Skor i överflöd men usel kollektivtrafik - suspekta politiker gör livet surt i Filippinerna

Filippinernas skomuseum var något som jag helt enkelt måste se. Museet ligger i utkanten av den jättelika huvudstaden Manila, men det visade sig att det var väl värt besväret att ta sig dit.

Jag fick beundra bland annat flera hundra skor från diktatoränkan Imelda Marcos världsberömda samling. Förutom skorna fanns det också fotografier på Imelda tillsammans med Mao Zedong, kronprins Charles, Fidel Castro och många andra ledare.

Bildtexterna fastslog till exempel att "vänskapen mellan Imelda och Mao var ovanligt varm". En annan konstaterade att "när Imelda träffade Indira Gandhi fick världen se två kvinnor med en gemensam dröm. De önskade sina folk välstånd och allt gott".

Den texten var speciellt festlig. Medan Imeldas man Ferdinand Marcos på 1970- och 80-talet plundrade sitt eget land på flera miljarder euro skaffade sig Imelda bland annat mer än 3 000 par skor och en ofantlig mängd juveler.

Tragiskt arv, blygsam metro

När jag tog mig från museet till mitt hotell fick jag erfara ett av arven efter Marcos långa vanstyre. Det hade hunnit bli rusningstid och det betydde att trafiken stod stilla på gatorna.

Varje vardag löper trafiken på kvällarna så dåligt att det kan ta långt mer än en timme att förflytta sig från en stadsdel till en annan. Kollektivtrafiken är outvecklad och den usla luftkvaliteten bidrar till att folk undviker att promenera.

För min del var det enda alternativet att ta det som går under namnet metron. Endast tre linjer korsar Manila och de trafikeras av långsamma tåg som i praktiken påminner om spårvagnar.

Bomber oroar, skrattretande kontroller

Utanför stationen var köerna till säkerhetskontrollen så långa att det tog en god stund att komma fram till den. I Filippinerna finns det en risk för terrorattacker, och därför måste man passera säkerhetskontroller för att komma in i allt från varuhus till färjeterminaler.

Kontrollerna är inte precis noggranna. Man öppnar sin packning och sedan petar en polis med en pinne bland innehållet och vinkar en vidare.

Filippinarna har roligt åt det hela. De säger att den viktigaste ingrediensen i polisernas skolning är att lära sig att använda den magiska pinnen för att hitta bomber.

Ändlösa köer, grym trängsel

På stationen stod otaliga människor i köer som rörde sig så långsamt att det tog 45 minuter att komma till perrongen. Ytterligare 15 minuter senare lyckades jag tränga mig in i ett tåg.

Tåget var totalt fullproppat. Vid varje station måste passagerarna kämpa hårt för att komma ut eller in.

När jag äntligen var framme kunde jag konstatera att det här var något som jag hoppeligen aldrig behöver vara med om på nytt. En massa Manilabor har däremot inget annat val än att efter sina arbetsdagar göra sådana mardrömslika resor för att komma hem.

Långvarig nedgång, tvivelaktiga röster

Efter en sådan upplevelse är det svårt att tänka sig att Filippinerna ännu på 1960-talet ansågs vara en av de mest lovande ekonomierna i Östasien. Den positiva utvecklingen tog slut under Marcos maktperiod som också präglades av otaliga människorättsbrott.

När Marcos tvingades i landsflykt år 1986 var ekonomin i uselt skick. Först under det här decenniet har den börjat återhämta sig.

Det glädjer säkert också den 88-åriga Imelda Marcos som för två år sedan blev återvald till parlamentet. Hon är god vän med den nuvarande presidenten Rodrigo Duterte som beskylls för grova människorättsbrott i samband med en blodig antiknarkkampanj.

Det sägs att filippinare har en berömvärd förmåga att hålla humöret uppe också under svåra omständigheter. Dessvärre har alltför många av dem uppenbarligen också en tendens att rösta på tvivelaktiga politiker.

Döden i Manila

Dutertes popularitet har sjunkit.

Jessica Stolzmann om filippinska Rose: Hon städar hos mig och gråter för att hon saknar sina barn

Hjälper det henne att jag har anställt henne?