Teaterrecension: Julia & Romeo - Nationalteaterns fräscha Shakespeare-tolkning vinkar farväl åt passiva flickroller

När regissören Jussi Nikkilä och dramaturgen Anna Viitala tar sig an Shakespeares klassiska kärlekstragedi är det inte i första hand släktfejderna och den förbjudna kärleken som står i centrum utan ungdomen. Tonårens känslokaos väller över scenen samtidigt som uppsättningen gör rent hus med dammiga rollmodeller.

Romeo är kär. Så olyckligt kär i en flicka vid namn Rosalinde att hans kompisar bara med möda lyckas övertala honom att hänga med när gänget drar ut på stan.

I hopp om att få se en skymt av den åtråvärda låter han sig ändå lockas med till en fest – och plötsligt är Rosalinde glömd.

Det oväntade mötet med värdfamiljens dotter Julia drabbar honom som en knockout.

Och det är minsann inte så konstigt.

I Nationalteaterns uppsättning är Julia nämligen ingen suktande viol som väntar på att bli plockad. Under den skira klänningen av tyll skymtar ett par stadiga trendkängor och lika stadigt sitter Satu Tuuli Karhu i sin moderna ungflicksroll.

Hennes Julia tar en kvällscigg på den legendariska balkongen och drar sig inte heller för att handla när Olli Riipinens känsligt gestaltade Romeo fastnar i handsvettig obeslutsamhet.

Glöm alltså Romeo och Julia. Nu är det dags för Julia & Romeo.

Men på en punkt har förstås ingenting förändrats. Att vara ung är smärtsamt. Under sin modiga framtoning är också den här Julia hjärtskärande hudlös och sårbar.

Än sen Mercutio och Tybalt då?

Att de två tonåringarnas familjer ligger i fejd med varandra utgör naturligtvis det yttre hotet också här men i Nationalteaterns uppsättning handlar det i första hand om tonårskänslor bortom kontroll och handlingar med oanade konsekvenser.

När de unga brushuvudena ur Romeos Montague-gäng drabbar samman med Julias Capulet-släktingar offras inte bara två människoliv. Slagsmålet blir också upptakten till Romeos och Julias tragiska öde. Men i Jussi Nikkiläs tolkning avslöjar uppgörelsen samtidigt något om våldet som avledningsmanöver för känslor vi inte förmår hantera.

Den egna sexualiteten till exempel.

När Julias kusin Tybalt (Jarno Hyökyvaara) tar livet av Romeos vän Mercutio (Miro Lopperi) agerar han här i panik. Kärleken till en annan kille överrumplar honom.

De framrusande tonårskänslorna står genomgående i fokus och med den här ensemblen är det också lätt att få syn på dem.

En stor del av skådespelarna, inklusive titelrollsinnehavarna, kommer från teaterhögskolan. De är proffsiga alltigenom men i likhet med sina roller också nyfikna på vart de bär.

Svaret är: till ett drama som både stör och berör i sin energiska gestaltning av såväl hybris som utsatthet.

Bland finanshajar och övervintrade hippiefigurer

Den samhälleliga inramningen är knapp men låter oss ana gapande klyftor mellan de olika samhällsskikten och generationerna.

Shakespeare förlade sitt drama till Verona och på huset Capulets glittriga party är den mustaschprydda hertigen hedersgäst. I Olli Ikonens skepnad för han osökt tankarna till en ofta parodierad finansman ur vår egen närkrets med hårda nypor och bestämda åsikter.

I Julias hem bugar man för den mäktiga hertigen och de underförstått nyliberalistiska idealen men samtidigt är hela miljön som ett eko från en svunnen tid, präglad av förlegade ideal. En värld som dräktskaparen Saija Siekkinen också har valt att klä i småbrackig adertonhundratalsstil med turnyrer och glittriga västar.

Kontrasten till Romeo och hans streetsmarta munkjackskompisar är stor.

Lika stor som till de enda vuxna det här tonårsparet vågar anförtro sig åt.

När broder Laurence (Kristo Salminen) drar in med en cirkuskärra som biktvagn och trosbrodern John (Heikki Pitkänen) i släptåg drar en fläkt av hippietidens psykedeliska lyckorus och kärleksevangelium över scenen.

Fanns det inte rentav ett band som hette Grateful Dead …?

Det finns gott om gags av det slaget i Nationalteaterns uppsättning. Och också en hel del skabrösa skämt - en sida av Shakespeare som vår tid återupptäckt med barnets förtjusning i normbrott.

Det tråkiga är ju bara att skamlösheterna sällan fungerar när prydheten redan lämnat rummet.

De sexuellt färgade lustigheterna och ett par överdrivet karikerade gestalter är den här uppsättningens svagaste länkar.

Men passionen, ruset och känslan av odödlighet drabbar oss mitt i veka livet. Nästan bokstavligt, faktiskt.

I Katri Renttos visualisering förvandlas hela teatersalongen till ett teaterrum à la Shakespeares Globe Theatre. Vuxenvärlden och det organiserade samhället koncentreras till en stramt geometrisk konstruktion som samtidigt för tankarna till den öppna Shakespeare-scenen.

Men de febriga ungdomarna nöjer sig inte med den. De bryter sig ut, trotsar scenens begränsningar och tar hela salongen i besittning.

Catwalken mellan bänkraderna är deras uppvisningsarena och logerna deras prunkande balkonger och sagolika drömvärldar.

Stjärnhimlen som ljusdesignern Pietu Pietiäinen bäddar oss in i som avslutning vittnar också om gränslöshet. Romeo och Julia följer varandra i döden men kärleken lever vidare.

Liksom hoppet om en bättre värld.