Världens torraste öken visade sig hysa liv trots allt - goda nyheter i jakten efter liv på Mars
Länge var det här platsen där liv bara inte kunde tänkas existera. Platsen som påminner om planeten Mars mer än kanske något annat ställe på jorden. Nu har det visat sig att livet har erövrat också den här maximalt ogästvänliga nischen.
Bland de första sakerna som du lägger märke till då du stiger ut ur flygplanet eller bilen när du anländer till ett nytt ställe är dofterna.
Varje ställe har sin unika cocktail av dofter som den lokala floran, faunan eller befolkningen bidrar till.
Det som slog mig den där decemberdagen 2014 då jag för första gången parkerade hyrbilen vid vägkanten och steg ut för att dra lite frisk ökenluft i näsborrarna, var att vinden som blåser över Atacamaöknen inte doftar någonting alls.
Glest mellan skurarna
Atacamaöknen i Chile, världens torraste öken (med undantag för Antarktis), har till stora delar helt enkelt inget liv som skulle producera några dofter, på grund av bristen på vatten.
Den årliga regnmängden i Atacamaöknen är mellan 1 och 15 millimeter.
I de torraste delarna av Atacama faller det inte så mycket som en droppe. Det finns delar av öknen där det i praktiken inte regnade överhuvudtaget mellan åren 1570 och 1971.
Förutom att Atacama är världens torraste öken så är den också sannolikt den äldsta.
Det finns goda skäl att anta att Atacamaområdet har varit en öken i minst tre miljoner år, vissa delar kanske till och med sedan trias för 200 miljoner år sedan.
Bara Namiböknen i sydvästra Afrika kan ens komma nära Atacamaöknen när det gäller utdragen hypertorka. Det är så nära förhållandena som råder på Mars som man kan komma här på jorden.
Av den här orsaken har bland annat Nasa testat mikrobfinnarutrustningen till sina Marsrovers i Atacamaöknen.
Livet hittar ett sätt
Länge har man utgått från att ingenting kan leva i så torra förhållanden som Atacamaöknen bjuder på.
Jordmånsprover tagna i regionen har gett sporadiska utslag av mikrober, men man har alltid utgått från att de har blåst dit med vinden från något annat ställe.
Men man ska aldrig underskatta livets seghet och förmåga till att utstå de mest brutala förhållanden.
Nu har det nämligen visat sig att det trots allt finns liv på mikrobnivå i Atacamas synbart sterila ökensand.
Vilket alltså, i förlängningen, ger oss skäl till att anta att livet också kan ha funnit sätt att slå rot och överleva i den marsianska öknen. För att citera Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park, ”Life finds a way.”
Knepet är att ligga lågt och invänta bättre tider. Finns det absolut inget vatten så är det inte mycket man kan göra. Annat än att vänta. Och livet har visat sig vara utomordentligt bra på att vänta.
I Atacamas fall blev det här uppenbart 2015. Då drabbades de södra delarna av öknen av störtregn, lika häftiga som ovanliga, med våldsamma lerskred som följd. Ställvis, dock inte överallt, resulterade det i att öknen förvandlades till en blomsteräng.
De allra torraste områdena förblev dock utan blommor, av den enkla orsaken att de har varit så torra så länge att inga blommor någonsin har vuxit där som skulle kunna fälla sina frön i väntan på bättre tider.
Men tänk om det pågick någonting också i de här områdena med till synes extrem frånvaro av livstecken?
Forskare från Washington State University under ledning av dr. Dirk Schulze-Makuch, beslöt sig för att åka dit för att ta markprover och reda ut saken..
En explosion av liv
Det som de fann fick dem att tappa hakan. Jordmånsproverna formligen kryllade av levande mikrober. En veritabel explosion av biologisk aktivitet var på gång i den tidigare så livlösa ökensanden.
Mikrobernas DNA analyserades, och resultatet visade att en del av mikro-organismerna var sådana som härstammade från andra områden. För första gången någonsin hittade man också flera endemiska arter, alltså sådana som endast levde just här, i Atacamaöknen.
Dr. Schulze-Makuch och hans team återvände till Atacama för att ta nya prover 2016 och 2017.
Vad de fann den gången var att mikrobstammarna från de första jordmånsproverna från 2015 hade börjat återgå till en ny Törnrosatillvaro i takt med att den sista fukten från de häftiga regnen torkade bort från marken.
- Vi utgår från att dessa mikrobstammar kan ligga i dvala i hundratals, till och med tusentals år, i förhållanden som i väldigt hög grad påminner om dem som råder på Mars, och när det till slut regnar så återvänder de till livet, säger dr. Schulze-Makuch i en intervju för the Telegraph.
Hela studien finns publicerad i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences.
Men Mars då?
Men ett ögonblick nu: även om det här stämmer för Atacama-öknen, kan man dra samma sorts slutsatser om Mars?
I Atacama regnar det ju trots allt bevisligen då och då, även om det kan vara extremt glest mellan skurarna. På Mars regnar det inte alls.
Det här stämmer ju i och för sig, men det betyder inte att Mars skulle vara helt och hållet torr som fnöske.
Vi vet att det finns stora mängder vatten på Mars, visserligen i form av is, men vi vet också att Mars har varit en betydligt fuktigare planet i det förflutna, och att vatten i flytande form kan förekomma än i denna dag.
Dessutom så snöar det tidvis på Mars då natten faller på.
Mars är utan tvekan en mycket extremare plats med tanke på förekomsten av liv i mikrobform, men har vi lärt oss någonting om livet här på jorden så är det att det alltid dyker upp på så gott som alla ställen där vi är så gott som bombsäkra på att det inte kan överleva.
Livet har förmågan att anpassa sig till de mest extrema förhållanden som vi kan tänka oss, och säkert också flera sådana som vi inte kan tänka oss.
Vi känner ju till allt från termofila arkéer i kokande heta källor till trögkryparna, smådjuren som i praktiken är omöjliga att ta livet av.
Varför skulle livet inte kunna lära sig att anpassa sig till Mars? I så fall sannolikt under markytan, men i alla fall.
Men jorden förblir naturligtvis den enda planeten i universum med bekräftad förekomst av liv innan någon bevisar motsatsen, till exempel på Mars. Vi får återkomma till den saken när det blir aktuellt.