Boken – ett coolt retroföremål? Finsk författarduo riktar sig till unga vuxna

Den som har lite koll på finsk populärkultur och dito musik har kanske stött på smeknamnen Hätä-Miikka och Päkä som medlemmar av den populära hiphopkvartetten Gasellit. Miikka Niiranen och Pekka Salminen är killarnas riktiga namn och i fjol debuterade de också som författare med romanen Sä maksat.

Boken handlar om en kvartett killar i ca 20-årsåldern vars största innehåll i livet är graffiti - och då talar vi inte om den här numera accepterade konstformen, som till och med ställs ut på museer och gallerier, utan uttryckligen den olagliga klottervarianten.

Stilen går rakt på sak och språket är medryckande, humoristiskt lättläst och helt igenom skriven på en talspråksmässig finska kryddad med tidstypisk urban gatuslang och de rätta kraftorden inströdda i lämplig mängd.

När det blev dags att publicera boken drabbades författarna av en överraskande insikt.

Med sin berättelse och språket, stilen hade man i själva verket mutat in ett förhållandevis nytt område inom finsk litteratur. Och lite oväntat väckte det här stoffet ett intresse hos en målgrupp, som inte tidigare hade känts särskilt attraktiv för förlagen, nämligen de unga vuxna mellan 20 och 30 år ungefär.

Likheter i stilen med Gasellits raptexter?

Att Niiranen och Salminen hade en hyfsad uppfattning om den här specifika målgruppens behov och intressen via sin bakgrund i Gasellit är förstås inte av ringa betydelse i sammanhanget. Till saken hör att det inte heller är alldeles långsökt att vis a vis språket i Sä maksat dra vissa paralleller till Gasellits raptexter. (Klicka på bilden för att lyssna på exempel.)

Så innan vi går in på den brännande frågan om målgruppstänket, kan det vara lämpligt att inleda intervjun med just en fråga om eventuella likheter mellan de olika typerna av texter.

Vad säger alltså killarna om det här resonemanget?

Kulturtimmen: Inslag: Inslag om "Sä maksat" - del 1 utan musik

Programmet är inte längre tillgängligt

- Jo, man måste ju komma ihåg att det är fråga om skilda genrer, menar Miikka Niiranen, även om här finns vissa likheter.

Han medger i alla fall att han i Sä maksat, så väl som i sin hiphop-lyrik har velat eftersträva en viss rapp och osminkad rakt-på-sak-jargong.

- Men det är viktigt också att här ändå ska finnas djupare skikt och allvarligare funderingar att ta fasta på.

Viktigt med trovärdig dialog

Kumpanen Pekka Salminen hakar på med att det väsentliga i båda fallen är att texten sitter rätt i munnen.

Vi ville att det verkligen skulle låta som när vi talar med varandra.

Pekka Salminen

- I synnerhet vad gäller dialogen, berättar Salminen, så bollade vi den tillsammans för att få till en så naturlig jargong som möjligt. Så att det verkligen skulle låta som när vi talar med varandra.

- Vi spelade upp scener och försökte tänka oss hur de här personerna skulle snacka och reagera i olika situationer.

Allt för att få det att låta rätt.

Målgruppen kommer in i bilden

Just den här språkliga trovärdigheten är extra viktig för att den ska klinga klockrent hos den tilltänkta målgruppen, det vill säga unga vuxna, som kanske inte är så vana vid att läsa böcker. I synnerhet inte skönlitteratur.

Fast det ska sägas att det här målgruppstänket egentligen kom med i bilden först senare.

- Till en början var det nog helt för oss själva som vi skrev, klargör Pekka Salminen. Först och främst ville skriva en bok som vi själv gärna skulle läsa.

Men i samband med lanseringen av boken började man sedan märka att den lite oväntat väckte intresse just hos en målgrupp som förlagen traditionellt inte har ansett vara särskilt intresserade av att läsa och köpa böcker.

Det var då vi insåg att vi rent av kunde lyfta fram som en agenda, det här att rikta sig specifikt till en målgrupp som inte har ansetts vara tillräckligt lockande för förlagen

Miikka Niiranen.

Kort om handlingen i boken

Sä maksat är skriven i jagform, berättaren heter Mike och då han inte är ute och klottrar på tåg och betongväggar med sitt crew – MPS, Maunula Painting Squad kallat - slår han för det mesta dank på unga killars vis som firar sommarlov.

Det vill säga festar och drischar med kompisarna, då han inte långleds på sitt tråkiga och meningslösa sommarjobb som deltidsarbetande vaktmästare på Helsingfors finska Arbis och kulturcentrum, Malmhuset (Malmitalo).

Med andra ord beskrivs här en verklighet som känns riktigt relevant för just den målgrupp om unga vuxna, som författarna vill nå. Och visst ligger det något i att det inte har funnits så mycket att hämta inom det här segmentet.

En generation som konsumerar tjänster

Det här har att göra dels med att det finns så få som skriver dessa böcker just för att det inte finns (eller anses finnas) tillräckligt med potentiella läsare och köpare.

- Vår generation är inte på det viset van vid att köpa böcker, säger Pekka Salminen. De har en månadsprenumeration på Netflix och Spotify och är nöjda med att konsumera tjänster så här.

- Men, påpekar han vidare, det där kan inte vara någon giltig orsak att helt bortse från den här målgruppens behov och intressen:

- Det är kortsynt av förlagen ifall man i det här skedet väljer att inte satsa på under 30-åringar som potentiell målgrupp. Hur ska det gå i framtiden om några år när samma människor når 40-50-års åldern och ska vara förlagens nyckelkunder?

Vår generation är inte van vid att köpa böcker, de har en månadsprenumeration på Netflix och Spotify och är nöjda med att konsumera tjänster så här.

Pekka Salminen

En bra poäng: om de i ett tidigare skede har förlorat intresset för böcker och läsning för att de upplever att de inte ges ut någonting relevant för dem, då kan det vara ännu svårare att få dem att återuppta läsandet senare.

Hur ska boken göras lockande?

Att läsa en bok börjar väl för vår generation kännas lite så där retro på samma sätt som att lyssna på vinylskivor.

Miikka Niiranen

Ingen lätt nöt att knäcka med andra ord. I synnerhet när läsande som fritidssysselsättning i dagens värld är utsatt för stark konkurrens från många håll, inte minst från diverse audiovisuella och sociala medier, som Miikka Niiranen mycket riktigt påpekar:

- Visst finns ju också de här klassiska grenarna, att kanske det finns ännu de som kan tänkas ta sig ut i skidspåret, men att läsa en bok börjar väl för vår generation kännas lite sådär retro på samma sätt som att lyssna på vinylskivor.

- Liksom att, tufft – och här börjar Miikka bli ivrigare - farfar brukade läsa böcker, nu ska jag också plocka fram en riktig bok och inte bara läsa en webbartikel eller någonting på paddan.

Boken som ett coolt retro-föremål precis så där som vinylskivor har visat sig vara för en yngre generation?

Här kommer också in en diskussion om e-böcker och ljudböcker, som definitivt är på kommande, som Pekka Salminen konstaterar:

- Men frågan är om det är samma sak som att läsa en bok?

Själv slås jag av jämförelsen som Miikka Niiranen där kastar fram: boken som ett coolt retro-föremål precis så där som vinylskivor har visat sig vara för en yngre generation? Det låter inte alls dumt som tanke.

Skulle det här i själva verket vara någonting att lansera som slogan i kampanjsyfte för att främja läsande bland unga vuxna? Med de läsande rapparna i Gasellit som galjonsfigurer.

Jag bollar tanken vidare till Katarina von Numers-Ekman, modersmålslärare i Mattlidens gymnasium och tidigare Svenskfinlands läsambassadör; hör ljudklippet med hennes kommentarer kring dessa frågor:

Kulturtimmen: Inslag: 02.03.18 Vega Dag - Inslag om "Sä maksat" - del 2 med Katarina von Numers-Ekman

Programmet är inte längre tillgängligt