Vad sägs om en sällskapsrobot som hemvårdare eller sexrobot som partner?

Gröna Lund i Stockholm har jämnats med marken och istället har kinesiska riskinvesterare byggt upp ett exklusivt boendeområde där nöjesfältet en gång gladde så mången. Men det nya Bliss Garden, med alla sina tekniska innovationer, skall också vara till stor förnöjelse för de välbemedlade som har råd att leva där. Här har vi ramverket för författaren och läkaren P. C. Jersilds roman Tivoli, en berättelse som med sina brännande frågor om digitalisering, robotik och i förlängningen artificiell intelligens i hög grad berör dagens samhälle.

Från 1980-talets dystopier med bland annat en hjärna som funderar över sin existens i ett akvarium i En levande själ till visionen om livet efter ett kärnvapenkrig i Efter floden har Jersild nu i Tivoli författat en munter dystopi – eller tragisk humoresk, om man så vill.

Det muntra består väl främst i hans hejdlösa tankelekar om hur till exempel en dålig utsikt trollas bort med så kallade flexfönster, som ger en exakt den utsikt man önskar. Och vill man inte mötas av sin faktiska ålder i badrumsspegeln, är det bara att installera en som levande visar en i den ålder man kände sig som snyggast.

Allvarligare blir det när vi kommer till Asta, som först inte vill få en sällskapsrobot, men när Emelie, som hon döper den till, efter prövotiden tas ifrån henne faller Asta i depression. För änklingen Wilhelm blir det också problematiskt när han inte längre själv kan rengöra sin uppblåsbara Barbara och i synnerhet en del av de lite äldre vårdarna inte vill hjälpa honom med det.

Jersild säger att han ville ha med berättelsen om den uppblåsbara Barbaran för att hon är början till ett robotsamhälle. Varje kväll blåser Wilhelm upp sin plastdocka och har med henne i sängen för erotiska ändamål och hans sista önskan är att få bli begraven med Barbara, men även det möter på motstånd.

Vår förmåga att kära ner oss i nallar och överskatta människor

Jersild tänker sig att vi har en förmåga att överskatta människor på alla möjliga sätt, människans ställning i naturen och så vidare. Om sig själv säger han hypotetiskt att han som hemvårdare längre fram kunde tänka sig en trevlig robot, istället för den nuvarande äldreomsorgen.

Vår förmåga att som barn kära ner oss i våra mjukisdjur, den förmågan kunde vi använda till ett lika öppet och ömt förhållande med en sällskapsrobot, tycker han. Då skulle också problemen försvinna med hemvårdare som ständigt byts ut och som kanske inte är förtrogna med vår kultur.

En del av vårdarna i hemvården har varit en kort tid i Sverige, de talar dålig svenska och är inte riktigt insatta i hur det fungerar i den svenska kulturen, säger Jersild samt tillägger:

Och då kan jag ju tycka att om jag hade en trevlig robot hemma, skulle jag kanske föredra det istället för den här nuvarande äldreomsorgen.

Jersild frågar sig vad skillnaden är mellan en levande organism och ett dött föremål. Han säger att gränsen blir mer och mer flytande när datorerna blir bättre och vi alltmer får den artificiella intelligensen AI.

Det finns de som tror att datorerna så småningom kommer att ta över makten. Det kallas för singulariteten när de blir duktigare än människan, påpekar Jersild och inflikar:

Men om datorerna blir överlägsna människan, sker det ju oerhört långt in i framtiden.

Människor i relation med robotar

Inspirerad av Jersilds skildring av den uppblåsbara plastdockan och de tekniska innovationerna i Tivoli börjar jag titta på You Tube-klipp med människor som interagerar med robotar. I det ena klippet efter det andra kan man se relationer med även mer avancerade sällskapsdamer än Wilhelms uppblåsbara Barbara.

I detta klipp berättas om Dave som gift sig med sin sexdocka. Och här ännu ett exempel på otaliga klipp om sexdockor.

Sällskaps- och/eller sexrobotar föreställer ofta kvinnor. Deras skapare har programmerat dem att svara det de vill och flera är uppenbart stolta över sina humanoider, ja en del ser kanske till och med förälskade ut - som här när det gäller Ricky Ma, som på hobbybasis i Hong Kong för femtiotusen dollar under tre års tid har kreerat en "anatomiskt korrekt" robotversion av skådespelerskan Scarlett Johansson. Och se på Sophias skapare, Sophia som rätt nyligen också besökte Finland.

Några robotar hittade jag också tänkta för dem som vill vara tillsammans med en manlig robot. Och när "Min pojkvän är en robot".

Kunde du tänka dig att leva med en sällskapsrobot eller att se en annan utsikt än den verkliga?

Hur fin utsikten eller min egen spegelbild än skulle göras, har jag svårt att tänka mig ett liv med alla de tekniska innovationer som Jersild presenterar i Tivoli. Om jag som gammal dessutom inte skulle få vetskap om sakernas rätta tillstånd, skulle jag bli felaktigt manipulerad, upplever jag.

På min fråga om detta med det manipulativa svarar Jersild att vi faktiskt mer eller mindre alltid till stora stycken lever i illusioner, med föreställningar om vad som skall hända, vad livet går ut på och hur andra ser oss. Och att:

Livet är ett stort bygge av illusioner som då och då kolliderar med verkligheten och om vi är någorlunda friska i huvudet förstår vi när det sker.

Jersild menar att vi inte skulle orka leva om vi inte fick ha de här illusionerna och en tro att framtiden är lite mera optimistisk än vad som är realistiskt att tro. Han anser att vi lite grand behöver lura oss själva för att orka med.

Vad har vi då för exempel på sociala robotar inom omsorgen i Finland?

I hur hög grad har vi humanoidrobotar i Finland inom vården och det sociala livet i dag? Här några nedslag:

På offentliga platser kan man stöta på humanoiden Pepper. Hen är hundratjugo centimeter lång och till det yttre enbart schematiskt lik en människa.

Social- och hälsovårdsverket i Helsingfors har investerat femtiofemtusen euro på denna robot för kundbetjäning i den nya centralen för hälsa och välbefinnande i Fiskehamnen. I några stora matbutiker och hos åtminstone ett kommunikationsföretag kan man också kommunicera med Pepper.

Jaana Kärki, avdelningssköterska inom äldreomsorgen i Helsingfors stad, berättar att staden inom äldreomsorgen prövat mjukisrobotar i form av små keldjur. Framgången har hittills varit varierande, en del har tyckt om dem mera, andra mindre.

I Aalto universitetet fungerar Älykäs robotiikka – tutkimusryhmä, det vill säga en forskningsgrupp för intelligent robotik. Gruppens ledare Ville Kyrki, professor i automation, berättar att visionen är att vi i Finland efter lite mindre än tio år skall ha robotik som i högre grad än i dag hjälper den åldrande samhällsgruppen.

Redan nu är flera försök på gång, så som i ett antal äldreboenden i Lahtis, där en vårdrobot bland annat har lett gymnastiktimmar, berättar Kyrki. En motsvarande humanoid har också använts i flera Helsingforsskolor där eleverna med hjälp av den lär sig programmering.

En person synlig i media hos oss inom robotiken är vetenskapsförfattaren och företagaren Cristina Andersson, som promotar företaget Robotics Finland. Hon har fungerat som Finlands curator för EU:s robotvecka och tillsammans med Jari Kaivo-Oja gett ut boken BohoBusiness, en vision om ett bättre samhälle med hjälp av robotar.

Andersson medverkade också i våras vid en uppfinnartävlings prisgala under vilken utbildningsstyrelsens generaldirektör Olli-Pekka Heinonen konstaterade att det för envar är nyttigt att fundera över etiska frågor i samband med den teknologiska utvecklingen. Medan Statens tekniska forskningscentral VTT:s chef Antti Vasara ansåg att vi inte skall nöja oss med att skaffa intelligenta maskiner från utlandet eftersom sättet att se på de etiska frågeställningarna varierar i olika länder.

Enligt professor Ville Kyrki på Aalto universitetet byggs det inte ännu robotar i Finland. Men det tekniska kunnandet för det finns, säger han.

I Finland har regeringen ett spjutspetsprojekt för digitalisering där robotiseringen ingår. Enligt trafik- och kommunikationsminister Anne Berner, ansvarig för projektet, kommer vi i och med robotiseringen säkert att förlora arbetsplatser, men nya kommer också att födas.

En ofärdig diskussion

I många artiklar konstateras det som ett faktum att robotiseringen nu kommer med stormsteg. Samtidigt saknar vi kanske en verkligt vid samhällsdiskussion om detta, hur vill vi att det skall se ut i grunden? Vad skulle det kosta och med vilka andra följder?

Om vi återknyter till författaren och läkaren P.C. Jersilds vision i Tivoli är han rädd för att samhällsklyftorna ytterligare ökar med exklusiv teknik och boenden som Bliss Garden, där alltså bara rika har råd att bo. Då måste man fråga sig, säger han:

Hur ser det ut utanför Bliss Garden? Majoriteten av alla äldre människor lever ju inte i Bliss Garden, hur har då de det?

Det här är något som Jersild bara tangerar i sin roman Tivoli, där han skildrar papperslösa som kommer in på nätterna och städar. Han tänker sig att de är flyktingar som är utvisade men som håller sig kvar genom att arbeta på olika svartjobb och så.

Jersild säger att allt talar för att den utvecklingen kommer att fortsätta. Vi vet ju redan att klyftorna mellan fattiga och rika har ökat på senare år, konstaterar han.

- Den tråkiga, trista baksidan av en sådan här skildring, det är att utanför det här rikemansghettot finns det ett fattigmansghetto, utan vilket rikemansghettot inte vore möjligt, säger författaren och läkaren Per Christian Jersild.

Den muntra dystopin - P.C. Jersilds tragiska humoresk om vårt framtida samhälle

34:39