Skräpytor och döda zoner – vad ska vi ha landsbygden till?
Om trettio år bor merparten av världens befolkning i städer. Vad händer med landsbygden när den dränerats på såväl folk och industri som råvaror? Vad ska vi ha glesbygden till då? Vill vi ha en levande landsbygd där människor kan bo och verka året om, eller hotar landsbygden att bli ett äventyrsland för den tillfällige turisten?
Enligt den färska rapporten State of the Nordic Region 2018 sammanställd och publicerad av Nordiska ministerrådet är Norden som helhet den 12:e största ekonomin i världen i dag med en befolkning som växer snabbare än genomsnittet i EU.
Befolkningstillväxten beror i första hand på ökad immigration till de nordiska länderna.
I dag uppgår vi nordbor till ca 27 miljoner och år 2030 beräknas vi vara 30 miljoner – men befolkningsökningen och tillväxten beräknas i första hand ske i och i nära anslutning till de stora städerna.
I dag bor var femte nordbo i någon av de fem största urbana regionerna, och trycket på de stora städerna ökar i snabb takt. Städerna växer på bekostnad av landsbygden.
Utmaningen blir att förse de allt fler människorna i de urbana regionerna med bostäder, infrastruktur och service, och att samtidigt kunna sörja för att de som bor på landsbygden och i glesbygden får den service de är i behov av och har rätt till.
Bostadsbrist och ödehus
När vi når år 2030 kommer stora delar av norra och östra Finland att ha en anmärkningsvärd stor befolkning som är 65 år och äldre, det vill säga mer än 50 procent.
I en nordisk jämförelse har Åland den överlägset äldsta befolkningen med 21,1 procent över 65-åringar.
Tillväxten och befolkningsökningen koncentreras i allt högre grad till de urbana områdena.
Över hälften av Finlands befolkning bor på 200 kilometers avstånd från Helsingfors. Nio av tio finländare bor högst 500 kilometer från huvudstaden.
Vårvintern 2015 begav sig den Uleåborgsbaserade journalisten Jenni Räinä och fotografen Vesa Ranta ut på en resa genom glesbygderna i Norra Österbotten och Kajanaland.
Avsikten var att skildra vardagen i områden där statistiken årligen uppvisar en flyttförlust och där befolkningspyramiden visar på en ålderstigen invånarbas.
I byar som Yli-Ii och Kuona står de övergivna husen och niger i skogsbrynet sedan den sista invånaren släckt lampan.
Antalet ödehus uppgår till över 140 000 i Finland i dag, och man räknar med att 2 500 hus årligen töms på sina invånare.
Hösten 2017 utkom Jenni Räinäs och Vesa Rantas bok Reunalla. Tarinoita Suomen tyhjeneviltä sivukyliltä, som också nominerades till Fackfinlandiapriset.
Där framtiden skrivs i förfluten tid
Under arbetet med boken besökte Räinä och Ranta närmare tjugo hem, och de träffade såväl människor som bott hela sitt liv på landsbygden som familjer som valt att flytta till glesbygden.
Fram växer en berättelse om nedlagda industrier, ungdomsgårdar där musiken och skratten tystnat för flera decennier sedan, igenbommade byskolor och timslånga bilresor till närmaste hälsovårdscentral.
Men här finns också en berättelse som handlar om kärleken till hembygden, om lugnet och kravlösheten, om närheten till naturen, och om det stora i småskaligheten.
Avskildhet kan vara förödande och förgörande, men också förlösande och frigörande.
Den centrala frågan boken ställer är om och på vilket sätt den avsides belägna landsbygden är och kan vara en del av välfärdssamhället i dag.
De som klarar av att bo på glesbygden långt från service och sjukvård bör helst vara självförsörjande i någon mån samt ovanligt friska, konstaterar Räinä och Ranta.
Ja, ytterst handlar det om att kunna leva – inte enbart överleva – på en landsbygd där framtiden skrivs i förfluten tid.
Flytten från den glest befolkade landsbygden har varit så stor att där knappt finns några utflyttare kvar. Kvar finns bara pensionärer, de vars utkomst är bunden till landsbygden och de som väljer att stanna kvar i hembygden även om de inte har ett jobb.
ur Reunalla (red. övers. till svenska)
Artikeln fortsätter efter ljudfilen.
Lyssna på en intervju med Jenni Räinä och Vesa Ranta om arbetet med boken Reunalla (på finska):
Ajantasa: Reunalla-kirjan tekijät: Maaseutu on jo tyhjentynyt!
Snart bor 80 procent av jordens befolkning i städer
Om glesbygden kostar för mycket – är det då någon vits att hålla den vid liv med konstgjord andning?
Det finns de som anser att befolkningen i högre grad borde koncentreras till urbana områden – det blir kostnadseffektivare med ett koncentrerat serviceutbud, enklare att bygga tätt och att ordna kollektivtrafik.
Kanske vi borde lämna glesbygden åt sitt öde, låta de tomt gapande husen invaderas av vilda djur och brytas ner av obändig växtlighet.
Ingen vare sig vill eller kan ju i längden bo och arbeta i de allt mer folktomma områdena – bredband och digitalisering till trots, eller?
I Hufvudstadsbladet av den 25 februari ingick en stort uppslagen intervju med den svenska företagsekonomen Kjell A. Nordström. Rubriken på artikeln löd: Finlands glesbygd kan snart bli ”skräpytor”.
Rubriken syftade på ett uttalande av Nordström från ett drygt år tillbaka när han i ett anförande på en nordisk businesskonferens kallade regioner som Gotland och Värmland för just skräpytor:
”Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd. Om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit. Och du finner dem i ställen som stortorget i Avesta. Jag säger inte att det är bra. Men jag säger inte att det är dåligt heller. Det enda jag säger är: vänj er vid detta.”
Inlägget väckte ett ramaskri av indignation och ekot fortplantar sig fortfarande när man kommer in på frågor om möjligheten till levande landsbygd och om service i glesbygden i dag.
I intervjun i HBL talar Kjell A. Nordström om den tilltagande internationaliseringen och urbaniseringen som ett obestridligt faktum.
I dag bor över hälften av jordens befolkning i städer och inom en snar framtid kommer siffran att vara uppe i 80 procent, tror Nordström, som framhåller att det enda som får småstäder att överleva i framtiden är närheten till en storstad och vettiga kommunikationer. Om pendlingsavstånden är för långa kommer urbaniseringen att urlaka landsbygden.
Den 21 mars höll Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori ett slutet seminarium om städer och urbanisering där Kjell A. Nordström var en av huvudgästerna.
Svenska Yles redaktör Marianne Sundholm var närvarande när landets toppnamn inom stadsforskning samlades i Helsingfors stadshus. Hennes rapport från seminariet kan man läsa här.
Lätt att bo i staden
På LittFest i Umeå i mitten av mars träffade jag den svenska författaren och journalisten Po Tidholm som under de senaste tjugo åren rest runt i den svenska landsbygden och skrivit reportage om framför allt livet i Norrland.
Po Tidholm är född och uppvuxen på ett småbruk i Hälsingland. Efter en sejour i Stockholm på 1990-talet återvände Tidholm till hemtrakterna i Norrland.
Hösten 2016 var Po Tidholm programledare för den dokumentära tv-serien ”Resten av Sverige” som tog pulsen på en landsbygd stadd i förändring.
I Po Tidholms senaste bok, Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror, finns ett kort kommentar till Kjell A. Nordströms uttalande om skräpytor.
Tidholm påpekar att Nordström använder sig av en term som han lånat av den holländska arkitekten Rem Koolhaas dock utan att förstå att Koolhaas med ”junkspace” avser en apokalyptisk, kapitalistisk mardröm.
Enligt Po Tidholm har Kjell A. Nordström fel om skräpytor på ett mer grundläggande plan:
- Egentligen är det mycket mer utmanande och komplicerat och kräver en helt annan typ av kompetens att leva på landsbygden än att leva i staden. Att leva i staden är egentligen väldigt enkelt, du får allt serverat, du behöver inte egentligen kunna någonting förutom din profession och möjligen ha en viss social talang. Men du behöver inte kunna hantera någonting, du behöver inte ha körkort, du behöver inte kunna elda, du behöver inte kunna ta hand om ett hus.
- Jag skulle säga att det också kräver en del social talang att bo på landsbygden. Landsbygden har större friktion och man är mer beroende av varandra. Dessutom har man en starkare roll som medborgare på landsbygden än i staden där man i högre grad är en konsument som röstar med fötterna. Många blir provocerade av Nordströms uttalande, men jag tycker att det är att tillmäta honom för stor betydelse, konstaterar Po Tidholm.
Kamprad vill se satsningar på Norrland
För några veckor sedan höjde en och annan på ögonbrynen när det blev allmänt känt att den nyligen bortgångne IKEA-grundaren Ingvar Kamprad beslutat om att testamentera halva sin förmögenhet till satsningar i Norrland – en region som tampas med accelererande avfolkning och kraftigt minskad skattekraft.
Också Po Tidholm blev mäkta överraskad över Kamprads gåva:
- Jag blev ganska förvånad. Det hade man inte väntat sig. Det kanske också har att göra med att jag kanske inte trodde att han skulle ge bort några pengar överhuvudtaget. Sedan tror jag att de där pengarna kanske är svåranvända. Det är ofta så med stiftelsepengar att statuterna är väldigt hårt formulerade och man måste leva upp till nio av tio kriterier och nästan ingen gör det. Effekten förhåller jag mig kanske lite skeptisk till, men det är roligt, en pikant detalj.
När man läser Po Tidholms texter är det tre ord som återkommer: gruvan, skogen och vattnet.
Det fanns en tid när landsbygden levde högt på sina naturtillgångar och skatteinkomsterna kom den egna regionen tillgodo.
Hur kommer det sig då att dessa naturtillgångar gått från att betyda allt för lokalbefolkningens utkomstmöjligheter till att bli ett råvarulager för multinationella vinstdrivande bolag?
- Av det som produceras på den svenska landsbygden försvinner både humankapital och råvaror till platser där det finns kapital som kan användas för att förränta och förädla produkten. Här har vi olika krafter som samverkar och förstärker en urban norm som i högsta grad är både metafysisk och kulturell, men som i allra högsta grad är en konsekvens av kapitalismens centrifugalkrafter.
I Läget i landet skriver Po Tidholm om döda zoner som uppstår när folk och industrier i allt högre grad flyttar bort från landsbygden.
- De döda zonerna är verkliga. Ser man till befolkningsprognoserna kan man konstatera att Sverige i dag har 10 miljoner invånare, och år 2040 räknar man med en befolkning på 12 miljoner. Enligt prognoser som gjorts upp av olika instanser kommer ingen del av den tillväxten att ske utanför storstadsområdena. Det är egentligen bara i Stockholm, Göteborg och Malmö som det kommer att ske en befolkningstillväxt.
- Det är komplicerat att ha en fungerande arbetsmarknad i de s.k. döda zonerna, och det hänger i sin tur ihop med hur samhället ordnat det hela. Vi har använt vår landsbygd, och då framför allt norra Sverige, som ett råvarulager där vi hämtat hem saker.
Po Tidholm konstaterar också att kommunerna och landstingen endast får in pengar enligt skattesystemet, och då tappar glesbygden stort i jämförelse med städerna – även om den enskilda medborgaren i Norrbotten är mer produktiv per capita än en stockholmare:
- Men det är extremt lite av detta som stannar kvar i regionen. Här har vi en arbetsmarknad som är rätt tung i de gamla näringarna, tung i råvarunäringarna eller i industrisektorn. Under en lång tid har dessa sektorer rationaliserats, centraliserats, automatiserats, mekaniserats i olika faser så till den grad att det knappt krävs människor för att producera detta som står för produktiviteten, och då beskattas det inte heller på plats. Ingenting av det.
- Då kan man leverera hur mycket välstånd som helst, pengar och saker forsar ut, men eftersom det inte är människor som hanterar processen blir väldigt lite kvar lokalt och det är orättfärdigt skulle jag säga. Om man skulle kunna ändra på det skulle åtminstone någonting vara vunnet.
Po Tidholm inser givetvis att faran finns att folk inte skulle finna det attraktivt att bo på landsbygden även om man fick behålla en större del av det välstånd man skapar, även om man därmed kunde upprätthålla en högre nivå på den offentliga sektorn och erbjuda ett livskraftigt fritids- och kulturutbud på ort och ställe:
- Det har att göra med det sociokulturella, den urbana normen och människors vilja att leva i förtätade miljöer med friktion, kulturutbud och shopping, och med möjligheter att förverkliga sig själv på en arbetsmarknad och tjäna mera pengar.
Vem styr över landsbyden?
Hur ska man då rädda en utdöende glesbygd? Och vill man (staten, beslutsfattare, folket, du, jag …) överhuvudtaget ha en levande landsbygd?
Finns det en framtid för folk i glesbygden och hur ser den framtiden ut? Vad ska man arbeta med, hur ser servicenivån ut, hur långt är det till närmaste skola, hälsocentral och butik?
Med vilka medel kan man locka folk att bosätta sig i en avfolkningsbygd? Går det till exempel att utveckla och leva på turism?
Po Tidholm är tudelad till att i allt högre grad göra de döda zonerna till ett slags disneyfierade äventyrsparker:
- En konsekvens av urbaniseringen är att det sker en maktförskjutning. I takt med att vi får en allt större urban medelklassbefolkning blir deras tolkningsföreträde över samhället och därmed också över landsbygden allt starkare.
För den urbana människan är landsbygden i allt högre grad ett sommarnöje där man vistas under semestern. Resten av året bryr man sig inte särdeles mycket om den. Allra viktigast är att landsbygden levererar det som är viktigt för stadsbon:
- Tystnad, naturvärden och friluftsliv – vilket kan stå i kontrast till den fastboende människans behov. Den fastboende människan kanske vill ha arbetstillfällen vilket eventuellt förutsätter en viss grad av exploatering och nedskräpning och oväsen. Man vill ha liv och rörelse, man vill ha handel, man vill inte bara ha idyll.
Krocken mellan olika syner på och uppfattningar om vad landsbygden ska vara och erbjuda blir enligt Po Tidholm speciellt tydlig när till exempel frågan om vargen diskuteras:
- Frågan om vargen är en jättestor debattfråga på den svenska landsbygden där många i den hårdföra landsbygdsbefolkningen absolut inte vill ha varg. Man anser att vargen är en förmodern best som inte har något att göra i deras moderna landsbygd, medan storstadsbon gärna vill ha varg eftersom det ur deras perspektiv får landsbygden att vara mer naturlig, mera landsbygd, lite mera vildmarksaktig.
- Om landsbygden ska klara sig på dagens marknad måste den leva upp till den urbana människans förväntningar. Ska du överleva måste du sätta på dig en rolig hatt, baka tunnbröd och offra urskogen för att bygga ytterligare en nerfart på fjället, eller exploatera något annat.
Hög eller låg status?
I Läget i landet skriver Po Tidholm om vår syn på landsbygden i relation till den urbana normen och moderniteten.
Vilken bild har vi av landsbygden och av folk som bor på landsbygden? Hur ser vi på dem som väljer att flytta bort från landsbygden och dem som väljer att stanna kvar? Vilken självbild har de som av olika anledningar tvingas stanna kvar? Hur ser man på dem som lämnar det urbana livet för ett liv i glesbygden?
- Det som är så märkligt med landsbygden är att den i någon mån har hög status – men det beror på vems landsbygd vi talar om och ur vems perspektiv: Är du en person som är arbetarklass och du väljer att stanna kvar på landsbygden får du extremt låg status för då har du enligt den moderna normen inte gjort ett eget livsval, utan du är någon som blivit kvar. Det valet räknas aldrig som ett eget individuellt val.
- Är du en person som är född och uppvuxen i en stad eller om du flyttat och gjort karriär i en stad och sedan väljer att flytta tillbaka, då har du kanske downshiftat och då förutsätter man dels att det var ett eget val vilket alltid smäller högre, dels att det är ett val fattat av andra skäl. Då kanske du söker det som den urbana människan uppfattar som landsbygdens essens, det vill säga rekreation, estetisk skönhet, kulturvärden, byggnadsvård, du vill odla din egen mat – allt sådant som har hög status i dagens samhälle.
Faran med ett ojämlikt samhälle
Vilka risker finns det med att lämna de döda zonerna åt sitt öde? Vad innebär ett tilltagande missnöje på landsbygden där man i allt högre grad känner sig åsidosatt och förbisedd?
- Ojämlikhet medför alltid risker oavsett var den uppstår – vare sig det är mellan olika delar av en stad eller mellan stad och landsbygd. Segregation är aldrig bra. Jag skulle säga att det är det som sker just nu på den svenska landsbygden, den glider isär. Detta innebär att vi får en allt större grupp på landsbygden som inte känner sig sedda, inte lyssnade på – och som kanske faktiskt i värsta fall kan bli lätta offer för populister.
Po Tidholm hänvisar till utvecklingen i Europa och USA där olika former av proteströrelser och högerpopulistiska rörelser närt stora framgångar under de senaste åren.
- När vi ser på valet i Tyskland med Alternativ für Deutschland, brexit i Storbritannien, valet av Trump i USA, Front National i Frankrike inser man att befolkningstäthet är en väldigt viktig faktor. Jag tror att det har att göra med ojämlikhet och att man inte känner sig sedd.
- Jag tror också att det har att göra med den urbana normens innehåll som också innehåller ett värdesystem där det individuella valet och valfrihet inom välfärden, mångfaldsfrågor och tolerans är mycket viktigare än t.ex. sociopolitiska framsteg som längre semester, kortare arbetsdag, högre löner, en tryggare välfärd. Där hamnar landsbygden i kläm.
Po Tidholms punkt 89 i Läget i landet lyder:
”Ibland tänker jag – trots landsbygdsfrågans komplexitet – att det är så enkelt att det handlar om rättvisa. Var man än bor ska man ha rätt till likvärdig service.”
- Ja, jag tror att allt sist och slutligen handlar om rättvisa. Rättvisa är ett botemedel mot ojämlikhet, så det är någonstans där jag landar.
Lyssna på hela intervjun med Po Tidholm:
' /%3E%3C/svg%3E)
