Kraven på skapandet ledde till utbrändhet - nu spinner Mia Damberg för att hitta lugnet

Kring förra sekelskiftet gav spinnrocken ro åt användaren, samtidigt som ett nödvändigt arbete blev gjort. Idag är spinnrocken bortglömd och ofta oönskad.

Nu tar vasakonstnären Mia Damberg spinnrocken till heders, som ett sätt att hitta balans i konstnärstillvaron efter en utbrändhet.

Att ständig borra djupare och djupare in i sin själ, att hela tiden vägas och bedömas. Är du värd att få en trygg inkomst, ett stipendium, det kommande halvåret eller året?

Eller har någon annan bättre idéer och gör bättre jobb?

Fått ettårigt stipendium

– Det här är vardagen, år ut och år in, för mig som professionell konstnär. Jag arbetar också på Vasas museer, men att vara konstnär är min yrkesidentitet, säger Mia Damberg.

Priset för hennes yrkesval, för de krav hon ställde på sitt skapande, blev utbrändhet. En utbrändhet som hon nu verkar vara på väg att lägga bakom sig. Just nu är Mia Damberg lyckligt lottad.

Kvinnorna smällde in sin ilska i väven

Ifjol hade hon ett arbetsstipendium och när Svenska kulturfonden i februari tillkännagav vilka konstnärer som får arbetsstipendium de kommande åren, hörde hon till dem som fick ett ettårigt stipendium.

En evighet i ett konstnärsliv.

Söka sitt inre rum med spinnrockens hjälp

Nu ska Mia Damberg söka sig tillbaka till sitt inre rum. Det ska hon hitta på samma sätt som många kvinnor före henne.

Hon har köpt en grön spinnrock som det står Hilma och Martti på och här finns också årtalet 1913.

– Det här var troligen en fästmansgåva eller en brudskänk till Hilma från Martti. Jag tror att Hilma och andra kvinnor som levde samtidigt fick ett eget själsligt rum medan de handarbetade.

Mia Damberg väver också tillsammans med både äldre och yngre kvinnor. Där talar många om hur bra det är då man får vara i sin egen värld. De brukar också fundera på hur kvinnans roll var stramare förr i tiden.

– Ibland talar vi om hur kvinnorna kunde smälla in sin ilska i trasmattorna de vävde. Jag tror att handarbetet utgjorde ett eget rum, där de kunde få ro och vara ifred, samtidigt som de gjorde nytta.

Hösten tillbringade Mia Damberg i Carl och Karin Larssons hem och ateljé i Grez-sur-Loing. På deras tid fanns här en livlig nordisk konstnärskoloni.

Också idag samlas konstnärer från de nordiska länderna här tack vare olika vistelsestipendier.

Det kan hända att Karin Larsson visade väg för min längtan

I Frankrike läste hon om Karin Larssons liv och fascinerades av hur Karins hantverk bidrog till Carl Larssons storhet. Har Karin Larsson inspirerat Mia Damberg till att söka sig tillbaka till hantverket?

– Jag kan inte härleda något direkt till Karin. Däremot kan det hända att hon bäddade och visade väg för min längtan, som fanns underliggande någonstans.

Kunskap som föll i glömska

– När jag gick i Kvevlax hemslöjdsskola på åttiotalet så lärde jag mig spinna. Då spann jag garn av hår från familjens colliehundar. Det finns säkert något garnnystan kvar här någonstans från den tiden.

Men kunskapen föll i glömska. Ända tills hon på sportlovet besökte Brages friluftsmuseum i Vasa med barnbarnen.

Där satt tre kvinnor och spann och Mia Damberg upptäckte att hon sökte sig tillbaka till de spinnande kvinnorna gång på gång.

– Jag försökte spinna men det blev till en enda korv. Men när jag kom hem sökte jag efter en spinnrock via Facebook.

Det handlar mycket om att få ett eget rum. Redan före Mia Damberg blev sjuk glömde hon bort hur roligt det är att arbeta med händerna.

– Och efter att jag blev sjuk så orkade jag inte. Jag tänker mig nu att jag bara vill spinna. Det viktiga är inte vad jag ska göra av garnet.

Alla delar måste vara original på spinnrocken

Det är viktigt att en spinnrock har alla originaldelar i behåll, annars fungerar det inte att spinna.

Den gröna spinnrock som Mia Damberg hittade är en riktig skönhet och här finns till och med linhuvudet, den del man använder om man spinner lin, i behåll.

Mia Damberg söker i sitt minne och försöker förklara hur man spinner.

– Här är själva ”tållon”, som kvinnorna på Brage kallade den, det vill säga en korv av ull. När man spunnit garn av ”tållon” så går det in i spinnvingen, och samlas sen via dess krokar upp på en rulle.

Man spinner två olika trådar och sedan spinner man ihop dem till ett tvåtrådigt garn.

Jag har en skyldighet att visa att jag är värd stipendiet, men inte med risk för min hälsa

Hur ska då konstnären koppla ihop spinnrocken och det ettåriga arbetsstipendium hon nu fått?

– Jag skiljer på dem, men de hör ändå ihop. Jag har en skyldighet att visa att jag är värd stipendiet, men inte med risk för min hälsa.

Via spinnrocken kan jag få ett nytt sätt att se på mitt arbete, ett sätt som kanske inte har så mycket med prestation att göra. Att låta spinnandet vara det viktiga, inte vad jag kunde göra av garnet i mitt arbete.