Filmrecension: Tomb Raider – Alicia Vikander gör en kvinnlig Indiana Jones

Wonder Woman och Furiosa i senaste Mad Max-filmen har satt ribban högt för kvinnliga actionhjältar och Lara Croft lyckas inte utmana dem. Ansatsen är god, men halvvägs avtar farten och själva hoppet misslyckas.

Vi börjar i boxningsringen där en svettig Lara (Alicia Vikander) får stryk av en kortklippt amazon. Slag efter slag träffar den lilla kroppen innan den låses i ett fast grepp.

Ändå väntar hon in i det sista med att signalera att hon ger sig.

En stund senare leder hon en hop cyklister i ett vansinneslopp genom ett London i rusningstrafik. Fler bevis än så behöver vi inte för att inse att Lara är en adrenalinjunkie som inte drar sig för att stirra döden i vitögat.

Och varför det?

Jo, för att hon saknar sin far (Dominic West) som varit försvunnen i sju år. Pappa som lovade att vara tillbaka snabbare än hon hann blinka. Pappa som gett sig ut på jakt efter en hemlig ö som gömmer en hemlig grav som rymmer en grym hemlighet.

Snygg inledning

Tomb Raider börjar bra - snyggt och effektivt. Och om man får tro videospelsentusiasterna helt i enlighet med de premisser som förlagan skapat.

Som åskådare blir man hur som helst genast intresserad av både Lara och hennes kyligt eleganta förmyndare Ana (Kristin Scott Thomas).

Och när vår hjältinna hittar den första ledtråden är det kittlande på det där klassiska äventyrssättet. För vem kan väl motstå gåtor, lönngångar och skattkartor?

Och när hon väl sammanstrålar med dramats manlige hjälte Lu Ren (Daniel Wu) känns det mesta ännu helt ok.

Och när duon ger sig ut till havs förstår man varför regiuppdraget gått till norrmannen Roar Uthaug som 2015 imponerade stort med katastroffilmen Bølgen.

Uthaug har helt klart en känsla för vatten. Och för trånga utrymmen. Och i sista sekunden-scenarion.

Men det räcker inte. Efter en lovande första halvlek bär det nämligen utför.

Inte Vikanders fel

Det är svårt att säga när helheten spårar ut och varför – men ganska långt handlar det om att man spelar med gamla äventyrsformler som inte längre fungerar på samma sätt som tidigare.

I dagens läge sitter det bara inte särskilt bra med en kvinnlig hjälte som liksom tvingas in i hjälterollen – driven av omständigheter snarare än av egen vilja.

Till det intrycket bidrar skildringen av far/dotter-relationen som visserligen är gripande, men samtidigt något stolpig. Där fadern fostrat en bågskytt med sinne för koder har dottern svårt att själv hittat en riktning för sitt kunnande.

Och då hjälper det inte att hela upplägget dessutom görs på största allvar - utan självironi eller blinkningar mot själva genren.

Allvaret funkar visserligen bra när man vill framhäva hur illa till mods Lara är första gången hon tvingas döda, men utgör en rejäl stötesten när man försöker strö in anstaser till roliga one liners.

Kritiken till trots skall ändå ingen skugga falla över den suveräna Alicia Vikander som stundvis påminner om en kvinnlig Indiana Jones där hon varvar smarta analyser med pilbågsskytte - i samma anda som han studerade gamla skrifter och svingade sin piska.

Bättre lycka nästa gång?

Även om tonen i filmen inte är riktigt så modern som man kanske önskat så är det ändå ett mindre problem än rytmen och den förutsägbara slutdestinationen.

Efter en evighet av obligatoriskt springande och skrikande under tumultartade former hade man gärna sett att sluttexten faktiskt satt punkt för Laras öden och äventyr.

Men så går det naturligtvis inte.

Nej, det är klart att en nymornad hjältinna gärna blickar framåt och därmed bäddas det för en - eller fler - uppföljare. Men vi kan ju alltid hoppas att man nästa gång vågar ta ut svängarna lite mer och ge Vikander ett fylligare manus att jobba med.

Varför inte låna lite ironi av Wonder Woman, accelerera tempot till Fast & Furious-nivå och krydda med ett stänk av den harmlösa äventyrslusta som National Treasure-filmerna (2004 & 2007) visade prov på?

Eller ännu bättre - varför inte satsa på något eget, nytt och unikt?