På den här öde ön har tiden stannat i början av 1900-talet – Nordens största såg lämnade efter sig en förvildad ödeby på ön Varjakansaari
För hundra år sedan fanns Nordens största såg på ön Varjakansaari, och den livliga byn hade en egen brandstation, biograf, butiker och en finka. Ön hade el före fastlandet. Sedan slutade sågens verksamhet plötsligt. På den öde ön är stämningen drömlik.
' /%3E%3C/svg%3E)
Varjakansaari är en sovande, öde plats som andas gamla historier.
Tanja Råman
Stämningen i Varjakansaari griper tag i oss då vi stirrar på brandtornet.
Vi har tagit oss från fastlandet över sundet med en handdriven färja. Vi gick i land här på en obebodd ö, vandrade längs tysta stigar, strövade genom högvuxet gräs.
Den stilla skogsgläntan öppnar sig mitt bland träden. Mitt i gläntan tornar sig en stolt, rödvit byggnad som påminner om livet här för hundra år sedan.
Så livligt var det, att det fanns behov för en egen brandstation.
Som man satsade på den här ön, vilken framtidstro som drev byggarbetet!
Vita knutar, sirliga fönsterkarmar, vackert böjda takfall uppe på tornet: den hundra år gamla brandstationen är fortfarande en imponerande syn, förfallet till trots. Det är ett av arkitekten Harald Andersins bedrifter.
Uleåborgs länsarkitekt Andersin ritade ett helt samhälle kring Varjakkasågen: ett huvudkontor, en brandstation och tiotals bostäder för arbetarna. Som man satsade på den här ön, vilken framtidstro som drev byggarbetet!
Nu är byn öde.
En gång bodde här hundratals människor.
Ön Varjakansaari utanför Uleåsalo är en tidsresa till en förvildad ödeby.
Varjakansaari – tidsresan börjar med en handdriven färja
Några tiotal byggnader – bland annat en brandstation och en kontorsbyggnad – återstår av det samhälle som byggdes upp i början av 1900-talet kring en såg. Området är kulturhistoriskt värdefullt, men helt öde idag.
På 1800-talet fanns det ett segelfartygsvarv på ön, och under andra världskriget fungerade där ett fångläger.
Ön är belägen nära Uleåborg. Man kan ta sig till ön om somrarna med antingen egen båt eller genom att använda en handdriven färja. Om vintrarna kan man gå till ön över isen.
Spår efter en gången framtid: bra bostäder för arbetarna och avancerad byggteknik
Varjakka såg fungerade här mellan åren 1900 och 1929. Under sina knappa trettio verksamhetsår hann sågen skapa en värdefull kulturmiljö på ön. Av produktionsbyggnaderna finns bara ruiner kvar, men av bland annat sågarbetarbostäderna finns ett tjugotal bevarade. De är i varierande skick.
Det hörde till tidens anda att erbjuda kvalitetsboende också för arbetare, och det ville arkitekt Andersin göra i likhet med Alvar Aalto då denne planerade stadsdelen Sunila – som Egenland också besökt – i samband med pappersmassafabriken i Kotka.
Det hörde till tidens anda att erbjuda kvalitetsboende också för arbetare, och det ville arkitekt Andersin göra.
"Det här var ett slutet ställe på den tiden" – efter kriget var ön Varjakansaari öppet bara för ett fåtal
– Jag metade i viken så fort jag lärde mig att ro. Men jag kunde inte ta i land, det här var ett slutet ställe på den tiden, berättar Tapio Moilanen.
Moilanens släkthistoria är tätt knuten till öns historia.
– Min pappa var hjälpreda på sågen. Plankorna skulle räknas då de lastades, och han skulle stämpla ändorna på plankorna då de var räknade. Det var fantastiskt att gå till matsalen och köpa sig kaffe och bulle med den första löningen. Pappa och grannpojken var 15 år gamla – de började arbeta tidigt i livet, och hann till sågen precis innan allt stannade av.
– På 1930-talet monterades sågen ner och pappa var med och hjälpte till. Men det arbetet tog slut då ett annat jobb dök upp. Han fick en lapp i handen där det stod att han behövs i vinterkriget.
På 1930-talet monterades sågen ner och pappa var med och hjälpte till. Men det arbetet tog slut då ett annat jobb dök upp. Han fick en lapp i handen där det stod att han behövs i vinterkriget.
Tapio Moilanen
Man kan bara gissa hur grannön hade sett ut ifall inte ångsågens axel hade gått av på midsommaren 1929. Den plötsliga olyckan hade oanade konsekvenser för Nordens största såg. Man beslöt att inte reparera axeln: på grund av den stora depressionen kördes hela sågen ner.
Varjakka såg 1900-1929
Efter kriget slöt sig ön Varjakansaari: invånarna flyttade bort och sågbyn blev en semesterort för tjänstemän vid cellulosafabriken Oulu Ab.
– Inga utomstående hade något ärende hit.
– Visst kom vi hit på vintern, över isen, när det var tomt här, tillägger Moilanen.
– Och när det var mycket virke var sundet fullt av stockknippen. Nätterna i ända metade vi, sprang över stockarna och simmade mellan knippena. Alla spratt som småpojkar har.
"Här finns otroligt med potential"
– Här finns otroligt med potential, säger Tanja Råman.
– Varjakansaari är en slumrande, öde plats som andas gamla historier om sågen, om fånglägret och om intressanta figurer.
Råman som är vår andra guide på ön är hemma från trakten, men bor på andra sidan udden i Varjakka sedan två år tillbaka. Före det bodde hon utomlands med sin familj. Den nya boplatsens "kulturhistoriska skattkammare" kom som en överraskning.
– Tidigare visste jag inget om Varjakansaari. Jag blev otroligt ivrig!
Returresan går redan lättare för nybörjaren… eller så inte.
Över åren har öns klippor och stigar bestigits av andra än sågsamhällets invånare. Namnet Varjakka har ön fått av varjagerna, alltså de vikingar som reste kring de nordiska vattnen, trots att några bevis av skandinavbesök inte finns bevarade.
På fastlandssidan fanns ett fångläger under andra världskriget. Fångarna arbetade på ön och brände avfallsträ.
Det finns de som säger att det spökar på ön. Livet var oförutsägbart i havets närhet.
En av de största olyckorna på sågverkets tid ägde rum hösten 1908 när tjugo lastarbetande kvinnor drunknade då den segelbåt som fört dem hem kantrade. Olyckan lämnade flera av traktens familjer moders-, syster- och dotterlösa.
Varjakka imponerar inte bara på grund av det man ser, utan också av det man kan föreställa sig.
Ön öppnar sig… och sjunker i dvala
När Uleåsalo kommun köpte området år 1987 blev det fritt fram för stadsborna att ta sig hit.
Olika planer till trots har det förblivit stillsamt på Varjakansaari.
Uleåborgs stad har sneglat på Varjakansaari som turistattraktion i flera år. Senast sommaren 2016 stod det att läsa i nyheterna att man letade efter en samarbetspartner som kunde bygga semesterbostäder och reparera de gamla byggnaderna.
Än så länge har inga potentiella partners dykt upp, och planerna har förblivit på idéstadiet.
En stor grej kunde vara något slags projekt som involverar förstärkt verklighet. Med hjälp av AR kunde man titta bakåt i tiden utan att behöva ändra på den fysiska omgivningen.
Tanja Råman
Råman fascineras av den öde öns unika stämning. Hon hoppas att ön skulle rustas upp och att den större publiken skulle hitta hit – eller åtminstone gäster som uppskattar ställets naturvärde och kulturhistoria.
– Konstnärligt är det här också en inspirerande plats, säger Råman, som själv är dansare och koreograf. Hon skulle gärna se att ön var skådeplats för olika slags evenemang och verksamhet.
– En stor grej kunde vara något slags projekt som involverar förstärkt verklighet. Med hjälp av AR kunde man titta bakåt i tiden utan att behöva ändra på den fysiska omgivningen.
Också Tapio Moilanen önskar att ön skulle utvecklas.
Min högsta önskan är att ön skulle vara öppen för alla. Inga fler skyltar med "förbjudet att ta i land".
Tapio Moilanen
Ön Varjakansaari och spökbyn där. Området har en färgstark historia, men nu slumrar ön som bortglömd. Bara historierna finns bevarade.
Publiktips till Egenland
Översättning: Eva Pursiainen
' /%3E%3C/svg%3E)
Egenland – en kulturreseguide till Finland
Ni, publiken, har tipsat oss om udda platser, spännande personer och roliga evenemang som skulle förtjäna mer uppmärksamhet.
Hittills har vi fått in mer än 4000 tips av er, och vi väljer ut de mest intressanta av dem.
Bekanta dig med över 100 spännande resmål på Yle Arenan eller med hjälp av Egenlands karta.
Artiklar om alla resmål i denna kulturreseguide finns på Egenlands webbsida, och också på finska.
Följ oss på instagram: @egenland!
Källor: Pauliina Niemelä: Varjakansaari – pala kulttuurihistoriaa, Publikation i historievetenskap vid Uleåborgs universitet, Havina 2014
Marjo Stenius, Matti Räntilä: Monien tarinoiden Varjakka. Kaltio 6/2009
Ändring 9.4.2018: Utbytt "hundfloka" mot "vänderot".
' /%3E%3C/svg%3E)
