”Jag är överväldigad och glad!” - Åsa Stenvall-Albjerg tilldelas Svenska folkskolans vänners kulturpris
Under sina många år som skrivarkursledare har Åsa Stenvall-Albjerg lotsat otaliga skribenter i skrivandets konst och hon har också sett flera framgångsrika författare stiga fram ur leden.
I dag belönas Åsa Stenvall-Albjerg med Svenska folkskolans vänners kulturpris på 15 000 euro för såväl sina insatser som inspirerande och populär skrivarkursledare som för sin insiktsfulla essäistik om finlandssvensk och nordisk litteratur.
SFV:s Kulturpris utdelas ur Signe och Ane Gyllenbergs fond, instiftad år 1965 av kommerserådet Ane Gyllenberg. Enligt statuterna ges priset ”för väl utförd gärning Finlands svenska kultur till fromma”.
Prismotiveringen lyder i sin helhet:
"Kulturpriset 2018 går till författaren, essäisten, litteraturvetaren och skrivkursledaren Åsa Stenvall-Albjerg. Med sin kunskap, klokhet och passion för litteratur har Åsa i fyrtio år inspirerat och undervisat såväl ordälskare som blivande författare på vägen till publicering.
Hon har ständigt förnyat sig, och i ett parallellspår även forskat och skrivit insiktsfulla och djupa essäer om nordiska och finlandssvenska författare. Åsa Stenvall-Albjerg har varit oumbärlig för många litterära debutanter och bidragit till den aktningsvärda standard som vår finlandssvenska litteratur har idag."
Åsa Stenvall-Albjerg är givetvis överväldigad och glad över att få denna erkänsla för ett långt och enträget arbete:
- Detta arbete har jag dock inte gjort ensam, utan tillsammans med oerhört många skribenter och andra författare genom åren.
Pionjär med skrivarkurser i Svenskfinland
Åsa Stenvall-Albjerg kom till Finns folkhögskola som modersmålslärare år 1989 och sju år senare blev Åsa ansvarig för att hålla skrivarkurser.
- Min kollega Kerstin Romberg lade fram idén om en skrivarkurs, och när vi satte igång med skrivarkurser på Finns år 1996 fanns det inte särdeles många motsvarande kurser i Svenskfinland eller i Finland överlag.
I Sverige fanns det redan på 1960-70-talet olika former av skrivarcirklar och skrivargrupper som fick stå som inspirationskällor och modell för Åsas kommande arbete.
- En legendarisk skrivarkursledare var den svenska författaren Sandro Key-Åberg, som ofta gästade Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag och min man Asger arbetade under några år kring decennieskiftet 1970-80. Vid det här laget hade skrivarkurserna redan utvecklats till en populär författarskola.
I begynnelsen var skrivarkurserna på Finns folkhögskola heltidskurser med undervisning och praktiskt arbete fem dagar i veckan.
- Till en början kom många kursdeltagare från Sverige, eftersom konkurrensen om en plats på någon av de svenska utbildningarna var så pass hög att de inte kommit in på en utbildning där.
Igångsättare och inspiratör
Bland Åsa Stenvall-Albjergs otaliga skrivarkurselever från närmare fyra decennier tillbaka finns också ett antal skribenter som nått över publiceringströskeln och som idag är etablerade och hyllade författare, bland dem Maria Turtschaninoff, Henrika Andersson och Mia Franck.
Åsa vill dock tona ner sin insats och vill på inget sätt ta åt sig äran:
- Skrivarkursernas mål och syfte är inte primärt att kläcka ut professionella författare. Det handlar om så mycket mer: om människors möjligheter att inse sin potential, inse att de har berättelser inom sig som de kan föda fram och utveckla. Där är jag en hjälp på vägen som kan få dem att inse sina egna resurser och möjligheter, sitt eget språk, sina egna ord. Det krävs tålamod, tid och ork att ha fokus på och en brinnande vilja att fortsätta på egen hand.
Vid sidan av dem som gett ut sina böcker på etablerade förlag finns också ett antal skribenter som valt att ge ut sina texter i egen regi, konstaterar Åsa Stenvall-Albjerg.
- Många har valt att ge ut en publikation för sina närmaste, för sin familj, eller också med ambitionen att nå en lite större publik.
Ett ökat intresse för den egna berättelsen i en splittrad värld
I dag är skrivarkurserna oerhört populära och kurser ordnas på olika nivåer av såväl privata som kommunala aktörer.
Enligt Åsa Stenvall-Albjerg är skriver vi mer än någonsin förr på grund av alla sociala medier och alla digitala möjligheter som står oss tillbuds, samtidigt finns det ett ökat behov av att skriva mer eftertänksamt och långsiktigt:
- Den svenska idéhistorikern Karin Johannisson har till exempel lyft fram vårt behov av att arbeta med våra minnen, att skriva om vår barndom och våra liv som en motvikt till att samhället omkring oss håller på att bli oöverskådligt och splittrat. Hon skriver också om utopiernas död. Härmed ökar behovet av att formulera sin egen historia, sitt eget jag i allt detta.
Förutom att Åsa Stenvall-Albjerg under årens lopp hållit i trådarna för ett antal skrivarkurser där temat varit självbiografiskt skrivande har hon också lett kurser bl.a. i att skriva för barn och unga, att skriva fantasy och att skriva spänning.
- Här har jag fått möjlighet att samarbeta med en del av mina gamla kursdeltagare som blivit författare.
Handledarens roll är enligt Åsa Stenvall-Albjerg att hjälpa skribenterna att hitta det språk som berättelsen kräver:
- Det låter som en klyscha att lära folk att hitta sitt eget språk. Men det är spännande att under en kurs gång lära känna sina kursdeltagares språk så pass bra att man direkt kan se vem som skrivit vad. Alla har trots allt en egen rymt, ett eget personligt sätt att berätta. Det är något som ska förädlas och fördjupas.
- Samtidigt handlar det om att hitta sitt stoff, att upptäcka och att gå djupare och längre in i det man vill berätta. Man vet inte alltid från början vad man är ute efter. Det handlar om en process där nya dörrar öppnar sig men där man också ibland kan stånga pannan blodig. Här är gruppen ett bollplank. Eftersom vi läser varandras texter och ger kritik utsätter man sin text för andras ögon. Det är oerhört nyttigt eftersom du kanske bli blind för din text, du kommer inte vidare eller så kanske du nöjer dig med något som kan förbättras.
Mer tid för det egna skrivandet
Åsa Stenvall-Albjerg gick i pension i januari och har tackat nej till att hålla skrivarkurser under den närmaste tiden för att få tid för eget skrivande.
År 1979 gav Åsa ut sin första bok som handlade om Fredrika Runeberg, Den frivilligt ödmjuka kvinnan. En bok om Fredrika Runebergs verklighet och diktning. Sedan dess har Åsa Stenvall-Albjerg gett ut fem böcker med essäer som kretsar kring finlandssvensk och nordisk litteratur.
- Med åren har jag insett att jag inte är en författare som ska skriva fiktion, romaner eller noveller. Det drar hela tiden åt det essäistiska för min del. Det finns vissa teman i det jag skrivit som jag återkommit till. Mitt intresse för det som man på 70-talet kallade för kvinnolitteratur föddes i samband med att jag studerade i Danmark och blev intresserad av den nya kvinnorörelsen, feminismen, rödstrumpor, den litterära debatten osv. på den vägen blev det.
- Jag har skrivit om både äldre och nyare finlandssvenska kvinnliga författarskap, och om flickuppväxter liksom pojkuppväxter i nyare finlandssvensk litteratur. Jag har också intresserat mig för om rötter och bakgrund, och det som Ulla-Lena Lundberg så vackert kallat för ”en människas klangbotten”. Hur kommer vår bakgrund till uttryck och hur förhåller vi oss till den när vi skriver? I boken Den omöjliga hemkomsten skrev jag om rötter och rotlöshet hos ett antal österbottniska författare. Väldigt många österbottniska författare skriver om sitt Österbotten på distans eftersom många bor på annat håll i världen idag.
Den senaste essäsamlingen, Att jag vill någonting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa, utkom år 2011 och tar avstamp i den novellboom som svepte över Sverige och resten av norden under 1990-talet:
- Då utkom ett stort antal dystopiska vardagsnoveller som beskrev människor som inte verkade må särdeles bra, men som samtidigt var litterärt spännande. Dessa texter öppnade upp nya infallsvinklar till ett antal författarskap från Sverige, Norge, Danmark och Finland.
Vad är det i essäistiken som form som tilltalar och fascinerar Åsa Stenvall-Albjerg?
- Det är väl möjligheten att få skriva på ett personligt sätt, och inte så akademiskt. Att få förhålla sig till någonting och att resonera kring det. Samtidigt tror jag att det bor en lärare i mig. När jag skriver känner jag att jag vill kommunicera och att jag kan inspirera till ett samtal och en diskussion kring någonting med mina läsare där ute. Jag beundrar essäister som Merete Mazzarella som kan skriva väldigt personligt och också dra in sitt eget jag i sitt resonemang. Där har jag varit lite blyg i mitt eget skrivande, men vi får se vad som händer …
Lyssna på hela intervjun med Åsa Stenvall-Albjerg:
