka att ...

Äsch, varför ägna det här dravlet mera utrymme? Varför inte bara säga: gör något annat med din tid! Något vackrare, vettigare, viktigare.