Finaldags i Melodifestivalen - se sändningen här!
Finalen i svenska Melodifestivalen brukar vara en av vårens absoluta höjdpunkter för eurovisionsvänner runt om i Europa.
I år har dock "Mello" fått utstå en del kritik av det mindre nådiga slaget. Showen håller inte måttet, låtarna är för dåliga, här finns inga låtar som man vinner Eurovisionen med etc.
Men när jag nu slår mig ner och lyssnar igenom finalbidragen inser jag att kritiken delvis har varit obefogad.
Som vanligt har svenskarna fått ihop ett finalfält bestående av proffsigt framställda och väldigt varierande bidrag.
Finns det en låt i skaran som kan ge Sverige sin sjunde ESC-seger?
Nej. Men det kommer att bli en härlig tv-kväll.
1. Méndez med ”Everyday”
Det är alltid kul när Melodifestivalen ger utrymme åt stjärnor som man inte har hört så mycket av på sistone.
Dj Méndez slog igenom i slutet av 90-talet med Razor Tongue. Senare flyttade han till Chile och har även försökt sig på en politisk karriär.
Men nu har han slopat "DJ"-titeln och tagit flyget tillbaka till Sverige. Sicken charmig farbror! Och ett perfekt öppningsnummer, med svängigt höftgung i violett belysning.
Men det kan inte hjälpas, Méndez är ingen Pavarotti och sången har låtit falsk både i deltävlingen och andra chansen.
2. Renaida med ”All the feels”
Här har vi ett av de där bidragen jag inte har så mycket att säga om. Jag får just inga feels alls.
Renaida är en skicklig sångerska med en hårman som är så imponerade att den får Rapunzel att äta vitamintillskott.
Kanske Renaida blir en av de där artisterna som tar fart först efter några varv i Mello?
Jag ser i alla fall gärna att hon återvänder nästa år. Helst med en låt som gör hennes coola sångröst mera rättvisa.
3. Martin Almgren med ”A Bitter Lullaby”
En stund undrar jag förvirrat vad snubben som församlingen på 80-talet skickade till eftis för att sjunga kristna skojlåtar med barnen gör på Melloscenen.
Men jag misstar mig. Martin är lastbilschaffisen som vann svenska Idol för några år sedan. Och det är alltid charmigt när någon "alldeles vanlig" plötslig blomstrar ut som stjärna.
Det vankas alltså country med en trevlig kille i konstigt lång kavaj. Jag blir inte speciellt upphetsad. Men jag njuter i alla fall av att lyssna på en sångare som inte sjunger det minsta falskt.
4. John Lundvik med ”My Turn”
I dessa cyniska tider känns det piggt med en artist som är helt utom sig av glädje över att stå på Melloscenen. John Lundvik ler så lyckligt att jag verkligen vill att det ska vara hans tur.
Här har vi ett bidrag som eventuellt lider lite av att Melodifestivalen är så utdragen. John gick direkt till final från den första deltävlingen och jag är knappast den enda som tänker "Javisst ja, han var ju också med".
Då det gäller nya artistbekantskaper kan det rent av vara bra att ta en omgång via Andra chansen för att påminna publiken om vem man var.
Men det är omöjligt att inte tycka om John. Han framför sin klassiska Mellodänga med bravur. Om det inte är hans tur att vinna i år kommer det att vara det en annan gång!
5. Jessica Andersson med ”Party Voice”
På med fjäderboan, vifta med ballongen, klamra fast dig i Fab Freddie om extasen gör dig vimmelkantig! Det här är en Melodifestivallåt från början till slut.
Jessica Andersson har stjärnglans som få och har ju dessutom vunnit tävlingen som en del av duon Fame år 2003.
Hon trivs som fisken i vattnet på scenen, hittar kamerorna, slänger med sin blonda kalufs och är Mello-drottningen personifierad,
Men jag har två frågor: hur dansar man när man dansar som en mother?
Och vilken av rösterna jag hör är Jessicas partyröst? Jag har nämligen svårt att urskilja den i mixen. Hade det kanske varit skäl att välja en annan tonart?
6. LIAMOO med ”Last Breath”
När en rappare plötsligt smyger in på eurovisionsscenen brukar jag se till att ha skämskudden till hands.
Ofta blir försöket att föryngra ett halvdassigt bidrag genom att klämma in lite hiphop bara pinsamt (Grekland 2011, jag talar om er).
Men det är definitivt inte fallet här. I Liamoo skulle Sverige ha chansen att skicka en icke-pinsam rappare till Eurovisionen. Övergångarna från rap till sång går smidigt och jag köper gladeligen den här helheten.
Frågan är bara om bidraget klarar av att sticka ut bland parodiska dansband och salsa-flax. Kan bli svårt.
Men strunt samma. Om inte Liamoo dyker upp i Melodifestivalen 2019 äter jag upp min (rosa glittriga cowboy-) hatt
7. Samir & Viktor med ”Shuffla”
Första gången den här stroppiga duon studsade in på Mello-arenan med låten Groupie himlade jag med ögonen. Hur är det ens möjligt att rappa så falskt?
Ifjol slet Samir och Viktor av sig kläderna och plaskade runt på scenen i Bada nakna. Nåja, tyckte jag. Plaska på, kidsen tycks ju gilla.
Men nu detta! Det här är ju ... ganska bra! Pratsången är inte det minsta falsk och melodin sätter sig på hjärnan genast.
Hörni pojkar, tant hade fel. Ni är ju kanon!
8. Mariette med ”For You”
När artisterna för årets Melodifestival presenterades konstaterade många "ja ja, nå det blir Mariette som vinner förstås".
Mariette har tagit sig direkt till final två gånger tidigare och varit segertippad båda gångerna.
Hon har hela paketet: sångröst, utrålning, värme och magrutor som antagligen fått mången tittare att lova börja göra plankan varje dag.
Men låten! Inte så spännande, tyvärr. Både Don't stop believing och A million years, d.v.s Mariettes tidigare bidrag, var bättre.
9. Felix Sandman med ”Every single Day”
En enkel men innerlig kärlekssång ska aldrig underskattas i Eurovisionssammanhang (eller vad säger du, Salvador Sobral?).
Felix Sandman levererar en dylik. Ifjol tävlade han som en del av numera nedlagda gruppen FO&O, och bevisar är att han klarar sig utmärkt på egen hand.
Risken är dock att det känns som att vi nyligen har sett mycket av det här.
De slutna ögonen och handrörelserna bjöd Portugals Salvador på i ESC ifjol. Konceptet "ung kille sjunger om kärlek utan avancerad scenshow" gjorde Frans 2015.
Och att sitta ner och sjunga om en relation som tagit slut, det gjorde ju bland annat Sanna Nielsen i Empty Room för tio år sedan.
Dessutom ger Felix inte ett lika sympatiskt intryck som till exempel Frans.
Att grimaserande sjunga att man fortfarande dricker från ex-partnerns kaffekopp skulle vara direkt creepy om det var fråga om en tio år äldre artist.
10. Margaret med ”In my cabana”
Den nordiska vintern är mörk och lång, våra Instgramflöden fylls av bilder på bekanta som har haft råd att resa till solen. Skrytsamma rackare.
Men inga problem, här kommer Margaret med en tre minuters-charterupplevelse. Cabana, manana, banana, sisten i poolen är en rutten kalsong.
Polska Margaret fick inte representera sitt hemland i Eurovisionen 2016, men låten Cool me down blev en stor hit i alla fall och eurovisionsfansen har hoppats på att hon ska göra ett nytt försök.
En ny Cool med down är detta dock inte. Men det är kul, lagom tramsigt och underhållande. Jag vistas gärna i Margarets Cabana i tre minuter, men sedan är det helt okej att åka hem igen.
11. Benjamin Ingrosso med ”Dance You Off”
Under de senaste åren har den perfekta scenshowen blivit ett av Sveriges signum i Eurovisionen.
Ja ni vet, löpmattor, animerade smågubbar, cirklar av strålkastare, manliga dansare som smyger i
sig in och plötsligt slänger sångerskan upp luften.
Och det är bara att konstatera: i det avseendet är det enbart Benjamin Ingrosso som håller måttet i den här finalen.
Upplägget är ganska enkelt, Benjamin utför en serie dansrörelser, knycker flirtigt på nacken mot kameran, låter jackan hänga käckt på sned och arbetar med lysrörsväggen bakom sig.
Låten i sig är inte så tokspännande, men Benjamin har blivit en allt säkrare artist och det här är snyggt, fräscht och slipat.
12. Rolandz med ”Fuldans”
Det hävdas ofta att SVT placerar det bidrag man hoppas ska vinna sist i finalen. I år har man nog inte gjort det. Men istället pantar man på den största festen in i det sista.
Det är glitter, boogiewoogie och faktiskt rätt svängig musik. Robert Gustavsson har inte alls en oäven sångröst.
Jag tänker låta mig svepas med och underhållas.
Att det hela bygger på en humorkaraktär från en nästan 20 år gammal film och är en public service-sänd reklamslot för Rolandz stundande turné, det får någon annan knorra över.
Vem vinner då?
Det börjar vara ett tag sedan en kvinna vann Melodifestivalen (Sanna Nielsen 2014) men dessvärre tror jag det blir en manlig vinnare också i år.
I ett finalfält där ingen låt direkt golvar mig tror jag scenshowen komme att vara det avgörande. Och där är Benjamin Ingrosso i en klass för sig.
Dessutom har Benjamin gott om fans. Om ännu mamma Pernilla Wahlgrens trogna beundrarskara engagerar sig och influencersystern Bianca får med sig sina följare kommer publikrösterna att rassla in.
Den internationella juryn kommer garanterat också att se finesserna i numret.
Brasklappen kommer här: också Felix Sandman, Mariette och Liamoo har chansen att vinna.
Och i ärlighetens namn skulle jag vilja veta vad som händer om Sverige skickade Samir & Viktor.
Året efter att Moldaviens episka saxofon-ensemble juckade sig upp till en tredje plats i Eurovisionen i Kiev skulle det inte nödvändightvis vara ett dåligt alternativ! Det börjar dessutom vara 20 år sedan Sverige tävlade med en låt på svenska.
Kanske skojbidragen är den nya powerballaden?
Melodifestivalens final sänds direkt på Yle Fem och Yle Arenan lördagen den 10.3 med start klockan 21.00.
Under sändningen kan du chatta med Eva Frantz på svenska.yle.fi.