Filmrecension: Rampage – ingen rädder för vargen här så länge The Rock fixar gorillan

Utgående från ett dataspel från det glada 1980-talet har Brad Peyton skapat ett actionspektakel riktat till dagens tonåringar. Och resultatet är utan tvekan stort, större, jättelikt.

Vi börjar i rymden. Med ett rymdskepp som drabbats av problem. STORA problem.

De gentest som utförts på en råtta har slagit fel och fått djuret att växa explosionsartat samtidigt som det uppvisat en oväntat aggressiv sida.

Innan man i rymden hunnit dra efter andan är tre kapslar med farliga substanser på väg mot jorden.

Och innan man på joden hunnit ana megastora ugglor i mossen har en varg, en krokodil och en gullig gorilla vid namn George fått en dos av det genmanipulerade tillväxthormonet.

Så en morgon tvingas den intet ont anande djurskötaren Davis Okoyes (Dwayne "The Rock" Johnson) inse att hans kompis George inte bara vuxit flera storlekar utan även mumsat i sig delar av naturparkens grizzlybjörnar.

Nu är goda råd dyra. Och det kokta fläsket stekt.

Gammalt recept - nya kryddor

Det är inte lätt att åstadkomma något nytt när man jobbar med actionspektakel som bygger på gamla ingredienser som kläms in i ett måttbeställt genrepaket.

Men Brad Peyton (känd för San Andreas, 2015) gör sitt bästa för att humor och storslagna effekter skall få omslagspappret att glittra tillräckligt färggrant och lockande.

Och visst lyckas han hyfsat. Mycket tack vare den rara relationen mellan Dwayne Johnson och gorillan George. När denna biffiga duo svär åt varandra på teckenspråk är det inte utan att man kan ana kärlek i luften.

Därtill gör Jeffrey Dean Morgan (aktuell i The Walking Dead) en underbar insats som en agent som hyser en viss förkärlek för vilda västern.

Kvinnorna är däremot olidligt tråkiga. Vi har den snälla skönheten Kate (Naomie Harris) som representerar både hjärta och hjärna och den elaka skönheten Claire (Malin Åkerman) vars emotionella liv har samma temperatur som de kylskåp där testtuberna bevaras.

Gammal terror - och ny

Om karaktärsbygget inte skapar grogrund för något livligare engagemang så måste det ändå medges att actionsekvenserna får pulsen att slå.

Av oväntade orsaker.

När Chicagos skyskrapor fattar eld och rasar samman i ett hav av damm och glassplitter är det omöjligt att inte dra visuella paralleller till terrorattacken i New York för 17 år sedan.

Och i samma sekund som jag tänker tanken inser jag att filmens primära publik inte ens var född då - så snabbt går det att skriva nya kapitel i filmhistorien.

År 2001 tvingades man lägga om lanseringen av Spiderman eftersom trailern innehöll en bild av honom hängande mellan Twin Towers, och under de påföljande åren blev terroristen med arabiskt ursprung ett givet inslag i mängder av filmer.

Men nu har vi tydligen löpt varvet runt.

Vad är vi rädda för?

När det gäller actionfilmer av det här slaget handlar diskussionen ofta om hur väl de lyckas spegla sin samtid. Vilken typ av rädsla kan de tänkas ge uttryck för?

När Johanna Grönqvist ifjol recenserade Kong: Skull Island skrev hon:

Godzilla eller Gojira skapades i atombombens efterdyningar medan King Kong ibland tolkats som en allegori över rasism. Så frågan är – vad är vi rädda för år 2017?

Om svaret inte var direkt självskrivet då så är det inte ett dugg lättare att hitta ett svar på vilken skräck de snabbt växande djuren i Rampage kan tänkas symbolisera idag.

Rädslan för att den teknologiska utvecklingen går för snabbt? Oron över att löftet om ekonomisk tillväxt hotar skyla över potentiella faror?

Godzilla eller Gojira skapades i atombombens efterdyningar medan King Kong ibland tolkats som en allegori över rasism.

Johanna Grönqvist

Eller kan man rent av läsa in en fläkt av #metoo? Här är det kvinnorna som besitter makten, kvinnor som ansätter den attraktive Davis som inte förstår signalerna.

Detta samtidigt som filmens män motsvarar bilden av en manlighet som stavas stora muskler och laglös cowboyattityd.

Till och med gorillan George drar sexuellt laddade skämt om relationen mellan Davis och doktor Kate. För det är klart att teckenspråksundervisningen omfattat gester av det mer grabbiga slaget,

Eller är budskapet helt enkelt att kommunikation är lösningen på våra problem? Oberoende av hur primitiv denna kommunikation är?

Det är ju trots allt det faktum att Davis och George förmått bygga en bro av ord över artgränsen som borgar för ett hoppfullt slut.