Bokrecension: När sorgen är som att vandra i djup snö

För den som drabbas av våldsdåd i familjen eller släkten är det svårt att bibehålla sin identitet. Man blir den vars mamma mördades… Kring den våldsamma förlustens tragedi kretsar Karin Erlandssons roman Pojken.

I den förra delen av berättelsen om journalisten Sara Kvist, Missdåd, hittades en kvinna död i skogen. I slutet fick vi veta hur hon dött. Karin Erlandsson målar i Pojken upp ett fiktivt Nykarleby, som allt mer börjar få en Twin-Peaks aktig stämning av lögner och hemligheter. Det är den döda kvinnans hemligheter som kommer fram.

Sorg är den allt överskuggande känslan. En mor har hittats död i skogen, men i den här romanen ges inga ledtrådar till varför hon har dött. Den som läst Missdåd kan då räkna ut att förövarens mod svek innan erkännandet.

I Pojken får vi veta hur det känns för de anhöriga som mot sin vilja har blivit föremål för bygdens skvaller. Deras liv är slaget i spillror.

Exempel på det här ser vi dagligen. Män och kvinnor reduceras till offer oberoende av hurdant liv de levt, eller ses enbart som anhöriga till någon som dött en våldsam död.

Kvinnans man Krister är helt förlamad av sorg och hans barn den 17 åriga Jonas och lillasyster Kajsa lämnas vind för våg. Hela huset är så att säga inpyrt av förlust och vanmakt. Hjärtskärande är skildringen av hur Kajsa försöker hålla minnet av en lycklig familj levande och hur hon bland klasskamraterna blir utfryst.

Också de vuxna i närheten som borde se nöden låter bli att ingripa. Även de som tidigare varit familjens bästa vänner vänder nu ryggen till. Gamla tystnader bryts inte så lätt. En del dövar sin sorg med överdrivet städande och andra med gömda flaskor.

En bunt gamla brev avslöjar gamla hemligheter som vissa anat, andra inte haft en aning om och de återstående helst velat glömma. De ändrar konstellationerna för alltid.

Missdåd marknadsfördes som en kriminalhistoria, men egentligen var det en berättelse om våld mot kvinnor på många plan.

En annan poäng i den förra romanen var hur skam hindrar kvinnor från att söka hjälp eller kämpa för sina drömmar. Samma skam finns kvar ännu när det gäller en av huvudpersonerna Sara Kvist, reporter på lokaltidningen. Hon har drabbats av våldet, men förmår inte tala om det.

Många talar, men vissa tiger

Det finns en intressant diskrepans i det att hennes uppgift som lokareporter är att få folk att berätta, men att hon själv inte förmår tala för sig.

Så kommer snöstormen och hela staden blir isolerad. Även telefonlinjerna är nere och eftersom berättelsen utspelar sig i början av 90-talet så är kontakten med yttervärlden då bruten.

Det är då en av personerna besluter sig för att handla för att äntligen bli sedd och för att hämnas. I en liten stad betyder det att alla stadsbor som är på benen blir publik till den familjetragedi som utspelas för mer eller mindre öppen ridå.

Erlandsson har packat sin berättelse så full av känslor att de nästan står i vägen för personernas handlanden. När händelserna sedan i snabb takt bli mer dramatiska fortsätter gestalterna att vara upptagna av sina tankar och inre önskningar.

En känslostorm

Det gör att berättelsen splittras i två plan, dels det som sker under en eftermiddag och dels den ultrarapida ström av associationer som personerna upplever. För läsaren blir denna fortgående beskrivning av ett inre landskap mer eller mindre i chock stundvis aningen maneriskt.

Det är lite som om huvudpersonerna kämpade framåt i djup snö både i det verkliga livet och i sinnet.

Generationers svek

Men Pojken säger någonting viktigt om relationer och bekräftelse. De vuxna som betraktas av den yngre generationen är självupptagna och otillgängliga. De sviker sina barn i sin självömkan.

Jag väntar med intresse på nästa del i serien om Erlandssons ”Nykarleby” och jag hoppas att jag får veta mera om hur det går för den yngre generationen. Spåren finns att se. Spännande blir att se vart stigen leder.