Filmrecension: Ready Player One – spelvärlden, Spielberg och 1980-talsnostalgi

På 1980-talet levererade Spielberg populärkulturella klassiker som ET och Indiana Jones. Nu tar han sig an en story laddad med 80-talshits. Frågan är om målpubliken stampar takten lika glatt som mor & far?

Kan en film börja bättre än med Van Halens Jump mot bakgrunden av ett dystopiskt framtidsscenario?

Nej, inte mycket.

Och det är med just den kombinationen Steven Spielberg väljer att lotsa oss in i den värld som författaren Ernest Cline introducerade i sin bok Ready Player One (2011).

Storyn kretsar kring Wade Watts (Tye Sheridan), en föräldralös kille som år 2045 bor med sin faster i en hopplös del av ett tröstlöst Oklahoma City.

Wades verklighet är synonym med sjabbig trångboddhet och allmän uppgivenhet – vilket gör att han större delen av tiden väljer att leva i den virtuella OASIS- världen.

En värld du via din personliga databild – din ”avatar” – kan göra till din egen. När som helst.

När vi stiger in i OASIS är alla upptagna av kampen med att lösa de gåtor som spelets skapare James Halliday (Mark Rylance) planterat i systemet, gåtor som i förlängningen leder fram till ett magiskt påskägg.

Ett ägg som istället för gullig leksak gömmer äganderätten till hela OASIS.

Nu gäller det bara att bygga upp ett bra team, satsa på samarbete och köra hårt. Vilket Wades alterego Parzival gör med Art3mis/Samantha (Olivia Cooke), Aech/Helen (Lena Waithe), Sho (Philip Zhao) och Daito (Win Morisaki).

Fullt ös medvetslös

Ready Player One är en lustig kombination av nyaste nytt och golden oldies.

Eftersom historien med jämna mellanrum gör utvikningar till de val som James Halliday och hans kompanjon Ogden Morrow (Simon Pegg) gjorde i det förflutna så vävs olika tidsperioder sömlöst samman.

Sömlösa är även hänvisningarna till filmklassiker i olika genrer. Färgsprakande och stundvis roliga.

Wade ser ut ungefär som om han stigit ut ur Back to the Future (1985) eller War Games (1983). Som om han kunnat vara i princip vem som helst av 80-talshjältarna i jeans och ryggsäck.

Och medan filmens verklighetsplan stundvis bjuder på sterila scifimiljöer fylls spelvärlden av gestalter som får en att associera till Sagan om ringen.

Och när det blir riktigt livat flyttar vi in på hotellet från The Shining (1980).

Helheten fungerar med andra ord som en slags smältdegel av populärkulturella hänvisningar.

Och då ids jag inte ens gå närmare in på musiken – den som får en att vilja dra på sig benvärmarna och boka permanenttid hos den lokala frissan.

Hinner man engagera sig?

Tempot är högt och skattjakten påminner lite om ett klassiskt Vi fem – äventyr – så som det antagligen sett ut i modern tappning. Om det skrivits av en författare som snedtänt på extacy. I bergochdalbanan.

Typ.

Frågan är bara vad man som åskådare egentligen förväntas engagera sig i – kampen i den verkliga världen eller spelet i den virtuella?

Personligen hade jag gärna velat ha lite mera kött på de verkliga benen - hade velat se mera av det emotionella engagemanget och de relationer som småningom flyttar från skärmen och blir till kött och blod.

Vem är dessa personer – vad driver dem?

Just för att de förblir uttalade typer känns det inte särskilt angeläget att tala om skådespelarprestationer i vanlig bemärkelse.

Och mot bakgrunden av det höga tempot och den minst lika höga showfaktorn är det inte utan att de inbyggda "verkligheten är ändå bättre än spelvärlden" och "det är fint att ses IRL"-hurraropen känns lätt krampaktiga.

Men vem bryr sig?

Senast i det här skedet står det säkert klart för alla och envar att jag inte bedömer filmen som vare sig scifiexpert eller gamer.

Men jag tröstar mig med att Steven Spielberg hävdat att han de facto velat skapa en film som inte förutsätter att åskådaren är en spelare.

Å andra sidan förutsätter den att man inte är så väldigt mycket äldre än tjugo år.

Eller vad vet jag? Kanske 1980-talsnostalgin förmår bära många generationer – och fler gestalter än de som befolkar Guardians of the Galaxy?

Den frågan låter jag gå vidare – kanske till just dig?