Maktskiftet på Kuba ett ansiktslyft – den verkliga makten blir kvar hos det revolutionära gamla gardet
Kubanerna vill se att de ekonomiska reformerna igen tar fart efter att den nya presidenten Miguel Diaz-Canel tillträder. Med det gamla gardet kvar i maktens kulisser är inga andra politiska reformer att vänta, säger Mikael Wigell på Utrikespolitiska institutet.
För ganska exakt ett år sedan trädde president Raul Castro, då 85 år gammal, fram inför Nationalförsamlingen i Havanna och gav ett väntat besked.
- När Nationalförsamlingen samlas här om ett år kommer min andra och sista period som statsöverhuvud och regeringschef att vara över och Kuba att få en ny president, sade Castro.
Första på 60 år som inte heter Castro
Då Miguel Diaz-Canel tar över som Kubas president sent på torsdag kväll finsk tid blir han det första kubanska statsöverhuvudet på nästan 60 år som inte heter Castro i efternamn.
Kubanerna har alltså haft ett år på sig att vänja sig vid tanken på att nya krafter tar över.
Trots att det länge har varit klart att det är Diaz-Canel som tar över innebär det inte att kubanerna vet exakt vad de ska förvänta sig, men några stora förändringar förväntar sig ingen.
- Vi vet egentligen ganska lite om honom, han har varit ganska lite i offentligheten, säger Mikael Wigell som är äldre forskare på Utrikespolitiska insitutet.
- Men man kan anta att han står Raul Castro ganska nära, annars skulle han inte väljas till president. Vi vet också att han är en partiman som har gjort hela sin karriär inom det kommunistiska partiet.
Han var guvernör på 90-talet och blev då känd som en man av folket, han cyklade omkring i byarna och talade obehindrat med invånarna.
Väntar på fortsatta reformer
Att så lite är känt om Diaz-Canels ståndpunkter inom partiets egna debatter kan delvis förklara varför kubanerna själva har dämpade förväntningar.
För de flesta handlar det om ekonomi. Man vill att politiken som har gjort det möjligt att grunda små företag och icke-statliga kollektiv ska fortsätta.
- Vi behöver mer ekonomisk frihet och självständighet, säger Ronaldo Rodriguez till Reuters i Havanna.
Rodriguez driver ett cykeltaxiföretag i Havanna och säger att hans affärer har fått en törn i och med den minskande turismen efter orkanen Irma i höstas och de försämrade relationerna med USA.
Han tror ändå att lite större frihet för verksamheten skulle göra det lättare att handskas med motgångarna.
- Det kommer alltid nya utmaningar och vi måste se hur vi går framåt. Varje dag är en ny utmaning, något nytt att tampas med, säger Rodriguez.
Många företagare tampas med strikta begränsningar och vill se mer heltäckande reformer av den ekonomiska politiken.
- Vi behöver något bredare, mer flexibelt. Vi borde kunna hämta in sådant vi behöver för företaget, sådant vi säljer, lättare, säger Mayra Iber martinez som driver en liten klädbutik i Havanna till Reuters.
Reformer vägs mot kontrollbehov
Reformerna har legat på is det senaste halvåret, och har tillsammans med orkanen betytt att ekonomin har tagit en kraftig törn.
Mikael Wigell tror att reformerna fortsätter inom kort, men knappast i rasande takt.
- Jag tror att man har tagit time out på grund av nya förhållanden, orkanen Irma som drabbade Kuba svårt och de sämre relationerna till USA.
- Men så småningom går man nog vidare med de här reformerna eftersom den kubanska ekonomin är i ganska dåligt skick, så någonting måste göras.
Wigell säger ändå att reformerna inom det kommunistiska partiet hela tiden vägs mot potentiella hot mot partiets maktposition och samhällskontroll.
- Man vill inte riskera något, att det uppstår stora sociala problem som man inte kan hantera. Därför tror jag att man gradvis följer den reformkarta som Raul Castro har gjort upp.
Den kommer nog Diaz-Canel att hålla sig till för Raul Castro blir ju kvar som kommunistiska partiets ordförande och ser nog till att man följer den här kartan, säger Wigell.
Presidenten det offentliga ansiktet, partiet och armén har makten
Även om det gamla gardet, revolutionshjältarna, med Raul Castro i spetsen lämnar över president- och regeringspositionerna innebär det alltså inte att de ger ifrån sig all makt.
Diaz-Canel kommer alltså inte att ha samma maktposistion som president som företrädarna bröderna Castro.
- Det finns två maktcentra i Kuba, det ena är kommunistiska partiet och det andra är armén. Presidentens position är egentligen ganska symbolisk, presidenten är det offentliga ansiktet för till exemepl reformarbetet.
- Den egentliga makten kommer ändå Raul Castro att ha genom sin position inom partiet och som inofficiell överbefälhavare för armén, säger Wigell.
Och det maktmonopol kommunistpartiet har i Kuba kommer partieliten inte heller att vara villiga att luckra upp, tror Wigell.
Istället menar han att de ekonomiska reformerna ses som ett sätt att befästa makten också i framtiden.
- Man öppnar upp för ekonomin och får fart på den, samtidigt som man stabiliserar enpartistaten, säger Wigell.
Utbrett missnöje dämpas av rädsla
Utifrån sett kan det se ut som om kubanerna är nöjda med det nuvarande systemetet, den socialistiska enpartistaten.
Större missnöjesyttringar som demonstrationer är mycket ovanliga.
Det betyder ändå inte att det inte skulle förekomma missnöje, speciellt bland de yngre.
Observatörer har också ansett att det är möjligt att kubanerna blir modigare då det gäller att kräva förändring då det gamla gardet, som i egenskap av revolutionshjältar åtnjuter en stor respekt och vördnad, drar sig ur offentligheten.
Wigell tror ändå inte att något sådant är att vänta inom kort.
- Yngre generationer har redan länge viljat se förändringar och är också rätt kritiska mot enpartistyret.
- Varför de inte ställer sig på barrikaderna och kräver starkare och snabbare förändring? Det beror på att den inre kontrollen fortfarande är mycket stark ännu, och armén är fortsättningsvis i mycket stark position att kväsa alla sorters uppror som skulle kunna förekomma på Kuba, säger Wigell.
De kubanska myndigheterna är också snabba med att fängsla människor som kan ställa till med problem för korta tider, speciellt inför tillfällen som anses vara känsliga.
Trots att staten har slutat, så gott som helt, med fängelsestraff på obestämd tid för oliktänkare och dissidenter håller de järnkontroll över vad och hur man får utrycka sig i östaten.
