Filmrecension: Vi ses där uppe – årets franska filmpastill är sagolik, på gott och ont

2013 vann Pierre Lemaitre Prix Goncourt för sin roman Au revoir là-haut (Näkemiin taivaassa). För en månad sedan plockade Albert Dupontels filmversion hem fem César-pris. Så hur bra är den?

En sak är klar; det börjar hisnande snyggt med en kamera som skoningslöst griper tag i åskådaren och släpar ut henne över ett söndersprängt slagfält.

Med andan i halsen följer vi ur ett helikopterperspektiv en hund som skickligt orienterar sig fram mellan taggtrådsstängsel och gropar tills den når sitt mål: en skyttegrav på den franska sidan strax innan det första världskrigets slut.

I skyttegraven kurar mängder av män och bland dessa zoomar kameran småningom in Albert Maillard (Albert Dupontel) och Edouard Péricourt (Nahuel Pérez Biscayart).

Kombatanterna

Medan den finlemmade överklasspojken Edourd skissar på en teckning undrar den äldre bokföraren Albert när det är dags att nästa gång ta täckning.

Och snart är stunden inne. Efter att ha underrättats om att freden är nära förestående provocerar männens krigsgalne kapten nämligen fram en sista batalj som urartar i rena rama blodbadet.

I stridens hetta inser Albert att kapten Henri d'Aulnay-Pradelle (Laurent Lafitte) de facto begått regelrätta mord i skuggan av krutröken.

I samma stund inser Pradelle att han är avslöjad. Och ungefär i det skedet inser åskådaren att startskottet gått för en katt och råtta-lek.

En lek som tar vid på allvar när kriget är slut. Frågan är vem som jagar vem?

Sagolikt på gott och ont

Utan hämningar kan jag säga att Au revoir là-haut är en sagolikt vacker film. Kameraarbetet är snyggt, miljöerna minutiöst uppbyggda och kostymerna smärre mästerverk.

I det här fallet är det dessutom helt på sin plats att tala om "kostym" - med stort K. Efter en allvarlig skada väljer nämligen Edouard att dölja sitt ansikte bakom masker av olika slag.

Den ena vackrare än den andra.

Men frågan är om inte den visuella biten hotar äta upp dramatiken? Om inte sagoskimret, som påminner om allt från Jean-Pierre Jeunets Un long dimanche de fiançailles (2004) till Martin Scorseses Hugo (2012), skapar en distans till karaktärerna?

What goes around

Från att ha varit lätt berusad av snygga bildvinklar och ett fascinerande upplägg nyktrar jag småningom till för att i slutskedet luta mig tillbaka i något slags "efter festen"-dåsighet.

Inte för att inte intrigen i sig skulle hålla måttet utan för att karaktärerna ständigt glider undan mitt grepp.

De blir så endimensionella och övertydliga att jag inte riktigt orkar engagera mig i vem som sist och slutligen avgår med segern - vare sig den konkreta eller den moraliska.

Detta trots att föräldralösa Louise (Héloïse Balster) är bedårande och Edouards dominante far (Niels Arestrup) karismatisk.

Frågan är om trippeluppgiften att skriva manus, regissera och spela huvudrollen blivit Albert Dupontel övermäktig?

Även om helhetsintrycket skaver kan jag ändå inte förneka att jag efteråt känner mig upplyft av att filmen utmynnar i den gamla sanningen: det du lämnar bakom dig hittar du framför dig.