"Man tar en helt galen idé och får den att funka” – Finlands minsta operahus finns i byn Sumiais

Donna Elvira är mycket, mycket arg!

Med klapprande klackar marscherar sopranen Marie Finne-Bray genom salongen och ställer sig framför publiken. Iklädd en violettonad puderperuk tar solisten lyssnarna till rätt sinnesstämning inför följande aria:

– Don Giovanni har bedragit henne – och ändå älskar hon alltjämt Don Giovanni. I den här scenen tänker Donna Elvira att “nästa gång jag ser den där killen ska jag minsann inte falla för hans lockelser.” Men så går det ju i den här operan, att hon igen faller för den förföriska Don Giovanni, ömsom älskar man, ömsom rasar man…

Skildringen väcker munterhet, men när pianisten Sonja Hendunen placerar fingrarna på flygelns tangenter tystnar publiken och koncentrerar sig på Mozarts tidlösa toner.

Det är en sommarkväll i byn Sumiais i mellersta Finland, och La Kala har igen dragit en fullt hus. Och när det här operahuset har slutsålt innebär det att högst ett hundratal personer är på plats.

Luften strömmar in genom de öppna dörrarna som vetter mot trädgården. Ser man sig över axeln har man utsikt mot gatan som korsar byn strax framför gården. Den är öde.

Stämningen är varm och avslappnad, och huset är fullt med musikvänner. Ändå är det svårt att låta bli att undra.

Ett eget operahus i en by på tusen invånare. Hur är det möjligt?

"Vem är det riktigt som sjunger?"

Sommaren 2010 var exceptionellt varm i Finland. I juli uppmätte man höga temperaturer alla dagar utom en, och också i Sumiais var det närmare trettio grader upprepade gånger.

Musikerparet Marie Finne-Bray och Piers Bray skulle precis bosätta sig i Sumiais. De hade anlänt i byn i maj. Det nya hemmet var ett gammalt egnahem som de köpt efter att ha sett en webbannons. Då bodde de ännu i Australien men hade bestämt sig för att flytta till Maries hemland.

På köpet, och som en fullständig överraskning, kom en gammal verkstadshall i husets bottenvåning. En tre meter djup smörjgrop med becksvart vatten som glittrade på botten väntade dem bakom dörren.

En och annan framliden groda flöt visst omkring där i mörkret.

Hallen var med andra ord inte den mest tilldragande av ställen. Men där var himmelskt svalt.

Som utbildad operasångare märkte Marie att utrymmet hade en utmärkt akustik: i den heta sommaren blev den gamla traktorhallen en förträfflig plats för övning.

Ibland lämnade Marie dubbeldörren mot trädgården öppen.
Det kan ju hända att de nya grannarna klagar över den högljudda sången, tänkte hon.

– I stället hade folk gått till det lokala kaféet för att fråga vem det riktigt är som sjunger, minns Marie.

Människorna frågade inte för att klaga, utan hade i stället ett önskemål: kunde inte sjungandet ske under en viss tidpunkt så att man kunde öppna fönstren för att höra bättre? Exempelvis på lördagskvällen efter bykyrkans helgmålsringning?

Marie skrattar fortfarande vid minnet av den första sommaren i den nya hembyn. Hon gjorde som hon blivit ombedd och började sin sångövning när kyrkklockorna tystnat.

– Vi hade aldrig kunnat komma på tanken! Men människorna ville ha sång på vissa tidpunkter, och det var startskottet för våra föreställningar. Och så rullade det på.

Inte La Scala, utan La Kala!

Till en början höll Marie och Piers föreställningar för byborna på tumanhand. Men när de hittade likasinnade sångstuderande vid yrkeshögskolan i Jyväskylä föddes en ny idé: opera!

De ville göra konstmusiken lättillgänglig och samtidigt inspirera nya lyssnare. De gjorde förkortade, dramatiserade versioner av operorna.

Verkstadshallen fick ett nytt liv som estrad när den genomgick en renovering och smörjgropen fylldes igen.

Den första konserten var en sammanställning av Mozarts opera Così Fan Tutte. Premiären i maj 2012 närmade sig, och förhandsbokningarna var få. Förhoppningen var att 60 människor skulle dyka upp, för att ens kunna få sitt på det torra.

Bakom dörren stod sedan 160 personer.

Det var omöjligt att rymma så många människor i salen, men det färska operasällskapet tog ett snabbt beslut: konserten gavs två gånger på raken.

"Historiskt! I Sumiais gavs i lördags kammaroperan Cosi fan tutte, och det två gånger… Publiken strömmade till och kön räckte ända till Sumiais byväg”, rapporterade lokaltidningen Äänekosken Kaupunkisanomat strax efter föreställningen.

“Nu känns det otroligt bra! En förstagångsbesökare sade att det hade varit härligt att stanna för att lyssna och se mera, och det kändes bra att höra”, kommenterade Marie i samma artikel.

Kvällen är ännu i färskt minne:

– Efter föreställningen badade vi bastu på campingplatsen och korkade en flaska bubbel från Nya Zeeland. Jag kände mig helt som en operastjärna!

Och så fick Sumiais sitt eget musikhus, som i folkmun snabbt förvandlades till operahus. Det döptes till La Kala.

Namnet kom till i samma kafé där grannarna hade frågat om den okända sångaren, minns Piers:

Vi satt i Kafé Korppu och skämtade om Sumias egna La Scala, och då kom kaféets ägare Päivikki Linna på det: "La Kala!”

Sumiaisborna tog nykomlingarna under sina vingar.

Men det här var inte första gången som byborna såg en ambitiös och originell idé komma till.

Från Mozart till musikaler

Donna Elviras hämndlystna aria är del av en Mozart-soiré med sånger i urval av den älskade österrikiska kompositören. Stycken från de välkända operorna Don Giovanni, Figaros bröllop, Così Fan Tutte och Trollflöjten står på repertoaren.

Numera basar en förening, Mellersta Finlands kammaropera rf, för La Kala. Salen i Sumiais är operans hemarena, men den lilla gruppen uppträder också annanstans, som i närbelägna Suolahti.

Orgelmusik för höstkvällen, konserter på morsdag och före jul. La Kala serverar musikaliska upplevelser enligt årstidernas gång.

Förutom operakvällar, liedkonserter och annan konstmusik finns det lättare musik på repertoaren. Under åren har flera musikaler uppförts här: den romantiska Fantomen på operan, den rockiga Jesus Christ Superstar och den rysligt roliga Sweeney Todd.

Marie verkar också som sånglärare. Under sommaren 2017 ordnade hon via sina kontakter en mästerkurs i sång vid Keski-Suomen opisto under ledning av den engelska barytonen John Morgan.

Den populära sångpedagogen, som sjunger vid Royal Opera House, blev så hänförd av sitt Finlandsbesök att kursen ordnas på nytt sommaren 2018.

"Vid sidan om sjunger och övar vi”

Hur lyckas allt det här och vad gör Marie och Piers i sin opera?

Egentligen lyder frågan: vad gör de inte.

Först kommer alltid en idé. En idé som enligt Marie är ambitiös, till och med litet galen.

– Sen börjar markandsföringen, som jag oftast sköter själv och rätt mycket i sociala media, eftersom vi har en så liten budget. Det här är ju ingen guldgruva precis.

– Ibland kommer underbara frivilliga och hjälper till med exempelvis biljettförsäljningen, säger Marie tacksamt.

– Vid sidan om sjunger och övar vi förstås!

"Kom så går vi på opera!!" – musik i världsklass nära sommarstugan

– Ifall ni ännu inte har varit på opera, och speciellt om ni aldrig varit på opera med era barn, lönar det sig att gå och titta på Trollflöjten, uppmuntrar Marie inför kvällens sista stycke.

Efter alla känslostormar avslutas konserten till toner ur den sagoskimrande favoritoperan.

– Vi sjunger om att kärleken är viktigast av allt.

Publiken applåderar ivrigt. Snart tar operakvällens stjärnor av sig kostymerna och sätter igång med städningen, men än är det inte dags.

Först snackar man en stund med publiken och njuter ett glas bubblande sumiskumpa eller en kopp kaffe – vilket skulle förklara varför en man bärande på en stor kaffepanna skymtade genom fönstret medan föreställningen pågick.

En hörnsten till föreställningarna i La Kala är det nära umgänget med publiken. Än så länge har föreställningarna varit enaktare: Enligt Marie vore pauser utmanande eftersom det skulle kräva klädbyten eller att kostymerna skyddas. Serveringen, liksom allt annat, sköter de själva.

Lösningen har således blivit en slutservering. De som har bråttom kan åka iväg, men också i dag stannar en stor grupp lyssnare kvar för att umgås med varandra och med artisterna.

Med kaffekopp eller bubbelglas i handen flockas folk på gräsmattan och pratar gärna bort en stund.

– Jag tyckte det här var helt ljuvligt!

Mari Paloniemi från Jyväskylä besöker La Kala för första gången. Tidigare under sommaren deltog hon i John Morgans sångkurs och där inspirerades hon att komma hit.

Förutom förstagångsbesökarna är både stamgäster och lokala supportrar närvarande, som Vieno Häyrinen. Hon har kommit och lyssnat på föreställningar ända från början och berömmer hembyns musikhus:

Visst är det uppiggande! Jag bor runt knuten och är så himla glad att jag slipper åka till Jyväskylä eller Helsingfors för opera, att vi har en egen!

Operamusik är ju önskvärt för alla, tillägger Häyrinen. Just idag lockade hon med sig sitt barnbarn, Kaisa Maukonen.

Häyrinen är glad över att märka att föreställningen lockat till sig utsocknes besökare som hon aldrig sett förut. Och då hon bott i Sumiais hela sitt liv känner hon alla här.

Vintrarna i Finland är varmare än i Australien!

Följande morgon sitter vi i operahusets övervåning, i Maries och Piers kök. Två burmesiska katter spinner kring fötterna, och jämfört med gårdagskvällens vimmel är stämningen – sumiaiskt? – lugn.

Det var främst Piers som önskade sig en flytt från Australien till Maries hemland. Han förälskade sig i Finland redan under sitt första besök här, som råkade äga rum i jultider.

Piers förklarar att han är tokig i snö:

– Solen skiner ju inte mycket på vintern i Finland, men ändå är det så otroligt vackert här. Speciellt under såna där speciella kalla dagar, när solen skiner genom frusna trädgrenar, och de lyser som kristaller… Det är en fantastisk syn.

– I bastun kan man minnas hur Australien var på sommaren, skrattar Piers, och avslöjar en hemlighet:

– Vintrarna i Finland är varmare än i Australien!

En längtan till kylan i norr föddes, en längtan som var totalt motsatt till den som Marie i tiderna upplevt.

Marie hade flyttat till Australien från Uleåborg på 1990-talet för att studera skådespeleri. Hon spelade i tv-serier och filmer och utbildade sig till sångare vid sidan om.

Hennes och Piers vägar korsade vid en operarepetition i Melbourne i början av 2000-talet.

Deras andra Finlandsbesök blev en festlig tillställning när Marie hittade en annons om ett bröllopsevenemang i Sodankylä på nätet. Bland otaliga villiga valdes hon och Piers med och vigdes i juli 2009.

Efter bröllopet körde de nygifta genom landet från norr mot Helsingfors i en röd Mercedes.

I mellersta Finland, rätt nära Sumiais, tog bensinen slut i mersan. Piers minns att båda två beundrat det vackra, kuperade landskapet.

Litet som i Lappland, men med mera träd!

Så började de leta efter ett nytt hem som de till slut fann i en liten by mellan två sjöar.

"Take it easy, please"

Förutom Finlands minsta operahus rinner Finlands kortaste å genom Sumiais. Kuokanjoki är bara 3,5 meter lång och förenar sjöarna Sumiaisjärvi och Ala-Keitele. Sumiais ligger på en landtunga mellan de två sjöarna.

Den korta sevärdheten är lätt att missa när man kommer körande från Jyväskylä. Snart efter ån möts besökaren av en skylt:

Welcome to Sumiainen. Take it easy, please. Ta det lugnt.

Kommunen som grundats år 1868 fick lov att böja sig inför en sammanslagning år 2007, och har tillhört Äänekoski sedan dess.

Numera har byn cirka 1200 invånare och redan länge har utflyttarna varit fler än de inflyttade. Om somrarna fördubblas invånarantalet tack vare sommargästerna.

Piers, eller Pertsa som han kallas för här, förklarar vad tjusningen med Sumiais är:

– Man går utanför de mest upptrampade stigarna här, off the beaten track, och rytmen är en annan. Det är mer avslappnat.

Välkomstskylten vid vägen verkar stämma överens med verkligheten.

– När jag vill ha energi går jag en promenad med hunden längs med sjöstranden, och på vintern tar jag på mig skidorna och åker ut på isen rakt från gården, berättar Marie.

– Hur trött jag än är, är jag en ny människa när jag är tillbaka. Det är så otroligt vackert här.

Vill man ha sällskap kan man gå till det lokala kaféet och ta ett glas vin, säger hon.

– Någon kommer fram för att prata, det är helt säkert, ensam behöver man inte tjura. Jag tycker här finns allt.

Vardagen är vardag var som helst, konstaterar Marie. På en liten ort känner alla varann, och möten sker på goda och på dåliga dagar, det är klart.

Men hon tycker det kan vara bra, för då hamnar ingen på någon märklig piedestal: alla vet att bakom varje karaktär finns en vanlig människa. Det är rätt mänskligt, summerar hon.

När Pekka gick och köpte en operaflygel

Och så har vi uppbackningen som operaföretagarna har fått.

Förutom påhittighet och handlingskraft har den lilla operan med den lilla budgeten från början haft ivriga supportrar, både från Sumiais och utanför byn. Det har i själva verket varit en förutsättning för operans existens.

För många tycks det vara viktigt att kunna höra högklassig musik också utanför de stora städerna.

Allt från kaffekoppar till slutserveringen till mikrovågsugn har donerats till operan. Samma Vieno Häyrinen vi snackade med efter Mozart-konserten ordnade en insamling som täckte kostnaderna för mikrovågsugnen.

– Vieno är så ljuvlig! utropar Marie. Hon kommer alltid med bröd och bär till oss.

Det synligaste – eller kanske mest välljudande – exemplet på en enskild supporters donation är den ståtliga flygeln i nedre våningen.

Där står den tack vare en sommarsumiens, som stuggästerna kallas för här. I början ackompanjerades operans konserter med elpiano.

– Ett elpiano behöver man inte stämma, men det är ett elpiano, det är ofrånkomligt. Vår vän och vårt fan Pekka Haapala som bor i Grankulla hade hört talas om en flygel som var till salu i en antikhandel i Jyväskylä, och han förstod att den måste till La Kala. Pekka bad vår ackompanjatör Sonja ta sig en titt på det, och Sonja konstaterade att allt var gott.

– Så gick Pekka och köpte oss en flygel! Slutligen kostade den 2500 euro – till en början vägrade Pekka avslöja hela summan för mig. Och det var inte pengar som Pekka hade instoppade i strumpan. Han hade gått in på banken och frågat bankdirektören om han kunde köpa en flygel till La Kala-operan. Han beviljades lånet.

– Helt otroligt, säger Marie då hon går igenom händelsekedjan. Jag tror det är en del av den här platsens säregna magi: människorna här är mycket vänliga och vill hjälpa.

De kreativa galningarnas by är grogrund för suminismen

Efter en dag eller två i byn, efter samtal med lokala i Kafé Korppu eller på gatan, får man syn på något intressant: sumienserna verkar ha en förtjusande självaktning och stolthet över sin hemort.

Ingen förundrar sig över hur resenärerna har hamnat just i Sumiais. Tvärtom: grattis för att ni hittat hit, verkar attityden vara.

Olika idéer som förverkligats i Sumiais återkommer ständigt i bybornas historier. Speciellt 1980-talet var en tid då upptågen i Sumiais nådde den nationella nyhetströskeln. Det är ungkarlsbanken, utlysandet till julgubbens semesterort, byadårdagarna, snigeluppfödningen…

Också Marie är medveten om företagsamheten i Sumiais och lägger till ett exempel på listan:

– Här finns också en kunglig strumpstickare som skickat sockor och skickat dem som bröllopsgåva till Kate och William. Hon kom ju med på löpsedeln och för ett ögonblick var hon världens mest berömda strumpstickerska.

En alldeles egen filosofi har utformats i byn. Den går under namnet suminism.

– Suminismen går ut på att man tar någon helt tokig idé, som dykt upp i huvudet, och så får man den att funka, förklarar Marie. Så förstår jag det.

Marie har sin egen teori om varför all sköns roliga påhitt kommer till just här.

– Vi ligger ju mellan två sjöar, och jag tror att vattnet där är magiskt. När man badar i vattnet en het sommardag och tittar på svanarna i horisonten och fiskgjusen som flyger, glider tankarna iväg till helt egna sfärer.

Och då man börjar förverkliga dessa idéer, flinar folk att “jodå, sånt här har vi ju knåpat förr”, så ingen dömer ut en direkt.

– Då är det kul att fortsätta. De här påhitten kommer ju till som ett slags grupparbete.

Det är redan flera årtionden sedan ungkarlsbanken och andra upptåg som i tiderna överskred nyhetströskeln – men något av den uppfinningsrika traditionen tycks leva kvar, vare sig den göds av magiskt vatten eller enbart god berättarkonst.

Kanske är det en liten del av den lilla operans hemlighet: atmosfären i Sumiais verkar stöda egenartade upptåg. Och kanske man har hög tolerans för olika slags personligheter? Som för operadivan som ibland svär högt åt sina ogräs, säger Marie roat.

Åtminstone har man en hel del framtidsplaner på både La Kala och i Sumiais, just såna där knäppa upptåg. Förutom de redan etablerade konserterna deltar La Kala under sommaren 2018 i evenemanget Jyväskylän Kesä.

I juli ordnas det för första gången en Mystikmässa i Sumiais, och Marie håller på att skriva en “musikalisk medieberättelse” för ändamålet. Marie utesluter inte heller möjligheten till en helkvällsopera i Finlands minsta opera.

– Det att man bor på landet, här i periferin eller på vischan från Helsingfors sett, betyder inte att inte världen skulle vara inom räckhåll för oss, säger chefen för Finlands minsta operahus.

– På små orter finns det utrymme för stora saker.

Översättning: Eva Pursiainen

3 min

Kunnanjohtaja kertoo poikamiespankista - Spela upp på Arenan

Yle gjorde ett tv-program, "Suminismin jäljillä" ("På jakt efter suminismen"), 1988.

I Sumiais finns världens kanske minsta, men högklassiga operahus, La Kala!

Publiktips till Egenland

7 min

Finlands minsta operahus, Sumiais - Spela upp på Arenan

Ändring 3.4.2018: Några meningsbyggnader och ett ord som fallit bort.

Ändring 9.1.2020: Ändrat rubriken.