LCMDF gör elektropop med ett feministiskt budskap

I dagens popvärld gäller det att hålla sig ständigt framme om man vill nå ut. Eller det här tycks vara vad trendtörstande röster inom media vill föra fram då det trummas på om följande nya grej.

Och då får man det lätt att låta som om en paus på två år skulle kännas som en evighet.

Två år är alltså vad som gått sedan den inhemska elektropop-duon LCMDF senast lät höra av sig. Men den som erinrar sig något av de tidigare hitnumren – jag menar, det är ju inte så länge sedan - är Another Sucker en lika kännspakt smittande dansdänga där Emma Kemppainens uppkäftiga sång direkt sätter agendan efter introts synttoner.

Bakom den klatschiga produktionen med de svischande syntriffarna, kan den som lystrar ana också en djupare innebörd. Eller egentligen är ana fel ord, för den slagordsmässiga refrängen är rätt tydlig.

Att Another Sucker (klicka på bilden oven för att lyssna) har ett angeläget budskap är Emma och lillasyster Mia, som står för syntar och övrigt musicerande i gruppen, inte heller sena med att lyfta fram när vi träffas i studion i Helsingfors Tölö. Det är här systrarna Kemppainen håller till när de är i hemlandet. Som sin andra hembas anger de Berlin.

Två sätt att göra popmusik på: fel och rätt

Mia Kemppainen ger bakgrunden:

- Då vi senast la ut låtarna Fooled, Procrastination 365 och Rookie, så hade vi redan börjat jobba på en skiva. Men vi jobbade då ihop med en massa andra låtskrivare och producenter, för vi tänkte att det är på det här sättet vi ska göra popmusik.

Sedan visade det sig ändå vara fel sätt. De insåg att de från början hade gjort helt tvärtom, det vill säga gjort allting själva. Så systrarna beslöt att börja om från början, producerade de mesta själv och skrev allting själv, så att de skulle låta som dem själv.

Nu låter det ju som vi, så det var ett bra val.

Mia Kemppainen

Texten förmedlar den rådande situationen

När sedan Emma hakar på, blir associationen till texten i Another Sucker uppenbar:

- Den här bakgrunden till att vi varit två år borta, speglar sig egentligen ganska mycket i vår nya singel, berättar hon, för den kommer ur en situation då det var många – främst män – som hade åsikter om hur vi sku låta och hur vi ska göra med vår karriär.

- Och vi kände att vår egen röst och vision inte hördes tillräckligt tydligt, så låten handlar just om den där känslan då nån försöker förklara för en vad man ska göra. Men innerst inne vet man själv att det här är min grej och det här ska jag köra med, slår Emma fast.

Frustrerande dröjsmål och musikindustrins oskrivna lagar

Det var ju för ungefär tio år sedan som LCMDF – eller Le Corpse Mince de Francoise som de till en början kallade sig – först slog igenom i indiepop-kretsarna och de talades allmänt inom media att det här kan bli Finlands följande stora grej inom musiken.

Nu kan man tycka att det stora genombrottet har låtit vänta på sig även om gruppen har haft hyfsade singelframgångar och turnéerna har sträckt sig runt om i Europa och även Japan. I bakgrunden finns en viss frustration över musikindustrins oskrivna lagar och diverse management-strul, som systrarna berättar om.

Sådant här ledde bland annat till dröjsmål med debutplattan. Nu har systrarna lärt sig mera, men det som Emma Kemppainen särskilt vill lyfta fram är hur förändringar inom musikbranschen på senare år har påverkat deras situation:

- Ja, hela industrin är ju på det viset lite råddig, menar Emma, det talas om att albumet har dött, att folk inte längre orkar lyssna på ett helt album. Samtidigt krävs det ändå ofta ett album, för att man ska få festivalspelningar och så.

I Finland förväntar sig rockmedia fortfarande album

I synnerhet i Finland verkar det vara så. Vilket märktes just i början av karriären när man bara hade några låtar ute och debutalbumet lät vänta på sig – av ovanstående orsaker.

- Ingen annan verkade bry sig så mycket, för vi är liksom ett internet-band på det sättet att vår publik laddar upp en låt och lyssnar, och sen en till, berättar systrarna.

- Det är liksom mest finsk media, som har tyckt att vi måste ha ett album för att bli tagna seriöst. Men vi har ju hållit på och jobbat ett tag och gett ut musik hela tiden, så man får bara strunta i vad gubbarna säger, menar Emma Kemppainen.

Vi undrade liksom, att vad handlar det här nu om? Men det var då, nu känner vi ju till musikindustrin väldigt bra.

Mia Kemppainen

Mia i sin tur medger att det har funnits en viss press på att ge ut album, men även om det från olika håll har antytts om dröjsmål, så har LCMDF själva inte känt det så:

- Vi kände inte att det drog ut för vi hade så bråttom hela tiden med att spela och skriva musik, så vi såg inga problem när det började ställas krav från alla håll.

- Vi undrade liksom, att vad handlar det här nu om? Men det var då, nu känner vi ju till musikindustrin väldigt bra, konstaterar Mia Kemppainen.

Med det här sammanfattar hon också någonting väsentligt om vad nya singeln Another Sucker handlar om. Men innan vi går vidare in på den , vill jag återknyta till det som Emma Kemppainen tidigare var inne på om att bli tagen seriöst av rockmedia.

Elektropop - en främmande genre i Finland?

För nu representerar LCMDF med sin elektro-pop en genre som har setts som rätt så främmande inom den finska musikvärlden. Även om det här på senare tid har börjat förändras. Eller?

Åtminstone då vi började år 2007 var vi väldigt annorlunda, berättar Mia, ingen hade nånsin sett något liknande i Finland och därför stötte vi på en hel del motstånd också. Speciellt från rockmedia.

Fortfarande tycker Mia att de går lite mot strömmen när det kommer till att passa in i Finland. Men i mycket har det gått framåt och folk hittar nya band snabbare på webben, precis som artisterna själv kan distribuera sin musik där.

Emma tar igen fasta på den nya singeln:

- Jag tror att det hörs på vår nya singel nu, och på det kommande albumet kommer det att höras, att vi har lärt oss under våra tio år i industrin att skriva och producera. Men samtidigt vill vi föra fram att vi inte vill göra några kompromisser med hur vi vill låta.

"Män som vet bäst"

Det är också det här som Another Sucker handlar. Men det är inte heller första gången som LCMDF är inne på dylika tankebanor; redan på en tidigare singel, Rookie, gick man ut med att, ”kom inte och försök sätta oss på plats, vi är inga nybörjare” (läs: rookie och klicka på bilden för att lyssna).

Så det här med ”män som vet bäst” i musikbranschen är tydligen ett nog så vanligt fenomen, som de vill lyfta fram?

- Nå, jag sku säga att det inte bara handlar om musikindustrin, menar Emma Kemppainen, också från filmindustrin finns ett tydligt exempel, helt nyss kommet.

I samhället i allmänhet är det här ett tema som nu behandlas för första gången och det är bra att de här sakerna lyfts fram, påpekar systrarna.

- Vi har visserligen sjungit om såna här teman också tidigare och det handlar ju nog om sånt som vi har gått igenom, så såna här saker måste vi sjunga om.

"Feministisk #metoo-elektro"?

Nåja, men kan man då möjligen vänta sig en liknande anknytning till den aktuella me too-rörelsen, som ett vidare tema för den kommande skivan? Undrar jag och försöker mig på en braskande slogan i stil med ”feministisk #metoo-elektro”.

Mia Kemppainen är lite tveksam:

- Nå, vi försöker ändå alltid sätta musiken i första hand och det känns som att, eftersom man är feminist, så… präglas musiken och den människa man är av den här rörelsen, säger hon lite trevande och fortsätter.

- Ibland känns det som att, om man inte sku vara kvinna, sku det kanske inte…

Jag känner också att även killar i industrin borde få frågan om dom är feminister och om dom gör feministisk musik.

Emma Kemppainen

Ungefär här kommer hon av sig och Emma tar vid:

- Jag känner att det är lite av en självklarhet att vår musik är feministisk, eftersom vi är feminister. Och jag känner också att även killar i industrin borde få frågan om dom är feminister och om dom gör feministisk musik.

- Det som Mia försökte förklara, tror jag, handlar om att det finns ett visst ansvar som kvinna, att vara den där starka förebilden.

- Och om man är en stark förebild, hakar Mia på, så heter det genast att: ”ååh, det där är feministmusik”, bara för att man är en stark kvinna. Vilket är helt skrattretande.

Feminismen är en mångfacetterad fråga

Mia har dock ingenting emot att deras musik blir kallad feministmusik. Men att till exempel använda sig av me too-rörelsen för att föra fram sin egen musik, är väldigt långt från LCMDFs tänkesätt.

- Alla våra låtar handlar ju om våra personliga erfarenheter, menar Emma, det vill säga om hur det är att vara… vi.

Med andra ord, kvinnor i den moderna musikbranschen, som Mia konstaterar.

- Och då är man en del av movementen.

Så på det hela taget är det feministiska budskapet mycket mer mångfacetterat för dessa kvinnliga musiker än vad som går att sammanfatta i någon sådan slängig fras som jag föreslog.

Dylika slogans tar man definitivt avstånd ifrån. Men sammanfattningsvis har Emma i alla fall en lämplig replik:

- Om någon känner att hen får kraft av vår musik, så är det bara ett plus.

Bra så.

Vad gäller kommande planer för år 2018, så berättar systrarna att de ännu under våren har en till ny singel på kommande och på hösten ska albumet vara ute. Däremellan gäller spelningar under sommaren både hemma och utomlands, men några desto noggrannare detaljer kan de inte ännu avslöja.

Här kan du lyssna på intervjun:

Vega Dag: 29.03.18 Vega Dag LCMDF

Programmet är inte längre tillgängligt