Feminist på fel sätt? Svensk regissör gjorde dansk maffiaskildring som väckt diskussion

Ett tag surfade Isabella Eklöf på en #metoo-våg som tyckte att hennes "Holiday" innehöll precis det man längtat efter: en kvinnlig huvudperson i en traditionellt manlig genre. En studie i maktstrukturer. Men sedan hände något.

Handlingen i Holiday är förlagd till den turkiska solkusten och kretsar kring den unga kvinnan Sasha (Victoria Carmen Sonne) som sedan en tid tillbaka lever med den danska maffiabossen Mikael (Lai Yde).

Sasha deltar delvis i droghandeln, men hennes huvudsakliga uppgift är att finnas till hands som en slags accessoar.

Vacker, sexig, villig.

Ganska långt finner hon sig i sin lott, men mellan varven lockar spänning på annat håll. Som då hon möter den holländske seglaren Tomas (Thijs Römer).

Faktum är att det här inte är en handlingsdriven film, utan en helhet som bygger på maktstrukturen och stämningen. Den som andas hierarki, hot och våld.

Våldet som straff, våldet som språk.

Varför så brutal?

När jag träffar Isabella Eklöf (född 1978) i samband med hennes medverkan på Night Visions - festivalen är det svårt att föreställa sig att det är hon som står bakom denna avskalat råa film. Inte rå i bemärkelsen nackskott och blod, men i form av underkastelse.

Allt detta står nämligen i bjärt kontrast till kvinnan framför mig – hon med den lediga klädseln, den humanistiskt färgade analysen och det stora skrattet.

Men Isabella slår genast fast att filmens tonfall faktiskt har med henne som person att göra.

- Jag har lite Aspergers och tycker inte om när folk talar runt saker och inte säger som det är. Jag har svårt med konventioner gällande vad man får och inte får säga och därför kan jag uppfattas som direkt och irriterande.

- Särskilt när det gäller saker som jag tycker att är översedda, då blir jag som en iller. Går tillbaka till samma sak om och om igen.

- Så råheten har alltså mest med mig att göra, men det är klart att den också klär temat. Det här en miljö där alla är råa, där det är en del av miljön. Och det är en anledning till att jag tycker om den, för att den är så rakt på sak.

- Reglerna, straffen, belöningarna – allt är tydligt. Det är ett enkelt språk att förstå, konstaterar den svenska regissören som sedan tio år tillbaka är bosatt och verksam i Danmark – därav filmens danska inramning.

Rädd för Sverige

Isabella Eklöf säger att hon från första början var beredd på att filmen, som hade premiär på den prestigefyllda Sundance-festivalen, kanske skulle stöta på patrull i Sverige.

Hon var beredd på att eventuellt få höra att hon är feminist ”på fel sätt” – fel eftersom hennes huvudperson inte är den starka kvinnliga superhjälte man så gärna efterlyser.

- Jag är rädd för svenskar, ler svenskan Eklöf. De är så strikta och moraliska och talar från en position av moralisk överlägsenhet. De är så stränga, oförlåtande. Antingen har du rätt eller fel, är svart eller vit, god eller ond.

- Det förekommer självcensur i hög grad i Sverige. Men man kan inte göra konst utifrån frågan om huruvida det är rätt eller fel att säga såhär, konstaterar Eklöf som ändå påpekar att hon nog också fått en hel del positiv respons även i Sverige.

- Så är det när man bryter och flyttar gränser. En del ser det som en enorm katharsis; "äntligen kommer det här upp!” Andra ser det som osmakligt och obehagligt och vill inte alls rubba några gränser, de är nöjda som det är.

Våldtäkt som väcker debatt

”Det här” säger Isabella Eklöf och även om jag inser att hon syftar på den sexuella maktstruktur som i Holiday tar sig uttryck i filmårets obehagligaste våldtäktsscen så ber jag henne definiera vad hon menar.

- Filmen handlar om den gråzon som alltid funnits i förhållande till våld och våldtäkt och maktförhållanden mellan män och kvinnor. Det finns fortfarande massor med människor som försvarar den typ av våldtäkt som vi ser i filmen.

- Här får kvinnan inte huvudet dunkat i väggen så att hon är medvetslös och han säger inte att han skall slå ihjäl henne. Han ger henne en örfil, tittar på henne och så ligger hon stilla, säger Eklöf innan hon drar argumenten vi alla hört förr:

- Det var väl inte så farligt. Du kunde ha skrikit, det fanns folk i rummet bredvid! Varför sprang du inte bara din väg? Du hade ju inga trosor på dig? Hur hamnade du alls i den här situationen?

- Många tycker att det är hennes fel och blir samtidigt upprörda över att jag visar det som händer. En otrolig dubbelmoral, utbrister regissören som har en tes om vad som bidrar till upprördheten.

- Jag tror delvis att det inte alls handlar om våldet, utan om att jag visar en erigerad kuk. Det är folk inte vana vid och särskilt män tycker att det är väldigt skrämmande.

- För mig är det en totalt feministisk grej. Vi har tittat på kvinnokroppen med en manligt sexualiserad blick i århundraden, säger Eklöf som tycker att det är dags för kvinnans blick.

Den starka kvinnan

Det går inte att förneka att det ligger i tiden att längta efter starka kvinnliga hjältar – men Eklöf vägrar gå den efterlysningen till mötes.

- Starka personer är våldsamt tråkiga och orealistiska. Ingen är stark. Om du tror att en människa är stark så är det bara för att du inte känner henne tillräckligt väl.

- Jag är extremt inspirerad av författaren Willy Kyrklund - min husgud - som pratar mycket om hur otroligt ointressant det är med lyckade människor. Och det skriver jag under.

- Vi är ju som vackrast när vi är som fulast, för det är då vi är sanna och nakna och mänskliga. Allt annat är bara sköldar och lager och hitte på, konstaterar regissören som vid sidan av Willy Kyrklund gärna hänvisar till filmregissören Roy Andersson som en förebild.

Speciellt varmt talar hon om hans bok Vår tids rädsla för allvar som hon ser som något av ett rättesnöre för det egna skapandet.

- Den ger uttryck för en väldigt skandinavisk syn på vad film skall vara och som jag tycker att alla skall läsa. Jag tycker om den här lite lutheranska inställningen till varför vi gör film.

- Vi gör film för att vi vill göra världen bättre. Och vi gör det genom att titta på sådant som är obehagligt, analysera sådant som är obehagligt, vända och prata och tjata om det tills vi har analyserat det och förstår vad vi skall göra med det, en slags obarmhärtighet.

- Det är det som är så klassiskt skandinaviskt, lutheranskt. Att inte titta åt sidan, inte låtsas att det är finare än det är, att inte måla saker med guld. Det skall vara enkelt och rakt och rent och tydligt och ärligt.

- Andemeningen i boken är att om konstnären förbättrar eller lägger till, gör det hela mera lättillgängligt eller roligare än det egentligen är så ljuger konstnären. Och då skall konstnären även ta konsekvenserna av det, säger regissören som i likhet med Andersson gärna jobbar med vida bilder och undviker klipp.

Det är det som gör våldtäktsscenen så jobbig, det finns liksom ingenstans att gömma blicken.

Och det är uppenbart att Eklöf på alla plan opponerar sig mot att alltför mycket stryka tittare medhårs.

- Jag tycker till exempel att det var en katastrof att SVT tog in reality-serien Robinson och började jaga tittarsiffror. Leverera lättsmält socker som gör folk höga och ger dem en kick.

- Lätta lösningar och lätta svar gör att folk blir dummare och det är allvarligt! säger Eklöf med eftertryck.

- Här är vi tillbaka vid frågan om råhet. Det är viktigt att vara rå och inte söta i onödan.

Fem nyanser av moral

Det är inte bara våldtäktsscenen som är brutal i Holiday den är hård även emotionellt. Det framgår senast när holländske Tomas, som så länge framstått som det goda alternativet, visar sig vara en ulv i fårakläder.

Och i det skedet kommer vi in på ytterligare en av Eklöfs inspirationskällor.

- Jag har en god vän som är moralforskare och som matar mig med de senaste rönen inom sociologi och antropologi. Det tycker jag är viktigt att ha med när man sysslar med konst.

- Det anses finnas fem grundläggande moraliska parametrar som människan navigerar enligt. Liberala, moderna människor använder bara två av dessa.

- Den ena handlar om att man inte får skada folk, den andra om frihet. Och dessa parametrar delar även konservativa. Men sedan finns det yttreligare tre säger Eklöf och räknar snabbt upp: auktoritet, tradition och renhet.

- När det gäller sistnämnda handlar det om att man skall hålla sig ren själsligt, att man kan bli besmutsad av onda tankar eller av sex, förklarar regiössren som säger sig hata just denna parameter som ofta drabbar kvinnokroppen.

- Det har traditionellt varit ett effektivt sätt att trycka ner kvinnor. Förlorar du oskulden är du smutsig. Om du har mens är du smutsig. Eller om du svettas.

- Det här är obehagligt och jag tycker det är viktigt att vi håller oss långt ifrån den parametern.

Det är just renhetsparametern Tomas spelar med i relation till Sasha och enligt Eklöf är maffiabossen Mikael därmed ironiskt nog en bättre människa. Han straffar och belönar, men han dömer henne aldrig.

Själv har jag svårt att veta hur jag skall förhålla mig till vare sig Mikael eller Sasha. De är komplicerade människor i en komplicerad film som det gör ont att se. Trots att - eller kanske just för att - den på många sätt är bra.

Filmupplevelsen må vara tung, men mötet med Isabella Eklöf lämnar jag underbart lätt om hjärtat. För att det känns så oerhört inspirerande med människor som vet exakt varför de gör det de gör. Just på det sätt som de gör det på.

Och kanske fram för allt; som anser att det de gör är viktigt.

Som anser att film är viktigt.

Festivalen Night Visions arrangeras två gånger per år. Intervjuer med bland andra festivalchef Mikko Aromaa, regissör Jeff Liebermann och regissör Isabella Eklöf hittar du här.