Först tog de mamma och pappa – Laura och Amanda Hietala vill veta vad som hände släktingarna som försvann under militärdiktaturen

Två kvinnor sitter och väntar i ett nedgånget hus i skuggan av träden. De har tre små flickor med sig. Den ena kvinnan är finländsk. Hon heter Hanna Hietala. Hon är farmor till två av flickorna.

Det är söndagen den 22 maj år 1977. Klockan närmar sig tolv på dagen i småstaden San Andrés de Giles.

Plötsligt kör en kolonn med mörkgröna personbilar och flakbilar in på gården.

Beväpnade soldater tar sig ur bilarna.

Argentina har styrts av en militärdiktatur i ett år vid det här laget. Familjen Hietala har redan länge vetat att det finns skäl till oro, eftersom småflickornas föräldrar är vänsteraktivister som motsätter sig militärjuntan i landet.

Föräldrarna har försvunnit bara två dagar tidigare.

I militärjuntans ögon är också kvinnorna skyldiga.

Soldaterna tränger sig in huset och griper kvinnorna. Det hörs skottlossning och explosioner från gården, berättar grannarna senare.

Det är möjligt att Hanna Hietalas liv tar slut här.

Soldaterna lägger småflickorna Laura, Amanda och Silvia i en säck och för bort dem.

I militärjuntans ögon är också kvinnorna skyldiga

Mer än 40 år senare sitter Laura och Amanda Hietala tysta i en bil. Den ena av systrarna är mörk, den andra blond.

Laura och Amanda har länge letat efter information som skulle hjälpa dem att skapa en bild av det förflutna. De stöder sig på ögonvittnesskildringar från tiden efter kidnappningen.

Laura och Amanda går fortfarande dörr till dörr och letar efter ögonvittnen. Människor som skulle veta något. De vet att mamma och pappa fördes bort i småstaden Vicente Lopez, strax norr om Buenos Aires.

Mamma Estela och pappa Vilho hör till tiotusentals människor som förgick under militärdiktaturens år i Argentina. Det rör sig om fler än 30 000 människor som försvann mellan åren 1976–1983.

Tidigare har det känts för tungt för Laura och Amanda att besöka platsen där deras föräldrar försvann, men nu är tiden mogen.

De vuxna döttrarna har bestämt sig för att utreda vad man i dag kunde få fram om mammans och pappans liv.

De vill också veta om Finland kan hjälpa dem att hitta farmor Hanna som inte hade avsagt sig sitt finländska medborgarskap efter 40 år i Argentina.

Då Hanna Väyrynen lämnade Finland för Sydamerika hade Argentina en blomstrande tid bakom sig.

Landet erbjöd mark och arbete för invandrare – och de kom i mängder från alla hörn i Europa. Snart var en tredjedel av Buenos Aires-borna europeiska invandrare.

I början av 1930-talet nådde den globala ekonomiska recessionen Sydamerika. I september 1930 utspelade sig en militärkupp. En sådan skulle utspela sig i landet under varje decennium fram till 1970-talet.

Den 20-åriga Hanna tänkte ändå högst antagligen inte i första hand på politik då hon bestämde sig för att följa sina syskon till Buenos Aires. Hon hade livet framför sig.

Det var inte ett ovanligt beslut hon tagit. Hungern var en vanlig gäst hemma i de fattiga stugorna i Juga i norra Karelen. Flera finländare hade gått samma väg före Hanna.

Hannas halvsyster Eeva hade grundat en framgångsrik skönhetssalong i Buenos Aires. Den besöktes av de välbärgade i staden. Affärerna löpte så bra att det blev över pengar att skicka hem till Finland.

Hon hade livet framför sig

Det behövdes hjälp i salongen – och den fanns att tillgå i hembyn Matara i Juga i norra Karelen. Hanns tvillingsyster Helmi reste till Bueno Aires – Hanna följde strax efter.

Systern Helmi återvände till Finland efter några år, men Hanna blev kvar och jobbade på i salongen trots att de starka kemikalierna förorsakade eksem på armarna.

Livet består inte enbart av arbete. I Buenos Aires träffade Hanna en man vid namn Tuure Hietala – finländare liksom Hanna.

Tuure hörde till idealisterna som flyttade till den finska utopikolonin Penedo i Brasilien, men han flyttade senare till Argentina.

Tuure jobbade på den finska ambassaden i Buenos Aires då paret träffades.

De gifte sig 1941. De fick två söner – Reino och Vilho. Hemspråket i familjen var finska men pojkarna blev argentinska medborgare.

Tre årtionden senare aktiverade sig pojkarna politiskt vilket ledde till att sex familjemedlemmar försvann.

Hanna Hietala var inte politiskt aktiv, men både Reino och Vilho blev fackföreningsaktiva och medlemmar i det marxistiska Revolutionära arbetarpartiet PRT.

Argentina var djupt polariserat. Speciellt den yngre generationen i landet hade inspirerats av den kubanska revolutionen, precis som på andra håll i Latinamerika.

Den ideologiska kampen fördes också med vapen. Flera beväpnade gerillagrupper stred mot Juan Peróns populistiska regering.

Peróns död i juli 1974 inledde nedräkningen till militärkuppen. Peróns tredje fru Isabel tog då över makten. Under ”Isabelitas” tid vid makten eskalerade det politiska våldet i landet och dödspatrullerna som jagade vänsteraktivister spred skräck.

Pojkarnas mor blev tvungen att välja sida

I detta kaos tog militären över makten i mars 1976. Statens våld mot oliktänkare ökade. Studerande, konstnärer, fackföreningsaktivister förföljdes. Alla som inte stödde militärdiktaturen var i skottgluggen.

Pojkarna Hietala och deras familjer gick under jorden. Deras mor var också tvungen att välja sida.

Så här beskriver Hietalas familjebekanta Luis Mattini, vänsteraktivist och författare, Hanna Hietala i sin bok Los Perros:

Jag ser dona Ana sitta i kökshörnet i det gamla huset på gatan Tres de Febrero. Hon talade inte mycket och hon betonade orden på ett svårförklarligt sätt som blev till då finskan gick över till spanskan. Hon hade en intelligent blick, som tillät en glimt av djupet i hennes själ.

Sönerna säger att Hanna blev någon typ av aktivist. Hennes hem blev en mötesplats.

Familjen fick ett smakprov för vad komma skall då Vilho blev gripen år 1975. Då aktiverade sig ”lejonmodern”, som författaren Mattini kallar Hanna Hietala.

Hon aktiverade sig med mödrar som krävde att de politiska fångarna skulle släppas fria. Hon reste, knöt kontakter och gjorde allt för att få sin son ut ur fängelset.

Efter några månader blev Vilho frigiven. Han utvisades till Finland. Mamma Hanna skrev till sin bror i Finland.

- Jag tackar Gud för att min son nu är fri. På mina utfärder har jag träffat mödrar som sorgsna men torrögda saknar sina söner och döttrar.

Hanna reste till Finland efter sin son.

Jag tackar Gud för att min son nu är fri

Vilho tillbringade några månader i Finland med att förbereda det underjordiska arbetet för en socialistisk revolution i Argentina, som han skulle ta del av då han återvände till Argentina.

Hanna skulle försöka övertala sin son om att det var klokast att stanna i Finland och försöka få sin fru och lilla dotter till pappas föräldrars hemland.

Hannas och Vilhos vägar korsades veterligen aldrig i Finland. Då Hanna återvände till sitt hemland hade Vilho redan återvänt till sitt – Argentina.

Hanna trodde att sonens finska medborgarskap skulle skydda honom från militärjuntans terror.

Hon hade fel.

Laura Hietala torkar ögonen. Hon har nyss träffat en man som kan veta en del om vad som hänt vid farmors hus för snart 41 år sen.

Framför allt minns mannen de tre små flickorna som stoppades i en säck. Flickorna var Laura, systern Amanda och deras kusin Silvia.

Mannen heter José Estrella. Han var 11 år gammal då hans pappa hittade säcken i maj 1977.

Laura och Amanda har länge vetat om att mannen finns och vetat hans namn. De har flera gånger kört till San Andrés de Giles för att tala med någon som skulle komma ihåg händelserna som utspelade sig på 70-talet. Men de har inte vågat knacka på dörren.

Nu är det dags.

Då José Estrella berättar sin historia, blir bilden av familjen Hietalas historia tydligare. Kidnappningen av farmor och flickorna har ägt rum söndagen den 22 maj. Estrella är säker på det, eftersom han kommer ihåg att han följde med sitt favoritlag Bocas viktiga match på tv.

Estrella talar inte om att säcken hittades i en ugn som användes för att bränna tegel. Det kan hända att det är för tungt för honom.

Det finns olika versioner av berättelsen.

Enligt en version skulle en soldat ha knackat på hos Estrella och sagt till honom att rädda barnen. I en annan version är det Estrella som från ett buskage följt med händelserna för att sedan rädda barnen

Det är möjligt att soldaterna lämnade flickorna i ugnen för att dö.

Det är också möjligt att de genom flickorna försökte locka fram släktingar som var efterlysta.

Lauras och Amandas föräldrar Vilho och Estela behövde man inte längre försöka locka fram. De hade redan blivit bortförda, två dagar tidigare då paret var på väg till ett politiskt möte.

Det är sannolikt att paret Hietala endast trodde att de var på väg på ett möte. Möteskallelsen var sannolikt förfalskad för att militären skulle kunna fånga aktivister.

Bebisen Laura var så liten att hon och storasyster Amanda fick stanna hos farföräldrarna. Vilho och Estela skulle inte vara borta länge eftersom Estela fortfarande ammade.

Då föräldrarna närmade sig mötesplatsen – en bar – körde en stor grupp bilar av märket Ford fram till dem. Soldaterna omringade Estela och Vilho och grep dem.

Den enda överlevande i familjen Hietala förutom flickorna, var Hanna Hietalas äldsta son Reino.

Det var Reino som hämtade de tre flickorna från tegeltillverkaren Estrellas hus efter att mormor och farmor förts bort. Flickorna grät. Amanda ropade på mamma.

Reinos brorsdöttrar Laura och Amanda hamnade efter många svängar hos sin mammas moster i staden Zárate. Reino hade tänkt ta sin familj till Finland.

Han tog kontakt med Tapio Leskinen i Buenos Aires. Leskinen var pastor i Sjömanskyrkan och Reino kände honom sedan tidigare eftersom mamma Hanna brukade delta i den finskspråkiga gudstjänsten.

Leskinen hjälpte familjen Hietala med att skaffa fram resedokument så att familjen kunde fly till Finland.

Ambassadören Klaus Castrén förhöll sig skeptiskt till politiska flyktingar. Sjömanspastorn Tapio Leskinen säger till Yle att Castrén förbjöd honom från att hålla kontakt med familjen Hietala.

I Utrikesministeriets arkiv hittas ett dokument där Castrén ger snabbt efter militärkuppen order och riktlinjer för hur ambassaden ska förhålla sig till personer som söker hjälp där.

Utrikesministeriet hade hemligstämplat dokumentet som daterats juli 1976

Regeln innebar att okända personer inte fick släppas in i kansliet. Ambassadören motiverade beslutet med att 27 chilenska flyktingar nyligen hade sökt politisk asyl i Kanadas ambassad i Buenos Aires.

En orsak bakom det strikta regelverket kan vara att finska staten hade ett handelsrelationer med Argentina. År 1978 sålde Finland en isbrytare till Argentina och några år senare undertecknades ett vetenskapligt och ekonomiskt samarbetsavtal.

De diplomatiska relationerna mellan Finland och Argentina bröts inte i något skede.

Laura och Amanda förlorade förutom sina föräldrar och farmor också sina morföräldrar. De fördes iväg från sitt hem i Zárate samma dag som mamma och pappa försvann.

– En familj förstördes på två dagar, säger Laura

Hon tror inte att de anhörigas kvarlevor någonsin kommer att hittas eftersom de högst sannolikt fördes på en så kallad ”dödsflygning”.

Militärjuntans soldater drogade fångar och kastade dem i havet från flyg eller helikoptrar. Målet var att se till att människorna ”bara skulle försvinna”.

I dag vet vi att dessa flyg gick av stapeln på onsdagar.

Farmor Hanna Hietala tros ha dött snabbt efter att hon fördes bort, så det finns hopp om att hitta hennes kvarlevor.

- Då skulle det finnas en grav där jag kan sörja, säger Laura.

Systrarna Hietala känner att diktaturen är fortfarande närvarande i deras liv eftersom de skyldiga inte blev dömda för sina brott. De har dragit den argentinska staten inför rätta, men processen är långsam.

Domstolen tar upp fallet år 2020.

Snart efter att diktaturen fallit införde Argentina en rad amnestilagar. Lagarna stoppade rättsprocesserna mot personer som misstänktes för brott mot mänskliga rättigheter. Rättegångarna kom i gång år 2003 då amnestilagarna slopades.

Fallet Hietala utgör en del av den så kallade Campo de Mayo-rättsprocessen. Fallet berör de offer som försvann i samband med operationer som utfördes av personal vid basen Campo de Mayo, som ligger strax norr om Buenos Aires. Fallet är ytterst svårt eftersom få fångar som vistats i militärbasen som gjorts om till tortyrcenter överlevde.

Därför finns det få vittnen

Finlands ambassad i Argentina fick veta om den finländska medborgaren Hanna Hietalas försvinnande två veckor efter händelsen. Ambassaden och Utrikesministeriet har längs åren flera gånger bett Argentina om att få information om Hietala.

De har inte fått någon information. Finland har ändå inte tagit till hårdare metoder som rättsprocesser eller krav på utlämning av misstänkta till Finland.

Flera andra EU-länder har valt en annan väg. Sverige har krävt att en argentinsk ex-officer ska utlämnas till Sverige för att svara på åtal på grund av anknytning till en svensk medborgare som försvann. Det rör sig om det mycket omtalade fallet med svensk-argentinska Dagmar Hagelin, som försvann i januari 1977.

Samma officer har i Frankrike blivit dömd i sin frånvaro för mordet på två franska nunnor.

I mars 2018 bad Laura och Amanda Hietala om att den finska staten skulle delta i grupptalan för att få fart på rättsprocessen. Utrikesministeriet har inte kommenterat fallet.

Laura Hietala fick veta om sina finländska rötter i skolåldern. Hon minns att hon var glad för att hon hade släktingar på andra sidan jorden

Hon kommer ändå inte ihåg när hon fick veta om att det inte är hennes biologiska föräldrar som uppfostrat henne, utan släktingarna till en försvunnen mor.

Det kan bero på att det aldrig varit någon hemlighet i familjen.

Laura och Amanda har behandlat sin familjehistoria på olika sätt. Laura är känd i sin hemstad som en aktivist och människorättskämpe. Hemma hos henne samlas människor som förlorat sina kära under diktaturen och de som själva blivit torterade.

Amanda är tystare, men talar öppet då hon litar på den som ställer frågor.

Systrarna delar på arbetet.

- Jag talar för oss båda – och för våra försvunna släktingar, säger Laura.

I dag bor Laura och Amanda med sina familjer i Zárate, där också farmor Hanna Hietala bodde. Laura har tre söner, Amanda har en liten dotter.

De håller kontakten med släktingarna i Finland, med farbror Reino och farmor Hannas släktingar. Det händer att de får besök från Norden.

- Farmor önskade att hennes barn och barnbarn skulle bevara banden till hennes hemland, säger Laura.

Laura värnar om familjens traditioner genom att bo i det hus därifrån mamma Estelas föräldrar försvann år 1977.

Framför huset finns en skylt som staden låtit sätta upp. Den påminner människorna om de människorättsförbrytelser som hänt där.

Artikeln bygger på Jaana Kanninens artikel "Ensin vietiin äiti ja isä" för Yle Uutiset. Läs artikeln här.