Volleyboll ger ringar på vattnet för integrering av unga flyktingar i Sibbo

På lördagen möttes lokala amatörlag på volleybollsplanen i gymnastiksalen i Boxby skola. Ett av turneringens lag, Tikkarit, består till största del av minderåriga asylsökande. Anna Salmensaari har satt ihop laget för att skapa möten mellan de afghanska pojkarna och resten av Sibbo. Efter snart två år märker hon flera olika positiva effekter.

– Är han under 18? frågar domaren.

Ett tiotal personer föjer aktivt med Sibboligans turnering. I kategorin för blandade lag får endast kvinnor eller minderåriga smasha, alltså slå, bollen över nätet. Det för att spelet inte ska bli för hårt.

Det visar sig att spelaren som slog över bollen är minderårig, så slaget var okej. Spelet fortsätter.

Beröm och kämparrop hörs på både finska och svenska. Visselpipan blåser av spelet då någon rör vid nätet. Stämningen är uppmuntrande och slagen ekar i gymnastiksalen.

– Det är här de lär sig svära, säger en medelålders man, som fungerar som domare i väntan på sitt eget lags match. Kommentaren följs av ett skratt. Det verkar inte finnas behov för stora svordomar, men visst går spelet intensivt till.

Både afhganer och finlandssvenskar i laget

– I spelet uppstår möten. En invandrare passar till en finländare, som passar tillbaka. Man lyckas slå över bollen och så gör man en high five, säger Anna Salmensaari, som koordinerar invandrarlaget.

En av Salmensaaris tankar med volleybollverksamheten är att flyktingar ska få en kontaktyta till samhället och knyta nya sociala kontakter. Sibbolaget uppstod på Salmensaaris initiativ för snart två år sedan.

I dagens läge är det inte endast invandrare som spelar i laget. Sedan i vintras har Sibboidrottarna Anton Kunnas,19, och Casper Tillander,17, hängt med på träningarna.

– Vi tränar friidrott. En dag i vintras frågade Anna om vi vill hänga med och spela volleyboll i det här laget efter träningarna. Det gjorde vi, och det har varit jätteroligt, säger Kunnas och Tillander.

Tillander tillägger att han tror att idrott överlag är det bästa sättet att få nya kompisar.

– Från alla olika läger, landslagsuppdrag och träningar har jag fått en enorm mängd kompisar som jag annars inte skulle ha fått.

När man kan spelreglerna är det lätt att gå med i andra lag på andra orter. Det öppnar många dörrar.

Enligt Tillander och Kunnas är volleybollen bra nedvarvning och avslappning efter höjd- respektive stavhoppsträningar. Att laget består av invandrare spelar ingen större roll.

Första gången de mötte en del av de afghanska spelarna var det i friidrottens tecken. Då fungerade Kunnas och Tillander som coachar. Men mötet ledde inte till fortsättning efter en gång.

– Det fungerar bättre med lagsporter, att man gör tillsammans. De tycker ändå oftast om att ha med sig sina kompisar, tror jag. Och eftersom det här inte är vår egen gren kan vi lära oss mycket av de andra, säger Kunnas.

Bra med låg tröskel, men individuella utmaningar motiverar

Just att lära av varandra är återkommande svar på varför lagspelet fungerar så bra. Zainullah Rezaei, 17, säger att han lär sig mycket av dem som spelat längre. Men Kunnas, Tillander och några andra lagkamrater kastar den bildliga bollen tillbaka åt Rezaei, och menar att han är en av de längst hunna spelarna.

Invandrarlaget har låg tröskel och alla får vara med på träningarna på fredagkvällar, men de som vill utvecklas mer får också utmaningar.

Till exempel i den här turneringen spelar de som verkligen kommer på träningar. Laget har fått förstärkning av afghaner ända från Esbo och Helsingfors.

– Det finns också sådana som kommer på träningar ibland. En del har mycket på gång, och ibland väljer man hellre att åka och hälsa på flickvännen än att komma på träningar, säger Salmensaari.

– Men det är de som förbinder sig som får spela på turneringarna.

Salmensaari säger också att flyktingarna har gått igenom mycket och att det finns saker i deras bakgrund som hon inte vet om.

– Jag gräver inte för djupt, de har säkert gått igenom det så många gånger redan. Hit får de komma för att en gång i veckan bara spela, prata finska och ha roligt. Det tror jag är viktigt, säger Salmensaari.

Beröm ges för både fina slag och modiga diskussionsöppningar

Trots att laget tränat tillsammans i snart två år är kontakten trevande. Tillander och Kunnas som kom med i vintras har ännu inte koll på allas namn.

– De har så svåra namn.

Kunnas och Tillander säger att man lär sig språk medan man spelar.

– Det är sådana enkla saker som att "jag tar bollen", säger Kunnas.

På frågan om han kan säga "jag tar bollen" på dari tar han till säkra källor och kollar med Rezaei, som står en bit ifrån.

Språkinlärningen går alltså åt många håll.

– Flyktingarnas finska är säkert bättre än min, säger Tillander, vars modersmål är svenska.

Salmensaari säger att hon uppmuntrar flyktingpojkarna att våga gå fram och prata med folk. En del är blyga, säger hon. Då kan det hjälpa att fundera ut frågor på förhand.

– Jag har hört dem fråga på finska hur gammal är du, vilken skola går du i och så vidare. Det blir naturliga diskussioner bara man vågar börja.

Det går långsamt, menar Salmensaari, men också små steg är framsteg. Nyligen berömde hon en afghan på lagets Whatsappgrupp för att han öppnat en diskussion med de finlandssvenska pojkarna. Svaret var tummen upp och en glad kommentar om att personen i fråga tycker om finländare.

Nu på turneringen tycks spelpulsen ha satt i gång umgänget. I korridoren diskuteras bland annat om vilka ämnen man läser i skolan.

– Jag tror att de skulle tycka att det är roligt att göra något annat också, till exempel gå på stan, säger Kunnas.

– Vi har ofta bråttom hem från träningarna, så vi har inte brukat bli kvar efteråt. Men jag skulle nog hänga med om de frågar, säger Tillander.

När de får träffa de här pojkarna och se hur artiga och trevliga de är kan de kanske ta dem på jobb.

Senare under pausen hittar reportern Heydayi och Fadrid Hassani, 17, liggandes på en hög gympamattor. Ur telefonens högtalare klingar Hazara-popmusik, som blandas med slagen, stegen och visslingarna från det pågående spelet.

Det är första gången killarna lyssnar på musik från deras hemland i volleybollsammanhang. De vågar inte presentera musiken för de finländska lagmedlemmarna, eftersom de tror att de inte kommer att förstå musiken.

Heydayi kallar ändå på Tillander och ber om hans åsikt. Musiken är ny för Tillander.

– De har nog rätt, inte riktigt min smak, småler Tillander.

Diskussionen fortsätter om vilken musiksmak killarna har. Samtidigt agerar en lagmedlem domare då de andra lagen spelar. En annan skriver upp resultatet på papper. Halvt om halvt följer laget med spelet, medan fler lära-känna-varandra-frågor slängs ut.

Sporten kan ge ringar på vattnet och leda till jobb

I juni blir det två år sedan laget bildades. Träningarna i Allhallen i Sibbo är öppna för vem som helst. I det blandade laget kan både kvinnor och män i olika åldrar spela.

– Jag lär ut grunderna och spelreglerna, så det är lätt att komma med, säger Salmensaari, som tidigare i vår belönades med Sibbo kommuns pris för årets idrottsbragd i och med engagemanget för volleybolllaget.

– När man kan spelreglerna är det lätt att gå med i andra lag på andra orter. Det öppnar många dörrar.

Salmensaari menar ändå att själva sporten bara är en del av en större strävan. I lilla Sibbo kan kontakter uppstå mellan infödda finländare och flyktingarna. Eftersom de andra lagen har vuxna spelare tänker Salmensaari att de här mötena också kan leda till jobb för flyktingpojkarna.

– Jag frågar aktivt av de vuxna vad de jobbar med. När de får träffa de här pojkarna och se hur artiga och trevliga de är kan de kanske ta dem på jobb. Någon har kanske möjlighet att anställa arbetare inom jordbruk, på något lager eller i en butik.

I lördagens turnering, som arrangerades av Uf Kamraterna, vann Tikkarit en match av fyra. Det resultatet var spelarna nöjda med.