Raka linjer är ingen revolution - då Elvis bar kajal och Kurt Cobain gick i kjol

Androgyniteten som vi känner den har långt kvar att gå innan den blir radikal på riktigt, skriver Fanny Thalén, som gör en historisk tillbakablick på frågor om stil och mode.

Året är 1956 och Elvis Louisina Hayride-tour pågår som bäst.

Tidningarna uppmärksammar hans rörelsemönster på scen – och hans bruk av kajal.

Journalisterna vet inte vad de ska uppröras mest över.

15 år senare skapar David Bowie rubriker när han fotograferas i klänning för det i det närmaste prerafaelitiska omslaget till albumet The Man Who Sold the World.

Ett par decennier tidigare har Finlands nyss röstberättigade kvinnor skapat oro i samhället för att en del burit byxor när andan föll på, och rosa klassas fortfarande som en pojkfärg.

Redan då långt bortom vårt kollektiva minne, under början av 1600-talet, introduceras den högklackade skon av en persisk delegation vid det franska hovet.

Klacken blir strax därefter den ultimata symbolen för maskulinitet och virilitet.

Långa anor

Det androgyna, könsöverskridande modet har långa anor i vår kultur.

Trots att människan alltid fäst mycket stor vikt vid sig själv och sina förehavanden och ägnat mycket tid åt att kartlägga dem tycks vi fortfarande ha lite svårt att komma ihåg det androgyna och hur vanligt det är när vi sitter i TV-soffan och upprörs över vem som bär och inte bär smink, vem som väljer kjol och vem som har skägg och vem som är slätrakad.

Fram tills sent sjuttonhundratal var män i kjol inget som vi reflekterade över som avvikande, och i det forna Grekland bars kjolar av män för att betona deras maskulinitet.

Kilten i Skottland bars och bärs av samma skäl. För samtliga människor gällde under flera hundra år devisen, ”ju mer pynt, desto bättre”.

Dekorerade och opraktiska kläder och accessoarer var ett tecken på ekonomiskt välstånd och klass, och således något för alla att sträva efter, oavsett kön.

Under sent sjuttonhundratal och tidigt artonhundratal sker emellertid något som man skulle kunna kalla för Det Stora Avståndstagandet.

Män börjar nu klä sig betydligt mer återhållsamt än kvinnorna och normen blir att ”pynt” är för kvinnor.

Männen går från påfåglar till estetiska asketer.

Askesen kan delvis förstås som en slaggprodukt från Upplysningen och dess ideal, där man lade vikt vid det rationella och praktiska, där utbildning var (i alla fall till ytan) viktigare än stånd och de privilegier som kom med det.

Till upplysningens idé hörde nämligen att mannen, oberoende av klass vid födseln, kunde, genom bildning och utbildning ”bli någon”.

För den irrationella och emotionella kvinnan var samma sak emellertid inte ännu möjligt.

Som (klen) tröst får hon behålla pyntet.

Dandyn tar tillbaka

Helt utan motreaktion skedde förstås inte denna garderobsrensning. Den sammetsbeklädda Dandyn svassade ut ur sin eleganta garderob mot slutet av Upplysningen och fortsatte bita sig fast under 1900-talet i olika former.

Extra bra mådde den när den omfamnades av musiker som Henrix och Bowie som stolt släntrade ut på scenen i spetskrås och skor med klack.

Modet under 60- och 70-talet försökte sudda ut gränserna mellan manligt och kvinnligt, men i slutändan var det generella resultatet snarare att alla damkläder hade blivit maskulinare, medan herrkläderna fortsatte på ungefär samma vis som tidigare.

Klacken på männens cowboyboots blev i alla fall någon centimeter högre och skjortorna var, i alla fall för en stund, så uppknäppta att det skedde en dricks-inflation.

Under sent sjuttonhundratal och tidigt artonhundratal sker emellertid något som man skulle kunna kalla för Det Stora Avståndstagandet

Sedan kommer 80-talet och trenden fortsätter: kvinnorna utrustas med bredaxlade powersuits och ges en siluett med raka linjer.

Madonna bär upp kostymen som ingen annan, samtidigt som hon matchar den med andra, ultrafeminina attribut precis som Grace Jones och Annie Lennox.

Männen fortsätter nästan som förut, fast med mer axelvaddar och dubiösa frisyrer.

Prince kör emellertid sitt eget race och ser till att även 80-talet inte blir utan krås och tajta kostymer.

Come as you are

Under sent 80-tal och tidigt nittiotal går Army of Lovers heta på listorna här och nere på kontinenten, och Jean Pierre Barda ser ut som om han allra helst hade varit solkungen Ludvig XIV (fast på tyngre substanser).

Samma värld, samma tid (och lite senare) men som en slags motreaktion på den sortens flamboyanta dandyism men fortfarande med en överlappande, androgyn agenda, dyker grungen upp.

Grungen börjar under slutet av 80-talet i Seattle och har som kanske främsta representant bandet Nirvana med Kurt Cobain som frontman.

Som subkultur var och är grungen full med feministiska budskap och androgyna stilval, och till exempel Cobain såg inte någon motsättning i att ha gig iförd babydollklänning och ha målade naglar (och doc Martens-kängor förstås).

Grungen lade också till en viss del grunden för den androgynitet vi vanligen ser idag på gatan och i modeuppslagen i olika magasin: avskalad och gärna lite nonchalant trasig, fast som vi kommer märka, rätt urvattnad.

Evigt ung och mager

Jag lovsjunger gärna androgynitet som koncept för den som orkar lyssna.

Hur mycket jag än lovsjunger det så är det ändå något som skorrar lite illa i bakhuvudet.

Det har att göra med att medan jag verkligen vill att androgyniteten ska vara omstörtande, på riktigt, så är den inte riktigt där ännu.

Problemet är nämligen att om man synar den i sömmarna så märker man att även den i stor utsträckning fortfarande styrs av maskulinitetsnormen där det manliga alltid är utgångspunkten.

För även om det androgyna per definition är att något har drag av både det maskulina och det feminina så är det fortfarande så att det feminina är det främmande och avvikande (Det Andra) i det androgyna idag.

Låt mig förklara vad jag menar med det.

Jag minns med all önskvärd tydlighet en Acne-reklam för ett par år sedan.

De gjorde reklam för en jacka (från deras damkollektion).

Modellen var fotografens då tolvåriga son. Ett prepubertalt barn.

Många hyllade reklamen för dess androgynitet och uppfinningsrikedom.

Själv konstaterade jag torrt att det ju var en gullig unge, men inte var det radikalt.

Ett annat exempel på samma fenomen är Jaden Smith.

Han är son till Will Smith och något utav ett fenomen på sociala medier, ett modelejon som gärna experimenterar hejvilt.

Han frontade Louis Vuittons damklädeskampanj för en tid sedan och det hela skapade mycket uppmärksamhet.

Det var vackra foton, men shockvärdet förstod jag inte när exemplen på män* som är ansiktena utåt för damklädeskollektioner snart är uppe i en sådan siffra att man lite vårdslöst kan börja säga ”otaliga”.

I sig är detta förstås ljuvligt.

Men var är kvinnor (och män) med typiskt kvinnliga attribut som höfter och bröst som får göra motsvarande reklam för sk. herrkläder?

De lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det platta & raka

Genom att bara låta prepubertala och maskulina kroppar ta plats när man bildsätter konceptet befäster man det platta och det raka som normen för det androgyna.

Det bidrar i sin tur till att cementera vår idé av den androgyna kroppen som en kropp som saknar, eller har mycket svaga, kvinnliga drag.

Och vips så är det feminina Det Andra igen. (Ett begrepp som beskriver något som radikalt annorlunda).

Det androgyna ska bära spår av både manligt och kvinnligt, men istället tenderar det till att favorisera den ena (maskulina) sidan.

Det är inte bara den androgyna kroppen som brottas med den här problematiken, utan samma tendens syns också i det androgyna klädmodet.

Upplysningens askes - nu också för kvinnor

Det androgyna vi ser i modeuppslagen idag bär tydliga spår av Upplysningen (och lite av grungen).

Det androgyna är allt för ofta smala normkroppar i bylsiga skjortor utan några dekorationer, samt någon slags byxor som är så neutrala att de inte kan reta upp någon.

Kanske har byxorna oväntat hög midja eller modellen lite längre hår à la Kurt i något herrmodemagasin, och det betecknas som “edgy”.

Det androgyna modet de senaste årtiondena har på många sätt anammat de senaste 300 årens maskulinitetsnorm: tydligt avgränsad från feminina frivoliteter och pynt.

Nog är det ju fint, målet att kvinnor ska både samhälleligt och i klädväg ges samma möjligheter som män.

Men män ges inte samma möjligheter när det kommer till garderoben.

Medan det för kvinnor är tillåtet att låna från andra sidan och “leka” mer med kläder så är det fortfarande något utav ett tabu för män att dekorera sig för mycket, att råka bli för feminina.

Då kommer ofta tillmälena som ett otidsenligt brev på posten, vilket är ett tydligt tecken på att det feminina ringaktas och att det androgyna idag inte tillåts vara sig självt, per definition: både och.

Långsamt luckras det emellertid upp och för varje färgglad kilt och brokadbyxa som jag ser i tidningarna, desto hoppfullare blir jag.

Det framtida androgyna är feminint - också.

Det är dags för det androgyna att växa upp, för det maskulina att anamma det feminina, och för det feminina att få sin del av normkakan.

Det är således hög tid att sluta hylla pyntfria collegetröjor och unisexjeans som androgyna.

Det är inget annat än smålat, oinspirerad androgynitet som lutar sig mot herrmodets trygga, normerande fästning.

Det androgyna har en feminin sida som ska ha sitt.

Därför är just dandyismen och grungen så viktiga att minnas när man talar om androgynitet.

Grungen odlade också ett rått manlighetsideal men rymde alltså Cobain i otaliga beklädnader - som dessutom kastade ett glittrande ljus över hans musikerkolleger i skogshuggarstil.

De påminner oss om att maskuliniteten inte alltid sett ut som den gör just nu, utan att den en gång varit betydligt mer tillåtande och färgglad, och att det androgyna är mer än ovannämnda smala modeller i unisexjeans.

Det riktigt androgyna är inte bara kvinnor som poserar i byxor och mc-jackor, utan det är också Kurt Cobain som obrydd stod på scen iförd klänning och gubbig flanellskjorta.

Det androgyna är mer än upplysningens estetiska askes, den är samtidigt Grace Jones röda läppstift och breda axlar.

Det androgyna är lekfullt, en explosion av färger och texturer och handlar inte om att vara återhållsam, utan om att ta ut alla svängar.

Det androgyna är med och hjälper till att luckra upp gränser och normer för hur kroppar och kläder får se ut, men samtidigt kommer androgyniteten inte att nå sin fulla potential – det fullt androgyna – och frihet förrän mannen slutar vara utgångspunkten för allt.

Den har en befriande potential, men är inte riktigt där än.

Att vara androgyn handlar inte om att vara noll eller neutral. (Det maskulina är inte neutralt trots att vi gärna ramar in det så).

Forskning visar att androgynitet och kreativitet hänger ihop, vilket inte är så förvånande.

Det androgyna handlar trots allt om att vara både och, bejakande, och är således en chans för människan att frigöra sig och få vara och se ut precis som hon vill.

Det androgyna är allt åt alla.

Det visste Kurt.

Artikeln hänger samman med Fanny Thaléns program om androgynitet, kreativitet och samhället. Lyssna på det:

Fokus på androgynitet och musik - om kropp, kön och kreativitet

Programmet är inte längre tillgängligt