Det här är reumatikers händer: Raili är glad över att kostnaderna ses över - men köper de dyraste medicinerna i Estland

Raili Markkanen handlar sina dyraste reumamediciner i Estland, där de kostar bara en tredjedel så mycket som i Finland. Hon är glad över att självrisker och kostnader för de dyraste medicinerna lyfts fram i rampljuset av patientorganisationerna.

Det hela började med att Reumaförbundet fick ta emot flera samtal, där patienterna uttryckte sin oro över de dyraste medicinernas priser - bland annat de biologiska medicinerna, som hjälper vid en del svåra reumafall, där andra mediciner inte gör det.

- En trebarnsmamma med nedärvd reuma berättade om hur hon pusslade med kreditkortet. Först löste hon ut barnens mediciner och betalade dem på avbetalning. När det var klart löste hon ut sina egna. Så kan vi inte ha det, säger vd Maria Ekroth vid Reumaförbundet.

Efter fler telefonsamtal i samma stil initierade förbundet en undersökning och bjöd in Psoriasisförbundet, Allergi- och astmaförbundet och förbundet för tarmsjukdomar Crohn och colitis. Det visade sig att de hade liknande erfarenheter.

I undersökningen intervjuades drygt 1 800 patienter, som betecknas som långtidssjuka, om deras läkemedelskostnader och synpunkter på dem.

- Var tredje (28%) hade bett om en annan, billigare medicin än den som ordinerats av läkaren. Var tredje (28%) hade flyttat inköpen framåt på grund av det dyra priset. Omkring var fjärde (23%) hade prutat på andra kostnader, bland annat mat, på grund av medicinutgifterna.

Självrisken i fokus

Rapporten visar också att 80 procent av patienterna önskar dela upp självrisken (som ligger på drygt 600 euro i år) i flera, mindre delar. Det skulle lätta på trycket. Fyra delar var det mest attraktiva alternativet.

Maria Ekroth vid Reumaförbundet säger att man ville uppmärksamgöra beslutsfattarna på de 30 000 långtidssjuka finländare, för vilka dyra mediciner är ett måste.

Läkarna kunde helt tydligt se att om patienterna behövde de dyra medicinerna i slutet av året så löste de inte ut dem utan väntade till följande år med ny självrisk. Patienterna upplevde att de inte kan betala 650 euro i slutet av året och sedan 650 euro igen i början av följande.

- De flyttade alltså medicininköpen framåt.

- Det optimala är att ifall vi inte kan minska på kostnaderna så delar vi upp självrisken i mindre delar.

Ekroth säger att hon vill att beslutsfattarna tar budskapet på allvar. De långtidssjuka är översköljda av olika slags kostnader.

- Dessutom gagnar det samhället att finländarna får bästa tänkbara medicin vid rätt tidpunkt. De hålls i form längre och medicinerna förhindrar ytterligare skador. På det sättet upprätthåller man folks egen verksamhetsförmåga.

- Ta i den här frågan, beslutsfattare, uppmanar Ekroth.

Allt handlar om pengar

Raili Markkanen lyssnar uppmärksamt på dagens pressinformation.

- Just så här är det, säger hon. Problematiken kring medicinpriserna är mitt i prick. Allt handlar om pengar. Jag är pensionär och sjukpensionär före det. Pensionerna stiger inte men resornas pris gör det, boendet, poliklinikavgifterna och sjukhusbesöken.

Årets början är besvärlig tid. Då är har medicinkostnadstaket nollats.

- Då kan en månadsrat av de dyra biologiska medicinerna, som jag använde som yngre, kosta 1 300 euro, en spruta kostade över 300 euro. När man löste ut sin månadsdos så måste du ha minst 1 200 euro tillhanda.

- Men visst, säger hon, FPA-ersättningen tas bort. Ändå är priset högt.

Raili Markkanen köper de dyraste medicinerna från Estland - de är betydligt billigare där. Hon tror att många andra gör det också.

Är det här korrekt i ett välfärdsland?

- Nej, det är det inte. 130 euro här, samma medicin i samma förpackning kostar 34 euro i Estland. Jag har ett internationellt recept och söker ersättning med internationell blankett via FPA.

- Min andel blir liten och jag sparar på det här sättets samhällets pengar, säger hon.

Låginkomsttagarna har helt enkelt inte råd med mediciner

Hon ger gärna lite bakgrund till varför frågan är så viktig för dem som lider av en långtidssjukdom.

- Många av oss har tvingats gå i pension i förtid på grund av vår åkomma. Pensionspengarna genereras inte då och pensionen blir låg.

Markkanen säger att problemet kulminerar för dem som bor ensamma. Utgifterna är större än inkomsterna, så enkelt är det.

- Mångas tröskel att be om hjälp är hög. För min del går det 100-200 euro i månaden till medicinen. Kosten och vitaminerna kostar också.

Vid pressinformationen blev det också klart att utkomststödet allt oftare går till medicinkostnader.

Markkanen säger att en delning av självrisken verkar bra. Då behöver man åtminstone inte ta lån för att lösa ut mediciner.

- Som det nu är tvingas man ofta pruta på det roliga - kultur och teaterbesök, de känns dyra. Det gäller att räkna nog vad man har råd med.

Raili är nöjd över att bo i Helsingfors. Här är kulturutbudet stort och det finns många upplevelser som inte kostar.

Artikeln korrigerad 19.4.2018 kl. 00:01, språkfel rättades.
Tack till er som påpekat om matematiken i artikeln. Siffrorna talar nu sitt tydliga språk. kl. 13.11 AS