Filmrecension: Maria Magdalena – upprättelse för lärjungen som länge sågs i ett syndigt ljus

Genom åren har det gjorts otaliga försök att skildra Jesu liv, död och uppståndelse. Ofta har det blivit andefattigt och/eller äckelfysiskt. Men inte den här gången.

Maria (Rooney Mara) är en tystlåten och hårt arbetande kvinna. När hon inte rensar nät i hettan bistår hon traktens kvinnor då de skall föda.

Hon är omtyckt av alla. För sitt lugn och sin blick. En blick som lägger sig som balsam runt skräck, oro och smärta.

Men det räcker inte. För att inte dra vanära över familjen måste Maria gifta sig - och när hon vägrar utgår man ifrån att hon är besatt.

Behandlingen är därefter och resultatet likaså.

När hon inte längre vill vare sig äta eller tala tillkallar man helbrägdagöraren – mannen som sedan en tid tillbaka lockat folkskaror med sitt förkunnande.

Han som heter Jesus (Joaquin Phoenix).

Bäddat för trubbel?

Filmer som skildrar Jesu liv och lidande har en tendens att skapa debatt långt innan premiären. Det slog till exempel gnistor kring både Martin Scorseses Kristi sista frestelse (1988) och Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) som väckte många frågor om infallsvinklar och tonfall.

Kan man skildra Jesus utan att det blir fel? Får man ens försöka?

Inte heller regissören Garth Davis (känd för Lion, 2016) har undgått domedagsbasunerna som varnat för hädelse och ett förminskande av det heliga. Mest högljudda är – som så ofta - de som inte ens sett filmen.

Men finns här egentligen något att bli upprörd över? Filmen är ju de facto inte en skildring av Jesus, utan en beskrivning av Marias syn på honom.

Det handlar om ett möjligt scenario - inte en bokstavstrogen återgivning.

Här ligger fokus på hennes potentiella tolkning av det han säger - och hennes vision av vad detta kan tänkas innebära.

Och med risk för att verka debatthämmande vill jag redan nu klargöra att … (SPOILERVARNING!!!) – nej, Jesus och Maria framställs inte som ett Dan Brown- inspirerat par i romantisk bemärkelse.

Undviker det banala

Det blir således inget snaskigt spekulationsskvaller att slå klorna i även om relationen andas hängivenhet och kärlek.

Manusförfattarna Helen Edmundson och Philippa Goslett verkar istället genuint intresserade av frågan om vad det är som får en människa att låta tron diktera livsvalen.

Vid sidan av bakgrunden till Marias agerande får vi också en bild av vad det är som format Judas (Tahar Rahim) och Petrus (Chiwetel Ejiofor).

När det gäller Maria är hon från första stund medveten om att valet att följa Jesus kommer att få följder, men det hindrar henne inte.

Ändå har hennes tro inget extatiskt över sig - är inte präglad av något enskilt frälsningsögonblick - utan framställs snarast som en kraft som långsamt växer fram.

Ett resultat av tanke och reflektion i lika hög grad som av andlig övertygelse. Och det som övertygar åskådaren är Rooney Maras fantastiska blick och närvaro.

I hennes händer blir berättelsen rörande, berörande och upprörande.

Kvinnans blick och röst

I likhet med så många andra filmer detta år ligger det nära till hands att läsa Maria Magdalena i skenet av den aktuella debatten om kvinnans rätt till sin röst och sin kropp.

Men den reduceras aldrig till att enbart vara ”den andra” versionen av ett religiöst och kulturellt arv som i årtusenden formats av manliga berättare. Den är, som sagt, också ett försök att skildra trons innersta väsen.

Oberoende av hur väl man tycker att filmen lyckas i sin föresats så går det inte att förneka att den fyller en funktion då det gäller att tvätta bort bilden av Maria Magdalena som prostituerad från den kollektiva näthinnan.

Och visst är det bra att bli upplyst om att den katolska kyrkan för bara ett par år sedan lyfte firandet av hennes minne till samma nivå som firandet av de övriga apostlarna.

Det är väl inte mer än rätt att man senast nu även på film ger röst åt den första person som den uppståndne Jesus (Joh. 20:17) uppmanade att tala?