Kriget mot den manliga fetman började redan på 1800-talet – men de stora matportionerna består
Manlig fetma – är det ett uttryck för maskulinitet eller är det ett uttryck för svag moral?
Den frågan fick flest röster i en publikomröstning gjord av Yle Åboland. Svaret på den frågan får vi av Fredrik Nilsson, professor i nordisk etnologi vid Åbo Akademi, som forskat inom manlig fetma i snart tio år.
– Lyckligtvis finns det inte ett entydigt svar på den här frågan, utan det är någonting som hela tiden är förhandlingsbart. Det är beroende på vem du ställer frågan, och vilken kontext du befinner dig i.
För 150 år sedan hade de flesta sagt att manlig fetma är ett tydligt uttryck för maskulin identitet, medan allt fler anser att det hänger ihop med svag moral i dag.
– Hur man uppfattat den manliga kroppen i relation till övervikt har förändrats ganska mycket över tid.
Historiskt sett har den kraftiga, tjocka kroppen varit ett tecken på styrka och välmåga. Man har haft möjlighet att äta mycket, är rik och tar för sig av det goda i livet. De här faktorerna har i sin tur förknippats med en maskulin identitet.
Men det kraftiga idealet tonades ner under 1800-talets mitt i samband med att bantningen slog igenom. Under 1860-talet publicerade William Banting sina första texter som glorifierade den smala mannen.
– En smal kropp var ett sätt att visa att man kan disciplinera sig, ta ansvar, och inte ge efter för begäret efter mat och dryck. Man brukar säga att kriget mot den manliga fetman började där.
Maskuliniteten är föränderlig, men alltid ett ideal
Enligt Nilsson har det maskulina idealet och behovet att ge uttryck för en maskulin identitet varit konstant. Men till skillnad från den tjocka kroppen på 1800-talet förknippas maskulinitet i dag med en vältränad, muskulös kropp.
– I takt med att den manliga kroppen blivit mer objektifierad, precis som den kvinnliga kroppen alltid blivit objektifierad, så har den manliga kroppen blivit utsatt för liknande påtryckningar om hur man ska se ut, vara, klä sig och leva sitt liv.
Den stora skillnaden mellan manlig och kvinnlig fetma är att den kvinnliga kroppen, i större utsträckning än den manliga, varit föremål för en mängd disciplinerade processer som har handlat om att forma den kvinnliga kroppen, konstaterar Nilsson.
– Den kvinnliga fetman har inte varit attraktiv, åtminstone inte på ett generellt sätt, på en väldigt lång tid. Den kvinnliga kroppen har varit mycket hårt ansatt av normer.
Är den manliga fetman mer accepterad än den kvinnliga fetman?
– Den har varit det väldigt länge. Men kriget mot den manliga fetman har successivt vuxit sig starkare. Det har tagit en lång tid, men nu anses den manliga fetman definitivt också vara ett problem.
Stigmat kring övervikt fortfarande starkt
Nilsson säger att stigmat kring den överviktiga kroppen fortfarande stort.
– Om man har en överviktig kropp, menar vissa, att det är ett uttryck för att du inte har kunnat begränsa dig själv, har dåliga vanor och rör dig för lite. Allt det där läser man in i den överviktiga kroppen.
Men troligtvis är det mycket mer problematiskt än så, konstaterar Nilsson. Den kraftiga kroppen behöver inte alls betyda att man har dåliga vanor, utan övervikten kan bero på genetiska orsaker, sjukdom eller mycket annat.
Begreppet fat shaming har blivit allt mer etablerat inom debatten kring övervikt. Fat shaming innebär att personer med övervikt utsätts för nedlåtande kommentarer och hån.
– Fat shaming pågår, men under de senaste åren har det även vuxit fram starka motrörelser som vill minska på stigmatiseringen av den överviktiga kroppen. Den överviktiga kroppen och den feta kroppen har också rätt att finnas, och ska inte osynliggöras även om normerna säger det.
”En riktig man äter mycket mat”
Problemet för många män som är överviktiga är, enligt Nilsson, att de hamnar i en slags identitetspolitisk rävsax, det vill säga att de vet om att den överviktiga kroppen inte motsvarar det ideal som finns, men de vet inte riktigt vad de ska göra åt det.
– Om man tänker på matvanor anses det inte vara särskilt vanligt att äta till exempel grönsaker, utan en riktig man bör fortfarande äta mycket och en viss sorts mat. Det innebär att vägen att gå ner i vikt är lite svårare för män att hitta.
Nilsson började intressera sig för manlig fetma för ungefär tio år sedan. Då fanns det redan mycket forskning kring kvinnlig övervikt, eftersom den kvinnliga kroppen varit mer ansatt av normer. Däremot var forskning om hur mannen förhåller sig till sin övervikt mycket begränsad.
– Jag upplevde att det var ett osynligt problem som man inte skulle tala om.
"Människor försöker göra sig mindre för att passa in"
Vid den tiden kom dessutom många hälsorapporter som pekade på att det framför allt var männen som ökade i vikt och hade sämre betyg i skolan. Den manliga kroppen och maskulinitet blev allt mer definierade som ett problem, forsätter Nilsson.
– Det var intressant att titta på hur män lär sig leva med sin övervikt. Hur lär man sig hantera det här? Vilka strategier etablerar man för att kunna röra sig i offentliga rum samtidigt som man tycks vara stigmatiserad? Det väckte mitt intresse egentligen.
Nilsson förklarar att han speciellt tyckte det var intressant att röra sig i offentliga rum för att observera människors beteende.
– Jag tyckte det var intressant att åka kollektivtrafik för att se vilka kroppar som fick plats på till exempel bussar och tåg, och hur människor som inte fick plats på bussar och tåg försökte göra sig mindre eller krympa sig i utrymmet för att passa in. Det var där jag började se skillnaden i hur män och kvinnor rörde sig i de offentliga rummen.
Serien Vad säger vetenskapen? görs i samarbete med Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi som en del av ÅA:s 100 års firande.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
