NHL-kolumnen: Kanadas blickar riktas mot Toronto och Winnipeg – är det äntligen dags för hockeyns hemland att vinna Stanley Cup?

1993 vann Montreal Canadiens Stanley Cup. Det var 16:e gången ett kanadensiskt lag vann Stanley Cup på 25 år. Samtidigt var det också den senaste gången som Stanley Cup-trofén landat i Kanada. I vår är det Toronto och Winnipeg som försvarar hockeyns hemland i slutspelet. Auston Matthews och Patrik Laine...

Sju långa långa år har det gått sedan Vancouver Canucks var senaste kanadensiska lag att spela i Stanley Cup-final.

Och trots att Brittish Columbia på den västra sidan om klippiga bergen ofta ses som nästan sitt eget land, så är det lönnlövsflaggan som vajar för vinden på Stilla havets strand.

2011 var året då Sedin-tvillingarna på toppen av sina karriärkurvor skulle vinna Stanley Cup med stöd av bland andra, Ryan Kessler, Christian Ehrhoff, Roberto Luongo och Sami Salo. Och hämta pokalen tillbaka till Kanada efter en (då) oändligt lång väntan på 18 år.

Tim Thomas, Patrice Bergeron, Zdeno Chara, Brad Marchand, Mark Recchi med flera i Boston Bruins ville ändå annat. Serien gick till match nummer sju och där var Boston klart bättre med 4-0.

Vancouvers rykte om att vika ner sig fick sin bekräftelse bland alla som älskar att kritisera laget från den västra sidan av Klippiga bergen. Men match nummer sju i Stanley Cup-finalserien har under 2000-talet varit lika oöverkomlig även för övriga kanadensiska lag som tagit sig så långt.

Calgary, Edmonton och Ottawa har mött samma öde under 2000-talet

Calgary Flames förlorade finalmatch nummer sju mot Tampa Bay Lightning år 2004. Två år senare var det Alberta-grannen Edmonton Oilers som i finalseriens sjunde match tvingades ner på rygg av Carolina Hurricanes (Carolina och Edmonton i final – hur låter det i dag?).

I båda fallen var det en finländsk målvakt som stod som förlorare. Miikka Kiprusoff 2004 och Jussi Markkanen 2006. Hockeypuritanerna nickade menande. Precis som till det att bröderna Sedin var killarna som skulle ta Vancouver till Stanley Cup-seger våren 2011..

Ottawa Senators är det fjärde kanadensiska laget sedan Montreals seger 1993 som tagit sig till final. År 2007 var ändå Teemu Selänne, Ryan Getzlaf, Corey Perry, Scott Niedermayer och Chris Pronger i Anaheim på tok för starka för Ottawa: 4-1 i matcher.

Ottawas svenske kapten Daniel Alfdredsson kunde i alla fall ingen den gången peka på: Fantastiska 14+8 på 20 slutspelsmatcher och 4+1 i de fem finalmatcherna för Göteborgskillen.

Är det Kanadas skattemyndigheter som bär skulden?

Ofta sägs det att i och med att Kanada har en strängare inkomstskatt än USA, så är det svårt att få de riktigt stora och dyra stjärnorna att spela till Kanada.

I USA har ändå varje delstat ett eget system för att indriva inkomstskatt, så det är inte alls så entydigt som det kan låta. Det som i alla fall är klart är att spelaren får mest i hand av sin bruttolön om han spelar i staten Florida.

Däremot bestäms också lönerna för spelare i kanadesiska NHL-lag av värdet på USA-dollarn. Så fast till exempel Connor McDavid i Edmonton får sin lön i kanadensisk valuta, så är det USA-valutan som bestämmer hur många lönnlövsdollar Oilers betalar till sin och hela NHL:s största stjärna.

Eller är Kanada för fattigt och tråkigt?

Och ser man på laguppställningarna i NHL, nu då lönetaket bestämmer hur mycket ett lag får kosta så är det nog framförallt konsten att använda sina dollar – mer än mängden – som bestämmer hur konkurrenskraftig lagets trupp är i praktiken.

New York Islanders betalar näst mest lön i medeltal till sina spelare och är långa vägar från allt vad slutspel heter. Nashville Predators är nummer 20 av 31 lag då man räknar lönemedeltal och är kanske största favorit till att vinna Stanley Cup den här säsongen.

Dessutom är Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens båda två i NHL:s topp-tre då det gäller klubbens värde. Bara New York Rangers är rikare.

Rangers, Canadiens, Maple Leafs... Pengar och framgång behöver inte vara bröder.

Så finns ännu teorin om att spelarna inte vill bo i det tråkiga, ödsliga och svinkalla Kanada. Tror inte att det finns många som tycker att Vancouver, Toronto och Montreal är tråkiga städer.

Och ser man på den kallaste av kalla NHL-städer – Winnipeg – så är det väl inget större fel på Jets-truppen för tillfället?

Kanada vinner ändå alltid

När Montreal Canadiens som senaste kanadensiska lag vann Stanley Cup 1993 så var det bara sex stycken spelare i laget som inte kom från Kanada. Tiderna har förändrats, men ännu också har NHL en mycket stark kanadensisk prägel

Säsongen 2017-2018 spelar sammanlagt 437 kanadensiska spelare i NHL:s 31 lag. I procent uttryckt har 45,7 % av alla spelare i NHL kanadensiskt pass.

Och fler skulle det dessutom kunna vara. Av de 257 USA-medborgarna, som är den näst största gruppen (26,6 %) finns många – exempelvis Zach Parisé – som i stil med Brett Hull i allra högsta grad har ett stort lönnlöv i sina hockeygener.

Men hur som helst, Kanada fortsätter att dominerar som den mest representerade nationaliteten i NHL. Också den kommande Stanley Cup-mästaren kommer att ha cirka 10 stycken kanadensare i sin trupp.

Om till exempel Nashville vinner, så kommer åtta av truppens 24 spelare från Kanada. En annan storfavorit, Tampa Bay Lightning, skickar ut 12 kanadensare på isen i sina matcher.

Och den som följer med NHL vet att väldigt mycket i bevakningen handlar om individer. Av de senaste 20 spelarna som vunnit Conn Smythe Award – priset som slutspelets bästa spelare – har hela 14 stycken varit från Kanada.

Inget lag har någonsin heller vunnit Stanley Cup utan många starka kanadensiska spelare – ofta har de kallats för lagets kärna.

Så Kanada och kanadensare kan egentligen alltid slå sig för bröstet, oberoende av vilket lag som vinner Stanley Cup.

Det blir mindre muntert om man bara talar lag – kanadensiska NHL-lag. Flopp på flopp på flopp.

Framgång byggs uppifrån och ner

Mycket har talats om att åtminstone Edmonton, Toronto, Montreal, Vancouver och Ottawa helt enkelt lider av dåligt ledarskap. Alla lag har gjort sina egna misstag men den gemensamma nämnaren är att man ständigt har försökt få allt fixat nu och här. Utan tålamod att bygga framåt.

Edmontons galenskaper är i sin egen klass. GM Peter Chiarelli & Co vet å ena sidan att med Connor McDavid i laget så finns alla chanser till stora framgångar, men å andra sidan så vet man helt tydligt inte ett hurdant lag kronjuvelen behöver omkring sig.

Annars kan man inte förklara djupdykningen i år jämfört med förra säsongen.

På den här fronten har Toronto, Winnipeg och också Calgary under de senaste säsongerna verkligen karpat upp sig. Trion har har balanserade spelatrupper med mängder av talang och coacher med full förståelse för vad vinnande hockey i dag betyder och kräver.

Ledarskapet börjar med tre kloka General Managers i Torontos Lou Lamoriello, Winnipegs Kevin Cheveldayoff och Calgarys Brad Treliving. Coachtrion Mike Babcock (Leafs), Paul Maurice (Jets) och Glen Gulutzan (Flames) är också framförallt trovärdiga och moderna ledare. Lite kul faktiskt att Babcock är den i gänget som i dagens värld verkar mest ”old school”.

För Calgary blir säsongen tills slut en besvikelse utan slutspel, men när laget spelar på topp så är det verkligt bra hockey som Flames levererar.

Toronto och Winnipeg går däremot mot slutspel med flaggan i topp. Både spelsystemet och spelartruppen håller hög kvalitet.

Gör hemmaplan trycket för stort?

Alldeles särskilt i Kanada krävs det kvalitet hela vägen från GM till fjärde kedjans grinder om man skall nå framgång. Så stor är NHL-hockeyn norr om gränsen till USA. Det var den i och för sig redan då Canadiens vann 1993, men pressen som i dag speciellt via alla nya mediakanaler riktar sig mot varenda individ i varenda kanadensiskt NHL-lag är på en närmast vanvettig nivå.

Samma kille som till exempel i en amerikansk NHL-stad bara njuter av uppmärksamheten och förväntningarna som följer med arbetet kan helt tappa andan av de enorma kraven och bevakningen i Kanada.

Topparnas höjd och dalarnas avgrund blir totalt orimliga. Det som skall ge positiv styrka kan istället få såväl ledare som spelare att krympa.

Speciellt tufft är det för en kanadensare att bevisa sig som profet i sitt eget land. Inte alls otänkbart att just den så kallade extra spelaren – hemmafansen – de facto hindrar kanadensiska NHL-lag från att vinna Stanley Cup.

Ingen klarar av för mycket kärlek – speciellt sådan som när som helst kan slå över i hat.

Kanske Auston Matthews och Patrik Laine kan hjälpa?

Så möts de igen – Auston Matthews och Patrik Laine. Åtminstone i kanadensisk media och på kanadensiska hockeyforum.

Då endast Toronto och Winnipeg av de kanadensiska NHL-lagen kommer att spela slutspel i vår så är det inte en speciellt långsökt gissning att Matthews-Laine-snacket kommer att nå mycket höga höjder i provinsernas land den närmaste tiden.

Vi vet alla hur väl ettan och tvåan från draften 2016 har gjort ifrån sig under sina två första säsonger. Hur de har både motsvarat och överträffat alla enorma förväntningar.

Faktum är att både Matthews och Laine tycks växa som spelare i takt me de hockeygalna hemmafansens och hemmamediernas förväntningar. Det kommer att bli helt galet om duon levererar stort i det annalkande slutspelet.

Matthews var dessutom redan förra våren Torontos bästa spelare i slutspelet. Laines Winnipeg blev som bekant utanför. Nu är båda killarna och båda lagen bättre och mognare.

Både Toronto och Winnipeg spelar vinnande ishockey för tillfället. Båda lagen kommer också att redan i sin egen division stöta på verkligt hårda utmaningar. För Toronto gäller det att ta sig vidare från en division med Boston och Tampa Bay. Winnipeg har Nashville framför sig om laget klarar av första rundan.

Samtidigt så är det fullt möjligt för såväl Toronto som för Winnipeg att utmana favoriterna och gå till konferensfinal. Då blir det stort liv i luckan. Då finns chansen på en Stanley Cup-finalserie mellan Toronto Maple Leafs och Winnipeg Jets.

Kanada mot Kanada – det skulle vara stort. Galet.

Kanske det behövs två unga profeter från främmande land för att Stanley Cup-pokalen skall landa i Kanada igen?