Filmrecension: I, Tonya – isprinsessa eller iskall sabotör?

År 1994 anklagades konståkaren Tonya Harding för att ha varit inblandad i en attack mot konkurrenten Nancy Kerrigan. Nu kommer filmen som skildrar bakgrunden till händelseförloppet.

Redan titeln antyder att I, Tonya är en film som närmar sig sitt tema ur den anklagades synvinkel.

Uppbyggd som en dokumentär med inklippta återblickar gör manusförfattaren Steven Rogers och regissören Craig Gillespie sitt bästa för att måla upp ett porträtt av konståkaren Tonya Harding – varifrån kom hon och hur kommer det sig att hon blev den hon är idag?

Så långt är det lätt att hänga med - hur man sedan förhåller sig till själva genrebeskrivningen är en annan sak.

Hur komisk är denna svarta komedi egentligen?

En besvärlig barndom

Via ett första möte med dagens Tonya Harding (Margot Robbie) lotsas vi tillbaka till hennes uppväxt i 1970-talets Portland.

En uppväxt präglad av fattigdom och utsatthet. Vid sidan av timmarna i rinken lär sig den unga Tonya tidigt att både jaga och fiska.

”Du måste sikta på huvudet, annars går köttet förlorat” förklarar pappa Al (Jason Davies) för sin 11-åring där hon står med geväret riktat mot en skogshare.

Pappa må ha en karg utstrålning, men läget blir inte direkt bättre när föräldrarna skiljs och dottern helt hänvisas till mamma LaVona (Allison Janney) – en servitris som helhjärtat går upp i skridskodrömmen.

Eller nåja, man skall kanske inte tala om vare sig ”hjärta” eller ”dröm” i ett sammanhang där allt präglas av blod, svett och tårar.

Bokstavligen.

Tonår, trakasserier och träning

Mot alla odds hittar LaVona en tränare i Diane Rawlinson (Julianne Nicholson) och då är skridskobetten snart färdigt slipade. Tonya tränar hårt och blir snabbt bättre än alla andra.

Mycket bättre.

Problemet är bara att inga trippelaxelhopp i världen förmår tvätta bort white trash-stämpeln – och därmed vägrar domarkåren hårdnackat att ge henne de stilpoäng hon förtjänar.

Frågan är om det går att komma åt dem genom att eliminera motståndet?

Och är det möjligt att maken Jeff (Sebastian Stan) har en plan på lager?

Innehållets teknikpoäng

I, Tonya lanseras som en svart komedi, men personligen tycker jag att det sällan finns något att dra på smilbanden åt.

Inte ens inombords.

Tonyas uppväxt stinker av våld och en emotionell kyla som är i perfekt samklang med det iskalla bemötande branschen ger henne.

Detsamma gäller relationen till pojkvännen vars skutt från att vara den bortkomna pojken i granngården till att bli en våldsbenägen skitstövel är lika snabbt som den snabbaste av piruetter.

Minus all finess.

Även om man stilmässigt tar ut svängarna på ett sätt som gör att samtliga karaktärer närmar sig karikatyrens domäner så är det svårt att koppla bort en underton som gör att man helst skulle vilja gråta.

Från början till slut.

Skådespelarnas stilpoäng

Oberoende av hur intresserad man är av konståkning i allmänhet eller skandalen från 1994 i synnerhet så är det omöjligt att värja sig mot Robbie & Janney som mor och dotter - sistnämnda belönades nyligen med en Oscar för sin insats.

Bägge har en utstrålning så stark att den smälter allt motstånd – även om deras rollgestalter förhåller sig kyligt till både varandra och omvärlden. Sedan är det en annan sak att Robbie rent utseendemässigt inte är helt övertygande som den 15-åriga Tonya.

Under arbetet med filmen har den verkliga Tonya konsulterats medan LaVona inte kunnat inverka på helheten – av den enkla orsaken att man inte lyckats spåra henne.

Frågan är om det inte är det som gör att porträttet av mamman ter sig än mer karikerat och skarpt i kanterna. Färgstarkt på ett obehagligt sätt.

Scenen då LaVona uppmanar sin lilla dotter att hållas kvar på isen trots att hon är kissnödig – mamma har minsann betalat för hela lektionen! – är betecknande för en relation präglad av hot, hat och förnedring.

Tonya gråter inte när kisset rinner längs benet ut på isen – men trotset i hennes blick bäddar inte för någon konstruktiv inre styrka.

Klassfrågan bränner till

I,Tonya lockar antagligen automatiskt den publik som känner till själva sportformen och de inblandade - men den borde också tilltala den som är intresserad av hur man på film skildrar klassfrågan.

Vad formar en människas uppväxt? Hur långt kommer man på begåvning om man i övrigt inte passar in i formen?

Och vad händer om man inte får stöd och bekräftelse vare sig på hemmafronten eller ute i samhället?

Här finns i viss mån beröringspunkter med Eminemfilmen 8 Mile (2002) – även om den i högre grad är en utpräglad framgångsberättelse.

Som slutkläm måste det medges att jag som länge sitter och kämpar med min motvilja mot de karikerade porträtten får mig en tankeställare när intervjusnuttar med det verkliga persongalleriet småningom vävs in.

Senast då framgår det att det faktiskt inte verkar finns några gränser för vad vi människor är beredda att säga om - och göra mot - varandra. I det hänseendet skrinnar vi kollektivt omkring i ungefär samma mönster idag som 1994.