Stephen Hawkings sista snilleblixt: Ett bevis för parallella universum?

Hawking var en övertygad anhängare av den så kallade flervärldstolkningen av kvantmekaniken, som går ut på att det existerar inte ett, utan eventuellt ett oändligt antal andra universum. Hawkings sista vetenskapliga artikel sägs beskriva ett sätt att bevisa det här.

”Om kvantmekanikens flervärlds- eller många världar-tolkning som du trodde på visar sig stämma så spelar du väl tennis just nu med någon av dina älskarinnor i något parallellt universum.”

Så avslutade jag min kolumn till avsked och tack åt Stephen Hawking förra veckan.

Den här veckan berättar löpsedlarna om att professor Hawking lämnade in sin sista vetenskapliga artikel för referentgranskning bara två veckor innan han dog.

En artikel som, om de braskande rubrikerna blir verklighet, kan leda till ”upptäckten av ett parallellt universum”.

Å andra sidan, det finns de som har hunnit traggla igenom hela den oerhört tekniska och avancerade artikeln, och menar att Hawking ingalunda har hittat vägen till multiversum, utan att den snarare är ett steg i riktningen mot Teorin om Allting, som kanske en dag förenar kvantmekaniken och Einsteins relativitetsteori.

En gammal favorit

Men det skulle inte komma som en överraskning för någon om Hawking skulle smussla in parallella universum i det hela, inte om man är bekant med professorns funderingar i det förflutna.

Han var som sagt en långtida, övertygad anhängare av kvantmekanikens flervärldstolkning. Han trodde fullt och fast på att det finns flera världar än denna.

Hur som helst, artikeln i fråga heter "A Smooth Exit from Eternal Inflation". (Kunde vara titeln på en Nightwish-platta med Milton Friedman som gästvokalist.)

Enligt uppgifter som The Sunday Times har kommit över så ska artikeln publiceras i en ”ledande tidskrift” så fort som referentgranskningen är klar.

Och åtminstone enligt The Sunday Times lägger Hawking i artikeln fram den matematiska vägkartan till en rymdsond vars syfte vore att samla in bevis för att andra universum existerar, ur den kosmiska bakgrundsstrålningen.

En vetenskaplig artikel som antingen leder oss till bevis för parallella universum, eller till Teorin om allting, är i klass med Einsteins relativitetsteori, minst, och någon skulle få ett Nobelpris, det är helt klart.

Dock inte Hawking själv, eftersom Nobelpriserna som bekant inte delas ut postumt. Det skulle i så fall vara Thomas Hertog, professor i fysik vid KU Leuven-universitetet i Belgien, som är medförfattare till artikeln.

Sakta i backarna

Men innan vi börjar dela ut Nobelpriser så kanske vi ska sluta hyperventilera och i stället fråga: Vaddå många världar-tolkningen? Varifrån kommer det här med parallella universum?

Det låter ju trots allt mera som science fiction än genuin vetenskap.

Flervärldstolkningen är alltså en tolkning av kvantmekaniken som ursprungligen föreslogs 1957 av den amerikanska fysikern Hugh Everett. I korthet går det ut på att varje tänkbart resultat av en mätning av ett kvantmekaniskt system (vanligtvis en elementarpartikel) blir verklighet.

Flera världar eller inte, saker är hur som helst lite knasiga på elementarpartikelnivå.

Ta nu en elektron till exempel, den tycks inte ha någon bestämd position, den är överallt och ingenstans samtidigt i sin bana innan vi observerar den, vilket tvingar den att välja position.

Och enligt flervärldstolkningen skapar varje ny mätning, varje observation ett nytt universum.

Med andra ord, varje beslut vi fattar, allt vi gör, allt som händer, skapar ett nytt vägskäl i verkligheten, får universum att förgrena sig.

Beslutsångest

Har du ångest inför den där dejten som du blev bjuden på, borde du gå eller inte? I Hawkings universum, eller snarare multiversum, behöver du inte stressa för det beslutet, där både går du och går inte på dejten.

Där både köper och köper du inte den där lockande bostaden. Du både tar och inte tar det där bostadslånet.

Inte nog med det. Enligt flervärldsanhängarna både invaderade Hitler och invaderade inte Polen, och så vidare.

Alla tänkbara förflutna och framtida världshistorier, allt som överhuvudtaget kan hända, händer på riktigt, i en (eventuellt) oändlig mängd universum.

Naturligtvis är ditt medvetande fixerat vid bara ett universum, du upplever saker och ting bara på ett sätt, det finns (så vitt jag vet åtminstone) ingen möjlighet att byta spår.

Så vid närmare eftertanke: du blir tvungen att stressa i alla fall.

Hur som helst: anhängarna till flervärldstolkningen av kvantmekaniken var en liten men högljudd minoritet från allra första början.

Det är och förblir den så kallade Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken från 1927, med Niels Bohr och Werner Heisenberg som upphovsmän, som är den mest accepterade.

Och Köpenhamnstolkningen befattar sig inte med parallella universum.

Ökat i popularitet

Det här hindrar naturligtvis inte flervärldstolkningen från att fascinera folk och att öka i popularitet, vilket den onekligen har gjort med tiden, inte minst på grund av att stora vetenskapsprofiler som Stephen Hawking har flaggat öppet för den.

Samtidigt får den utomstående lätt en bild av flervärlds-entusiasterna som smått religiösa predikanter som säljer en alternativ, ateistisk skapelseberättelse utan desto mer fast förankring i verkligheten än, säg nu, Astrid Lindgrens Nangijala och Nangilima. Eller de kristnas himmel och helvete.

Det hela påminner en aning om tanken på att vi lever i en enorm datorsimulering.

Det här synbart vilda tyckandet är delvis en konsekvens av att kvantmekaniken, när det kommer till kritan, är en förbryllande samling av mer eller mindre paradoxala påståenden som tycks befinna sig på krigsstigen mot det sunda förnuftet.

Som Richard Feynman uttryckte saken, ”om du tror att du förstår kvantmekaniken så förstår du inte kvantmekaniken”.

Oberoende av vilken tolkning vi talar om så är kvantmekaniken något av ett sekellångt vetenskapligt krogslagsmål där en och samma slagsbult både blir och inte blir knockad och utkastad. Och Schrödingers katt både blir och inte blir sparkad.

Så länge som det funkar

Det enda som vi egentligen vet med säkerhet om kvantmekaniken är att den fungerar.

Den beskriver framgångsrikt händelser och fenomen i den verkliga världen. Största delen av all vår elektronik, våra datorer, smarttelefoner, GPS-navigatorer, hela internet och så vidare, skulle inte fungera utan kvantmekanik.

Men det betyder ju ingalunda att vi därmed kan dra slutsatsen att det måste finnas andra universum där Donald Trump inte är president, även om den tanken kan kännas lockande för många.

Däremot så betyder det ju inte heller att det inte kan ligga någonting bakom flervärldstolkningen.

Flervärldstolkningen behöver få riktigt kött på benen. Den behöver bevis. Vi behöver en fungerande teori om allt, en teori som förenar relativitetsteorin och kvantmekaniken, innan vi kan säga vare sig bu eller bä om parallella universum.

Den där teorin som Stephen Hawking ägnade en stor del av sitt liv åt att jaga.

Och då blommade ju sannerligen löken om det visade sig att Hawking alldeles på slutrakan hade hittat någonting som leder oss fram till det målet!

Personligen skulle jag kanske inte hålla andan i väntan på det här, men vi ska kanske åtminstone vänta och se vad professorns sista artikel innehåller, innan vi avfärdar det som science fiction och önsketänkande.

Man ska ju aldrig säga aldrig.