Teaterrecension: En ung vuxen kvinnas relationskaos på Åbo Svenska Teater

Tove Appelgrens nya pjäs Honey är en komedi om en kvinnas komplicerade relationshistoria, med hög igenkänningsfaktor. På Åbo Svenska Teaters caféscen gestaltar skådespelaren Kajsa Ek ett överflöd av pjäsfigurer som fyller Honeys liv, allt från mor & barn till väninnor och exmän och psykoterapeut.

”Som dramatiker försöker jag se till att publiken är lycklig. Jag skriver egentligen alltid komedi”, konstaterade Tove Appelgren då hon tog över jobbet som ÅSTs nya dramaturg tidigare i år

Den tanken genomsyrar också den egentligen rätt tragiska berättelsen om den kring 35 år gamla Honey.

Det här är en historia om kvinnan som vill ha kontroll, vill vara säker på sig själv, vill fatta de rätta besluten, vill bli sedd av sin mamma och vara en bra mamma själv, som inte vill medge att hon fortfarande framför allt söker sig själv och förtränger det med att söka ”rätt man”.

Den historien berättar Appelgren via Honeys relationer. Den komplicerade mammarelationen finns där som en röd tråd genom hela pjäsen, liksom problemet med att bygga upp en fungerande relation med äldsta dottern Sissela. Men det centrala är ändå berättelsen om hur hon hanterar männen i sitt liv. Eller kanske mera, hur hon misslyckas med att skapa något bestående.

Tove Appelgren kan komedins regler, och vet hur man ska bygga upp en direkt effektiv relation till sin publik. Hon har skrivit mycket för en barnpublik som husdramatiker för Teater Taimine, och är det något man måste lära sig av att skriva för barn är det just att hänsynslöst stryka det som ger publiken ens en möjlighet att tänka på annat än det som sker på scenen.

Det kunnandet lyser igenom i Honey. Det är hög igenkänningsfaktor, en nästan genomgående komisk underton, mängder av snitsiga oneliners som liksom tvingar publiken att stanna kvar i berättelsen, och många snygga bilder – som den att Honeys släktträd mera ser ut som en struva.

En monolog med många röster

Pjäsen kallar Appelgren själv för en ”polymonolog”, en monolog som ger plats för många röster. Honey är huvudfiguren, men förutom henne gestaltar skådespelaren Kajsa Ek en väldig mängd biroller. Jag räknade till elva stycken figurer hon ska ge röst åt; förutom Honey själv också tre exmän och en påträngande man, en psykoterapeut, en mamma, två barn och två väninnor. Plus en hel rad andra figurer som nämns.

Och visst, mängden av figurer som hämtar med sig ständigt nya situationer gör att berättandet aldrig tillåts att ens nästan gå på tomgång. Det händer ständigt någonting, ett nytt problem, en ny människa, en ny dialog, en ny konflikt, en ny finurlig formulering.

Samtidigt blir det en övermäktig uppgift för skådespelaren att ge alla bifigurer liv. De blir ofrånkomligen karikatyrer, vilket förstås inte är Kajsa Eks fel. Hon lyckas i två timmar tillräckligt väl hålla koll på sitt persongalleri OCH på textmassan, men då berättelsen är fylld av så många spår och så många – kanske för många? – pjäsfigurer, känns det då man lämnar salongen som om man inte kommit någon av dem riktigt nära, förutom Honey själv. Det är själva grundproblemet som får huvudrollen, relationskaoset, svårigheten att bevara den kontroll över livet som man längtar efter.

Men tillbaka till föreställningen.

Allting börjar med att en smått förvirrad Honey kommer in på scenen mitt i ett telefonsamtal, samtidigt som skådespelaren Kajsa Ek omedelbart etablerar en kontakt till publiken.

Som hjälp har hon pjäsens ram, det något påklistrade föredraget ”vad har jag lärt mej av mina relationer” som Honey skall hålla för publiken – en ram som antagligen finns där för att skådespelaren självklart och lätt ska kunna skapa den där direktkontakten till publiken, och som sedan snabbt förlorar sin betydelse.

Däremot fungerar den som en rubrik för föreställningen. Relationer. Det är ju det som allting handlar om. Och framför allt, den milt sagt kaotiska relationen till gruppen Män.

Att det just är genom det som Tove Appelgren velat ge pjäsen djup, blir tydligt efter pausen då föreställningen får en allvarligare ton. Nu fokuserar Honey på en speciellt tragisk relationshistoria, och då hon för en stund får tid att bara berätta historien om denna senaste pojkvän visar Kajsa Ek att det är tillräckligt för att ladda till stämningen. En skådespelare, en röst, en historia. Då allting fungerar, är det alldeles tillräckligt.

Äntligen en riktig igenkännbar kvinnoroll

Så har Tove Appelgren hämtat med sig det som Åboteatern också har saknat; en riktig och verklig och dominerande kvinnoroll.

I dagens diskussion där jämställdhet poängteras, också när det gäller hur kön framställs på scener, kantrar den här historien för all del också - men åt ett annat håll än vanligt. Det är en kvinnornas berättelse där männen skuffas ut i periferin och blir både objekt och klichéer. Men okej, om jag i någon tidigare åst-recension har funderat över bristen på vettiga kvinnoroller i teaterns dramaproduktioner, bjuder man nu istället på den totala motsatsen.

Småningom, hoppas jag, hittar man också fram till någon form av jämvikt.

TOVE APPELGREN: Honey
Regi: Tove Appelgren. I rollerna: Kajsa Ek. Kläder: Sabina Segerström. Ljus: Jouni Haavisto. Ljud: Olli-Pekka Lepovuori.

Honey är vårens enda ÅST-premiär, och samtidigt vårens stora turnésatsning som får sin regionpremiär redan på lördagen (24/3) i Dalsbruk.