Bokrecension: Fyndiga iakttagelser och dråpliga detaljer i Stella Parlands postuma roman
När kusinerna Annika Sandelin och Stella Parland debuterade som författare år 1999 med Dikter om öden och döden stod det klart att den finlandssvenska litteraturen hade begåvats med två språkekvilibrister av sällan skådat slag.
Den lilla tunna volymen består av drygt sextio absurda och skrattkittlande fyrradingar där vi får stifta bekantskap med de mest udda figurer i de mest tokroliga situationer.
I efterordet till Missförstånd. En ofärdig roman skriver Annika Sandelin att kusinerna skickade in diktmanuset till förlaget mest på skoj. Tjejerna var övertygade om att de skulle bli refuserade och de hade redan planerat att ställa till med ett refuseringsparty ”där folk skulle klä ut sig till personer, djur, hushållsapparater eller annat ur dikterna” när budet kom att manuset hade blivit antaget.
Böcker som blivit moderna klassiker
Det har gått drygt tre år sedan författaren och teaterkritikern Stella Parland avled endast fyrtio år gammal.
Sedan den anslående debuten år 1999 hann Stella Parland ge ut diktverket Katastrofer och strofer om slummer och stoj (2003) som kommit att bli något av en modern klassiker inom den finlandssvenska barnlitteraturen, Delirium – romanen om en hund (2004) som riktar sig till en något äldre läsekrets, en pekbok/krypbok/oljudsbok för de allra minsta, Gnatto pakpak (2010) och den pyttelilla volymen Glossarium över förgätna fejder (2011).
Stella Parland översatte också några böcker från finska, skrev en del dramatik samt texten till körverket ”De kaspiska tigrarnas gud” med musik av Kimmo Hakola. Stycket var ett beställningsverk av Ceciliakören och uruppfördes i november 2013.
Simeonis märkliga bravader
Den ofärdiga roman som nu föreligger i tryckt form utgörs dels av ett manus som Stella Parland skickade till sitt förlag några år innan hon dog, dels av texter som man hittat i hennes kvarlåtenskap och som hör ihop med det ursprungliga manuset och som publiceras som ett appendix i slutet av boken.
Huvudpersonen i Missförstånd är Simeonis som arbetar som kypare på en fiskrestaurang i Paris. Under årens lopp utvecklar den gode Simeonis en närapå dödlig fiskallergi.
Efter att ha blivit refuserad av elva förlag lyckas Simeonis slutligen debutera som författare med en diktsamling där ord som ”fiskrens”, ”gäddkäke” och ”löjrom” är högfrekventa.
Regelbundna besök hos en psykoanalytiker förmår dock inte råda bot på den depression Simeonis dras med och han beslutar sig för att lämna Frankrike.
Simeonis reser till Italien där han på kort tid både gifter sig och skiljer sig. Plötsligt drabbas han av dramatiskt högt hårfäste och beslutar sig för att åka till Portugal för att hälsa på sin bleksiktiga kusin Alfons som kan sju döda språk, dock inget levande, och som saknar alla spår av social talang.
Härefter följer en lika osannolik som hisnande händelsekedja som bland annat omfattar en tupé av vildsvinshår, en simulerad tre veckor lång koma på sjukhuset och helbrägdagörelseturnéer på den portugisiska landsbygden.
För att inte tala om skildringen av hur Simeonis hamnar i Köpenhamn där han får engagemang som sufflör i en uppsättning av Euripides Medea. Dessvärre slår Simeonis stämband knutar på sig och sjukvården utvecklar ett röstförstärkningssystem som omfattar små manövrerbara kugghjul på magen.
En dag engageras Simeonis som vakt åt en katt som lider av psykosomatisk inkontinens. Dagarna fördriver han med att skriva kärleksbrev utan adressat - tills han stiftar bekantskap med kannibalen Hannah, som dock finner Simeonis alltför spinkig för sin smak.
Dråpliga detaljer och nerskruvade krumelurer
Ja, ni hör själva – det är ingen hejd på fantasierna och fabuleringarna där Simeonis drar fram.
Stella Parlands texter är underfundiga och underhållande, fulla av fyndiga iakttagelser och dråpliga detaljer. Men samtidigt är Missförstånd mer dämpad och inte så hejvild som de tidigare böckerna.
Krumelurerna och klurigheterna är nerskruvade och istället är det Simeonis mollbetonade livsöde som står i fokus.
Simeonis är ensam och fattig, rotlös och vilse i världen. Hans självförtroende är kört i botten och det som kvarstår är smärta:
”Han insåg att mäskkavajen gett honom falskt uppskov. Den hade låtit honom vandra oberörd för sitt eget öde, med axelstoppningar som upprätthöll illusionen av rakryggadhet (och denna så kallade rakryggadhet hade han låtit andra ta för en moralisk egenskap, trots att det bara var ett stycke skumgummi). Kavajen hade möjliggjort ett vissnande som en krukväxt utan ljus sakta ger sig, då blott den torra stängeln finns kvar och inget mer hopp om klorofyll, hade han förfallit.”
Missförstånd är en ofärdig roman, och den skall givetvis läsas som den fragmentariska berättelse den är.
För alla som med stor behållning tagit del av Stella Parlands djupt egensinniga, experimentella, humoristiska, absurdistiska, dadaistiska, upplyftande och berörande författarskap känns Missförstånd som en tröstande gåva.
