"Det finns inga gränser här för vad som går eller inte går att göra" ― företagare inom den kreativa branschen fann en unik miljö i den gamla pappersfabriken i Kuusankoski

Kommer nån hit med kravatt kring halsen, tar jag en sax och klipper av den och hänger upp den på väggen – så har jag sagt nån gång. Hos oss är stilen helt fri.

För mig var det en gång i tiden en förskräckelse då jag skulle på ett galleri i Helsingfors för första gången, att man inte kunde gå in där i cargobyxor och en T-tröja – tills en konstnär sa, att "varför kom du inte i shorts och crocs". Konstnärerna vet själva att man kan komma som man är, men det har blivit ett slags uppfattning om konsten att man borde snobba och ha sig.

Till oss får man komma klädd hur som helst. Till och med naken!

Nog har folk fattat något när de kommer till våra evenemang i vinddräkter och gångstavar.

Jag är mer vän av ställningstagande konst. Reaktionen är inte alltid att "härligt", ibland kan det vara "bang", det väcker känslor.

Vår slogan lyder att konsten tillhör alla.

Jag är mer av en fixare än gallerist. Från början hatade jag ordet gallerist. Jag kallar mig själv för antigallerist, en som inte alltid följer den etikett som förväntas.

Jag har hamnat här halvt av misstag. Jag är kuusankoskibo, och en gång från Kuusaa, alltid från Kuusaa. År 2012 kom jag hit och kollade på utrymmen med en lokal fotograf. Jag hade ingen avsikt att grunda någon konstgrej, men så gick det bara. Knäpp är den som aldrig testar eller försöker sig på någonting!

Jag har ingen konstbakgrund från familjen eller annars heller. Jag är ju rektor i en skola och gymföretagare.

Det sårade mig inte, men jag tänkte, "fan ändå, en dag ska jag visa dem".

Från skoltiden minns jag en gång som vi hade teckning och läraren kom för att titta vad jag höll på med. Jag sade att "det här blir ganska coolt, min farfar var förresten konstnär en gång i tiden". Han har redan gått hädan, en lokal konstnär. Teckaläraren tittade en stund och sa sedan, att "din farfar må ha varit det, men det blir nog aldrig konstnär av dig".

Det sårade mig inte, men jag tänkte, "fan ändå, en dag ska jag visa dem". Det tog bara fyrtio år här emellan… Och jag blev ingen konstnär, utan en som visar upp andras konst.

Först har jag lovat något, och nästa dag funderat om det lönade sig. Men då man säger det högt så måste man göra det.

Jag hade gått till en lokal konstutställning ett par gånger och där sett Sampsa Sarparantas verk. Det var en hel värld som öppnades för mig, det här med att konst inte bara är vackra landskap. Så jag blev lite intresserad.

Jag är mer vän av ställningstagande konst – fast jag säger inte att ett landskap inte kunde ta ställning! Reaktionen är inte alltid att "härligt", ibland kan det vara "bang", det väcker känslor.

Jag började träffa konstnärer och frågade vad som är knepigt i deras arbete. Att marknadsföra sig själv, sa dom. Jag tänkte att då ska jag försöka hjälpa, och så började det.

Först har jag lovat något, och nästa dag funderat om det lönade sig. Men då man säger det högt så måste man göra det.

Då vi första gången kom hit såg det ut som att man övergett det här stället på studs.

Då vi första gången kom hit såg det ut som att man övergett det här stället på studs. När papperstillverkningen upphörde, gick arbetarna ut och lämnade allt som det var.

Vi har velat bevara det här ställets anda. Vi har inte putsat allt för mycket, gjort det för sterilt eller snyggt. Vi har målat väggar, men inte fyllt igen hålen. Man kan känna att det har jobbats hårt här.

Allt har vi gjort själv. Ur egen bakficka har vi tagit det vi kunnat, och gjort på talko. Började man räkna ihop dom timmarna skulle nog skrattet snabbt bytas ut mot gråt. Men vi har haft ett litet kärngäng med från början.

Fast vi varit av olika åsikt ibland har alla haft samma grundtanke: alla har velat göra något bestående.

Man ska alltid hålla den egna ortens svans högt, men sanningen är att det är Kuusankoskiborna som har svårast att hitta hit. Jag vet inte vad det beror på. Kanske det, att då UPM i tiderna stängde fabriken fick den här platsen en fläck i sin image. Många fick sin brödföda från fabriken. En del säger att ni har en fin grej på gång, men de kommer inte hit då de en gång fick sparken härifrån.

Det kommer mycket utomsocknes folk. Sommargäster återkommer varje sommar och tar med sig stuggäster. Hela tiden har ordet spridits.

Nån tvivlade på att det nånsin skulle funka här i det här utrymmet. Då flyger det fan i mig, att "helt säkert funkar det". Hittills har det gjort det, visst får man ju vara lite stolt.

Hittills har det funkat, visst får man ju vara lite stolt.

Ulf: Vi började hemma vid köksbordet. Men det började irritera då vi fick kundbesök, den ena fick lov att gå ut med barnen… Sen hittade vi det här stället i Taideruukki.

Anni: Jag tänkte: "här vill jag ha mitt arbetsrum!" Utan Taideruukki hade det aldrig blivit något. Hela vårt företagande föddes så att vi hittade det här arbetsrummet. Vi hade aldrig gått någon företagarkurs eller hyrt lokal vid någon promenadgata, det är helt enkelt inte vår grej. Vårt sätt är att prova, göra, testa. Aha, det funkade inte, vi gör om, genom försök och misstag. Vi har alltid haft en framtidstro.

Vi hade aldrig gått någon företagarkurs och hyrt lokal vid någon promenadgata.

Det här är en kreativ plats. Här finns inga gränser för vad man kan eller inte kan göra. Man får vara den man är.

Människor och kunder som kommer hit är oftast nyfikna och har inga förväntningar… Det är underbara möten.

Nu svär jag: det känns aldrig jävligt att gå till jobbet. Det är en så bra känsla. Vi gör jättelånga dagar, men det är kul.

Ulf: Taideruukki är en stor grej för oss.

Anni: Det måste det ju vara, när vi är här mer än vi är hemma. Nån gång har jag sagt, att förnuftiga människor har vackra hem och sommarstugor, medan vi har ett bås i Taideruukki, men det är ett bra bås!

Det härliga med trasmattan är att den blir annorlunda varje gång: varje matta är unik.

Ofta har kunden sett en specifik matta, och där börjar vi. Tillsammans funderar vi hur mattan ska se ut: "så här, men mera blått".

Så gör jag mattan av trasor jag har på lager. Det består av lakan, T-tröjor, mjukisbyxor… Strumpbyxor har jag också använt någon gång. Samma matta låter sig aldrig skapas på nytt, för just de trasor som skulle behövas användes redan.

Att väva går snabbt, men det krävs tid då jag hela tiden vill tänka efter vad jag gör. Det är skapandet och idéandet: "nu turkost, sen kommer det grått"... Jag måste hålla paus ibland, annars tar idéerna slut.

Det härliga med trasmattan är att den blir annorlunda varje gång.

Jag håller också lektioner i vuxenbalett här. Det är ju en fantastisk chans med mattverkstad och balettsal i samma utrymme.

För mig är det här ett bra ställe. Jag har kunder från hela Finland, mattgrejen är inte på det viset platsbunden, men i Kuusankoski har jag också fått fotfäste som balettlärare.

Jag hittade hit år 2013 då jag letade efter ett utrymme för min vävstol, och samtidigt letade några fotografer efter arbetsrum. Vi blev förtjusta i Taideruukki, fast det då var smutsigt och dammigt här. Vi tog tag i saken, städade och målade.

Vi har en bra grupp, och visst är det här en fascinerande plats. En oslipad fabriksmiljö där man inte behöver akta sig. Man kan vara kreativ och göra sin egen grej.

Jag älskar evenemangen i Taideruukki, när det är mycket folk och umgänge människor emellan. Det är helt bäst.

Men då jag gör designarbete vill jag ha lugn och ro. Lyckligtvis har vi inte samma öppethållningstider som en stormarknad eller ett köpcentrum. Det är en förutsättning för att kunna koncentrera sig på annat arbete ibland.

Nästan alla här har flera olika jobb.

Jag utbildade mig först inom turism- och marknadsföringsbranschen. Numera har jag ett företag och lokaler i Taideruukki och arbetar som informatör, grafisk designer, inredingsdesigner och undervisar inredningsstuderande… I tiderna existerade inte ens alla de här yrkena.

Jag har sagt till studenterna att fast ni nu studerar det här och det inte är helt er grej, så har ni nytta av allting.

Jag har sagt till studenterna att fast ni nu studerar det här och det inte är helt er grej, så har ni nytta av allting. Nuförtiden är det bra att vara mångsysslare.

Viktigast av allt är ändå att man känner en passion för sin egen grej.

Förr designade jag hemma men jag saknade den sociala biten. Jag har varit otroligt nöjd med att jag kommit till Taideruukki. Trots att jag är ensamföretagare får jag ett helt kollektiv med arbetskolleger och kamratstöd. Vi har många gemensamma grejer på gång och Taideruukkis styrelse som för sin del tar kollektivets ärenden vidare.

Ibland kan det slå lite gnistor, men det hör till när det är frågan om kreativa människor. Alla har en stark vilja att utveckla Taideruukki och Kymmenedalens bruksområde.

Då man jämför hur fina center man gjort av gamla industriområden ute i världen finns det möjligheter till vad som helst.

Här finns mycket outnyttjad kapacitet. Området har flera stora byggnader som står tomma, och vi hoppas att de skulle komma i användning så de inte skulle förfalla.

Då man jämför hur fina center man gjort av gamla industriområden ute i världen finns det möjligheter till vad som helst, om man fick upp ögonen för det här områdets turismvärde.
Men det skulle nog kräva understöd och satsningar från större håll, som staden eller UPM.

Många säger att det här är ett lugnande ställe på något sätt. Gamla fabriksarbetare kommer för att kolla in läget och berättar vad som gjordes förr i de olika utrymmena. Det är kul att lyssna på gamla historier.

Ibland säger sommargäster som besöker oss att om ett sådant här ställe fanns i Helsingfors, skulle det vara jättepopulärt.

Men vi vore inte vi, om inte vi var just här. Det här stället har en viss slags historia, och förhoppningsvis också en fin framtid.

• Ni, publiken, har tipsat oss om udda platser, spännande personer och roliga evenemang som skulle förtjäna mer uppmärksamhet.

• Hittills har vi fått in mer än 4000 tips av er, och vi väljer ut de mest intressanta av dem.

• Bekanta dig med över 100 spännande resmål på Yle Arenan eller med hjälp av Egenlands karta.

• Artiklar om alla resmål i denna kulturreseguide finns på Egenlands webbsida, och också på finska.

• Följ oss på instagram: @egenland!