Vem drar nytta av bilden av ”svenskatalande bättre folk”?

Tankesmedjan Magmas rapport På spaning efter den svenskspråkiga arbetarklassen i Helsingfors belyser en fråga som alltid har känts obekväm i Svenskfinland. För pengar och klass har ju traditionellt inte varit något man talar om.

Men kanske vi internaliserat den där bilden av att vara antingen ”svenskatalande bättre folk” eller glada Bullerbybor? Då finns det inte riktigt plats för de lägre klasserna.

Kampen om det dagliga brödet

Redan begreppet arbetarklass är problematiskt. Vem och vad är arbetarklass? Johan Kvarnström föreslår följande definition:

”Arbetarklassen kunde ses som, eller ersättas av, en klass för de som kämpar, en kampklass. Den definieras av människor som identifieras av att de inte har någonting att luta tillbaka på, ifall jobbet plötsligt skulle dras in eller någon olycka inträffa. Kampklassen består av alla De som saknar tryggheten; som saknar en ekonomisk och social säkerhet.”

En relevant definition som gäller alla, ingalunda bara finlandssvenska arbetare.

Ska man välja mellan klass eller språk?

Den definitionen utesluter den traditionella arbetaren som i dag kan vara en högt specialiserad industriarbetare med ett relativ välbetalt jobb men en arbetaridentitet. Henrik Helenius, tidigare redaktör vid Metallarbetarförbundets medlemstidning Ahjo ger exempel på sådana personer som valt att målmedvetet behålla sin svenska identitet i en finskspråkig miljö.

Laura Kolbe beskriver hur klassamhället växte fram i slutet av 1800-talet runt ett litet centrum där industriell, finansiell och kulturell aktivitet var koncentrerad till området som begränsades av två torg, Salutorget och Stationstorget.

Området blev hjärtat i det borgerliga Helsingfors och det sociala livet i staden. Utanför centrum började från och med 1800-talet arbetarklassens förorter växa fram och där utvecklades en urban tvåspråkig arbetarkultur som präglades av trångboddhet. Klassaspekten blev viktigare än språkfrågan i Helsingfors.

Men som framkommer i Rolf Johanssons analys av finlandssvenskarnas väljarbeteende så har det faktum att den svenskspråkiga minoriteten finns i landets centrum, alltså huvudstaden, bidragit till finlandssvenskarnas relativt starka position som språkminoritet. Det är bra att finnas i närheten av den ekonomiska och politiska makten.

Enligt honom har antagonismen mellan SFP och övriga partier med tiden försvunnit även om man konkurrerar om väljare. SFP kan sägas ha tagit över rollen som förvaltare av de svenska frågorna.

Ett sällsynt djur

Det verkar som om den finlandssvenska arbetaren är ett djur det inte är så lätt att få syn på. Orsakerna till att den här arten så att säga försvinner i terrängen är mångahanda. Dels vill den enskilda individen kanske inte identifiera sig som arbetare och dels kanske det är identiteten finlandssvensk som skaver.

En annan möjlighet är att de svenskspråkiga ”donarna” osynliggörs i den omhuldade bilden av de glada, långlivade och körsjungande finlandssvenskarna.

Den processen har långa rötter. För hundra år sedan skrevs historien av den vinnande sidan och då blev inbördeskriget ”frihetskriget” för en lång tid framöver.

Peter Ehrström, forskardoktor vid Åbo Akademi, vars text är den mest ambitiösa i rapporten, hänvisar till historikern Mathias Kaihovirta som lyfter fram att det på svenskt håll skapades en bild av inbördeskriget som en i huvudsak finsk angelägenhet, där finlandssvenskarna deltog på den vita sidan:

”Först i ljuset av den senare historieforskningen har det framgått att drygt 2/3 av de svenskspråkiga finländare som avled till följd av inbördeskriget tillhörde den röda sidan i kriget ... På finlandssvenskt håll har minnet av inbördeskriget länge präglats av synen på de svenskspråkiga finländarna som vita ... Ur det här perspektivet var kriget inte ett inbördeskrig som utkämpades mellan svenskspråkiga finländare”.

"Normfinlandssvenskhet"

Peter Ehrström lanserar begreppet ”normfinlandssvenskhet” för en på högborgerlighet baserad och positionerad finlandssvenskhet, ett övre medelklassperspektiv, som har tolkningsföreträde inåt, utåt och i media gällande vad som sätter normen för vad som definieras och därmed synliggörs, som finlandssvenskt (svenskatalande bättre folk).

Det här trots att en stor del av Finlands svenskspråkiga inte ingår i denna normfinlandssvenska grupp.

Först flyttade fabrikerna bort från Helsingfors centrum, sedan arbetarna.

― Tom Paxal

Han får mothugg redan i Magmas rapport. I förordet skriver utredningsansvariga Kaisa Kepsu att hans slutsats är provokativ och i efterordet ställer sig Magmas chef Nils Erik Forsgård främmande inför begreppet ”normfinlanssvensk” och tycker att föreställningen om en dominerande samhällsberättelse med säte i högborgerliga kretsar i Helsingfors smakar av studentupprorens 1960-tal.

Det brukar vara så att normen, när den blir utpekad, slår ifrån sig. Men stereotypin om den seglande, slalomåkande, snapsvise-sjungande och välbärgade finlandssvensken sitter hårt.

Den brukar användas som en karikatyr, men vad överskuggar den?

Det är mycket i den bilden som inte beskriver svenskregistrerade personer i Finland. Finns det ett skuggornas folk som helst ska hålla sig/hållas undan?

Att tala om klass är inte bekvämt i Svenskfinland. År 2009 utkom både Schildts och Söderströms med varsin antologi om klass. I Söderströms antologi ”De andra” kom både hög och låg till tals, med inlägg också av finansiell och adlig överklass. Enligt Peter Ehrström var det ett sätt att avväpna och oskadliggöra klassbegreppet i debatten.

Det är inte många SFP:are som får frågan: Varför är du i SFP?

― Hildur Boldt, verksamhetsledare Finlands Svenska Socialdemokrater

Antologin ”Obs! Klass” hos Schildts däremot lät skribenter med arbetarklass- och medelklassbakgrund resonera kring klass. Men ingendera antologin valde att skildra klass ur ett tydligt underifrånperspektiv. Den antologin väntar vi ännu på.

Vem osynliggörs?

Den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors är därmed till synes osynlig och undangömd i den myt om det svenska Helsingfors som har tolkningsföreträdet i debatten och även formar bilden utåt av hela Svenskfinland, den högborgerliga normfinlandssvenskheten.

Och här finner vi kanske ett första svar på frågan om den finlandssvenska arbetarklassen finns kvar i Helsingfors.

Den försvann inte, åtminstone inte helt, den osynliggjordes.

– Jag tror mera på att den osynliggjorts och att arbetare inte syns som en finlandssvensk grupp, säger Finlands svenska socialdemokraters (FSD) verksamhetsledare i Helsingfors, Hildur Boldt intervjuad av Ehrström.

Assimilering, alienering eller gentrifiering

Peter Ehrström argumenterar vidare: ”förklaringen till varför en finlandssvensk arbetar- och underklass ”försvunnit” i Helsingfors handlar mera om ett osynliggörande och detta kan kopplas till tre samverkande trender: assimilering (en övergång till normfinlandssvenskhet eller finskhet), alienering (avståndstagande eller utstötning från finlandssvenskhet) och gentrifiering (vilket traditionellt avser medelklassifiering av centralt belägna tidigare arbetarstadsdelar och utträngning av ekonomiskt mindre bemedlade invånare).”

De centrala frågorna blir då vem som har rätt att tillhöra samhällsgemenskapen och vilka som hamnar utanför? Vilka som har möjlighet att definiera de värden som gemenskapen bygger på och de gränser som inramar den?

Fredrik Sonck som kallats som opponent till Magmarapporten förde vid utgivningen fram begreppet ”den breda arbetarklassen”, det vill säga alla som är beroende av en månatlig inkomst. Till medelklassen räknar han de som har ett kapital på 500 000 euro.

Ett ganska hårt krav kan det tyckas. Men visst, har man det så är det inte så farligt fast man förlorar jobbet. Begreppet arbetarklass blir därmed så brett att det nästan förlorar sitt innehåll, kan man invända.

Mammas gata till varje pris

Sonck ställde också frågan i vilken mån finlandssvenskar överkonsumerar i sitt boende för att kunna bo kvar i Helsingfors centrum? Är adressen en viktig del av identiteten?

Eftersom den rika finlandssvensken är en så seglivad kliché som dyker upp både i finska och finlandssvenska sketchprogram i tid och otid så tycker jag att det vore hög tid för oss att granska i vilken mån den här gestalten har etsat sig så fast på våra näthinnor att vi börjar se hen lite överallt.

På spaning efter den svenskspråkiga arbetarklassen i Helsingfors ger vid handen att det är hög tid att granska vår omedvetna norm för vad som är huvudstadsfinlandssvenskt och vad som håller på att hända med dem som inte förekommer i sketcher, men som ändå talar svenska i Helsingfors.