Marcus Rosenlund: "Stephen Hawking gjorde kosmos tillgängligt för oss som inte är lika viga i tanken som han"

Mitt mest bestående intryck av professor Stephen Hawking är, och kommer alltid att vara, en tekopp.

”Tiden”, förklarade Stephen Hawking i sin bok Kosmos – en kort historik, ”har bara en riktning. Du kan se en tekopp falla till golvet och gå i tusen bitar, men du kan aldrig se skärvor flyga upp från golvet, samla sig till en hel tekopp i luften och ställa sig på bordet.”

På det här sättet, med en slående visuell tankeövning, en enkel men kraftfull bild som alla kan se framför sig, förklarade Hawking termodynamikens andra huvudsats och entropi för en som endast med darr på ribban tog sig igenom den korta fysiken i skolan.

I grund och botten handlar det här om att universum, lämnat åt sitt öde, bara blir mer och mer råddigt.

Det hör till världsalltets mest grundläggande lagar att allting (i ett slutet system) strävar mot en termodynamisk jämvikt, eller mot en högre och högre grad av entropi. Eller oordning på folkspråk.

Det här är en insikt som jag har använt otaliga gånger i diskussioner med min hustru, om varför jag inte har dammsugit vardagsrummet eller städat undan mina kameraprylar som dräller överallt.

”Varför besvära sig då man ändå inte kan vinna över entropin i längden”, har jag svarat. ”Har du inte läst Stephen Hawking?”

Naturligtvis har det ju ändå slutat med att jag har dammsugit och städat upp mina kameraprylar.

Tidens pil

Och jag uppfattade ju ingalunda Stephen Hawkings förklaring som en ursäkt för att vara lat. Tvärtom!

Entropin är inte bara den ultimata naturlagen eftersom den dikterar tidens riktning, eller som Hawking uttryckte det, den är tidens pil.

En pil som pekar mot universums oundvikliga öde i en avlägsen framtid.

Entropin är mycket mer än så, den är en utmaning och en uppmaning till handling, eftersom termodynamikens andra huvudsats inte erkänner existensen av gratis luncher.

Vill du ha någonting så måste du jobba för det. Du måste tillföra energi till det hela. Kort sagt, du måste kämpa.

Du kommer ju i vilket fall som helst att sluta dina dagar i ett hål i marken, men under en kort men lysande show av trots och jävlar anamma har du gått motströms mot hela universum. Den här tanken fann jag otroligt inspirerande cirka 1989.

Jag hittade Stephen Hawkings bok i tjugoårsåldern, under en mörk och dyster tid av mitt liv, präglad av depression och inåtvändhet orsakad av mobbningen som jag genomled i skolan.

När de övriga killarna och tjejerna gick ut och festade och hade ihop det med varandra, drog jag mig tillbaka till vår lilla kobbe i Ingå skärgård med en stor trave biblioteksböcker och läste.

En hel sommar, från maj till september, såg jag knappt en annan själ förutom mina morföräldrar vars kobbe det var.

En av böckerna som jag hade lånat från Grankulla bibliotek var Stephen Hawkings nämnda bästsäljare – mer än 10 miljoner sålda böcker på 20 år, mer än fem år på Sunday Times bestsellerlista, översatt till 35 språk – A Brief History of Time, en originaltitel som den svenska översättningen Kosmos – en kort historik inte riktigt gjorde rättvisa.

Boken var, och är fortfarande, en helt lysande inkörsport till kosmologins mysterier, den gör den tunga fysiken tillgänglig och lägger ut ramper även för de icke invigda, för dem som hindras av skrämmande, branta ekvationer och utom räckhåll placerade termer.

Hawking, bunden till sin rullstol, visste säkert hur frustrerande det var med alla hinder i den fysiska miljön. Han ville göra sin värld åtkomlig för oss andra för han visste hur kämpigt det kan vara i vår värld.

I hans guidade tur genom kosmos skulle det inte finnas branta trappor till hinder för dem som inte rörde sig lika smidigt och obehindrat som han. Det här är åtminstone hur jag har tolkat Stephen Hawkings motiv.

Populariseringen, hans främsta arv

Det här ser åtminstone jag än i denna dag som Hawkings mest bestående arv. Inte de svarta hålen, Hawkingstrålningen eller den gäckande Teorin om allt som han förgäves letade efter, utan hans förmåga att popularisera vetenskapen och göra universum tillgängligt också för dem som har svårt att ta sig fram bland alla de stora idéerna och fenomenen.

Han slog oss vetenskapsjournalister med hästlängder trots sitt grava handikapp, och trots att man tycker att redan fysikergärningen borde ha gett honom händerna fulla.”

Juhani Westman

Så här uttryckte Juhani Westman, min föregångare som vetenskapsredaktör här på Svenska Yle saken på Facebook i morse:

”Han innehade Isaac Newtons lärostol, mätte sig som vetenskapsman med Newton men nådde trots sitt grava handikapp skyhögt över denne som popularisatör och tyckare.

Han slog oss vetenskapsjournalister med hästlängder trots sitt grava handikapp, och trots att man tycker att redan fysikergärningen borde ha gett honom händerna fulla.”

Finns inte mycket att tillägga till det.

Kvinnokarl och lustigkurre

Kanske med undantag av att han också lär ha varit en riktig olidlig kvinnokarl, och att han hade ett härligt, väldigt torrt och skarpt sinne för humor (”jag ångrar bara en sak i livet, och det är att jag inte körde över Margaret Thatchers tår”).

Och kanske att han gick bort på den internationella pi-dagen. Hawking själv skulle sannolikt ha uppskattat detta läckra sammanträffande storligen!

Eller det faktum att han blev lika gammal som Albert Einstein.

Jag är också glad för Hawkings del, för att han fick leva länge nog för att få se den slutgiltiga bekräftelsen på de svarta hålens existens, gravitationsvågorna från de kolliderande svarta hålen som upptäcktes 2015.

Hur som helst, professor Hawking, tack för allt! Om kvantmekanikens flervärlds- eller många världar-tolkning som du trodde på visar sig stämma så spelar du väl tennis med någon av dina älskarinnor just nu i något parallellt universum.

Fysikern och författaren Stephen Hawking är död

En talesperson för familjen rapporterar om hans bortgång.